Citat:
Ursprungligen postat av
lm5711
Visst, det är många som tycker att det är en viktig princip att rättsväsendet ska vara oberoende.
1. Enligt de bindande traktat som staten Sverige tecknat så ska varje person i Sverige ha rätt till en prövning av sina civila rättigheter eller brottsanklagelse inför en tribunal (domstol med särskilda egenskaper). En sådan tribunal ska bland annat vara oberoende av den exekutiva makten dvs. politiker och den exekutiva delen av staten och opartisk av och mot parterna i målet (lite problematiskt typ när trafikverket m.fl. myndigheter, kommuner och offentligt ägda bolag är i farten, liksom förstås alla myndighetsutövare - det är alltså väldigt höga krav på tribunalerna).
2. Uppfyller då Sverige traktaten. Nej knappast. Även om vanliga brottsmål med en tilltalad och en målsägare helt obundet mot staten vanligast men inte alltid innebär att domstolar och t.o.m. myndigheter kan anses uppfylla tribunalvillkoren *ifall* de sköter sig.
Citat:
Ursprungligen postat av
lm5711
Samtidigt finns det två säkerhetsventiler i grundlagen för att hantera speciella fall: nåd och abolition. Rent juridiskt står det regeringen helt fritt att använda dessa som man tycker är bäst.
Enligt Högsta Förvaltningsdomstolen:
"Bestämmelsen i 12 kap. 9 § andra stycket regeringsformen ger regeringen en fullständigt diskretionär rätt att avgöra om abolition ska beviljas (jfr RÅ 2001 ref. 63)" (källa)
RÅ 2001 ref. 63 (Regeringsrätten):
"Regeringsformens bestämmelse om nåd ger regeringen en fullständigt diskretionär rätt att avgöra om och i vilken utsträckning nåd skall ges. Att pröva rättsenligheten av ett regeringsbeslut i ett nådeärende låter sig i princip inte göras." (källa)
Högsta förvaltningsdomstolen och Regeringsrätten skriver alltså klart och tydligt att nåd och abolition kan utnyttjas helt fritt efter regeringens godtycke. Dessa beslut kan inte överprövas i domstol.
1.Högsta förvaltningsdomstolen är en Svensk sekundärdomstol där samtliga domare inte företräder staten utan politiska partier och särintressen. Domstolen är säkerligen nyttig på sitt sätt men uppsåtet med separationen mellan förvaltningsrätt och övrig rätt är intet annat än att just skapa rättsliga problem för medborgarna.
1.1. I ärendet som du pekar på har HFD faktiskt fel i sin skrift och sin tolkning av diskretionärsbegreppet (det där har de klippt och klistrat från 1960-talet, och det var lika fel då). Skulle en regering rätteligen medge nåd i fall där synnerliga skäl inte föreligger skulle två följdfall uppträda, dels att domstolarna skulle få rätt att replikera sådana nådebeslut och dels att klaganden under samma förutsättningar som nåd beviljats skulle kunna kräva ersättning för eventuella skador av att inte beviljas sådan nåd.
2. Även Regeringsrätten har gjort samma tabbe som HFD. Ifall jag inte minns fel så omorganiserades regeringsrätten efter att den bedömts vara en icketribunal av en högre internationell tribunal. Egentligen inte så konstigt tänk bara namnet.
Regeringens domstol.
3. Helt fel. Ett nådebeslut där en parts rätt i någon icketrivial mening kränks kan mycket väl klaga på ett nåde beslut till förvaltningsrätterna och ifall de önskar (väldigt osannolikt) kan de de facto upphäva beslutet. Sedan är regeringsrättens beslut färgat av att just att den inte är en oberoende domstol utan regeringens egendom (precis som HFD, HD, MÖD m.fl. domstolar är regerings eller riksdagens egendom. HD anses väl nuförtiden tillhöra riksdagen). Regeringsrätten försöker förklara att Regeringen kan bevilja nåd
när de legala förutsättningarna för nåd är uppfyllda (var tydligen väldigt otydligt på den tiden - men inte idag) och sedan att regeringsrätten inte på egen hand kan initiera ett nådeärende med vissa (som regeringsrätten ej gärna beskriver men som finns i detta inlägg) undantag.
3.
Nu är det färdig flashbackat. Men likt cicero sade. Regeringen kan i samråd med sina myndighetschefer närhelst den önskar byta åklagare i Asap Rocky ärendet.