Är det rätt som katolik att se på homosexualitet som en obotlig sjukdom?

Jag funderar och klyvs i frågan om homosexualitet. Visst, jag följer Franciskus budskap om att älska homosexuella. De är också våra systrar och bröder. Men i grund och botten är homosexualitet en avvikelse. Jag vill inte se ner på dem. Det är ingen olycka att vara homosexuell. Precis som en person som födds missbildad är inte "olycksdrabbad", och vi ska inte se ner på hen, "stackars dig som föddes utan...". Men ingendera följer Guds urplan. Kan dessa avvikelse vara signaler från Gud?

Trots allt finns Gud där. Gud finns i sjukdomen, Gud finns i homosexualiteten. Guds närvaro är överallt.

Vi vet från bibeln att Gud prövar människor. Är homosexuella prövade?

Är det rätt som katolik att tänka och tom rådgiva homosexuella som obotlig sjuka, som behöver kärlek, men också att vara starka nog att leva det liv Gud har skänkt dem?

Tanken på homosexualitet som sjukdom eller åkomma är olyckligt nog nuförtiden klassad som homofobisk av politiska korrektheten. Och idén av "uppbackad" av vetenskap... För min del skulle jag inte säga att homosexualitet är en sjukdom i medicinsk mening, men att tänka kring det som en obotlig sjukdom ger klarhet. Jesus kunde tala med liknelser, och det är inte otänkbart att Jesus skulle ha liknat homosexualitet vid en sjukdom om ämnet varit relevant under hans tid bland oss.

Vad säger ni?

PS. Efterhand tänker jag att konsekvensen av resonemanget blir också att en homosexuell som blir "botad" skulle vara en mirakel?

Det är fult att uttrycka sig så.
Och för mig är det fel att säga så.
Det kan kallas obotlig sjukdom precis som gay folk kan kalla heterosexuella obotligt sjuka är nästan lika fult.

Men det är fult att säga så. Då är man ful i mun och hjärta.

Jag tror Jesus skulle säga det bättre än vad jag kan göra.

Nu är jag inte katolik utan kristen, så jag följer hellre Jesu budskap än vad någon människa som Vatikanen vill upphöja har sagt, men Jesus sa i princip samma sak. Älska din nästa som dig själv. Det lämnar inget utrymme för att se ner på någon.

Och vem är jag att se ner på homosexuella? Som om inte jag också har syndat, om än på andra sätt. Homosexuella behöver precis som alla andra omvända sig och ta emot Herren Jesus. Och gör dom det kan dom bli frälsta och förlåtna.

Men homosexuella handlingar är synd. Det är Guds ord tydligt med. Det är viktigt att inte tumma på det och släta över, utan vara ärlig. Men det är också viktigt att inte vara så ivrig att säga sanningen att man glömmer att göra det med kärlek.

All synd är sjuklig, så det är väl rimligt att kalla det en sjukdom ur det perspektivet. Och ja, det har hänt att människor har blivit botade från det, och ja, det är ett mirakel när så sker. Ett allt annat än politiskt korrekt mirakel.

Naturligtvis är de fel att prata och tänka så om människor som bara ägnar sig åt kärlek.
Ser du inga andra riktiga problem du kan hetsa upp dig över ?
Katoliker är människor vill framstå som guds bästa barn men egentligen är de besatta av satans tankar och ser ner på andra människor.

Ägnar sig pedofiler och nekrofiler också bara åt kärlek, om man ska dra det lite längre?

Kort svar - JA!

Det är detta som gör att troende är komplett galna - ni fattar inte att det finns lika många likheter mellan en heterosexuell och en pedofil som det finns mellan en homosexuell och en pedofil.

Du stod ganska långt bak i kön när gud delade ut hjärnorna va?!?

Det där var inget svar på frågan. Jag försöker bara bena ut ditt argument. Du skrev ju att homosexuella bara ägnar sig åt kärlek, som om det skulle översläta precis allting. Med det resonemanget måste ju pedofili och nekrofili också vara sunt?

Nej, då inget samtycke kan ges. Vuxna människor kan dock ge samtycke. Det finns heterosexuella som gör saker jag inte ens skulle tänka på, men inte vill jag förbjuda det för det.

Om liket gav samtycke innan sin död, då är det inget konstigt med det alltså?

Och om ett barn ger sitt samtycke, vem är du att säga att det inte är värt något?

Jag har inte sett någon i den här tråden föreslå förbud, för övrigt. Frågan gäller huruvida det är ett sjukligt beteende.

Jo, det vore mycket konstigt, enligt mig.
Vi har gräns för när vi anser att barn är tillräckligt mogen för att ge samtycke till saker. Anser du att det är fel? För att ge samtycke krävs viss mognad och förståelse.

Ok, så då har vi etablerat att det räcker inte med att två personer anser sig älska varandra.

Pudelo, går du med på det också?