Citat:
Bättre översikt så här!
Enligt TSL onsdagen den 24 juni 1992 säger "Hanna" följande:
"-Hade jag fått den minsta indikation på att den kvinna jag hörde den natt då Helena försvann varit i nöd, då hade jag naturligtvis reagerat. Jag hörde under de fem minuter jag stod och lyssnade inte någon gång rop på hjälp.
Rösterna som hördes var högljudda. De kom från en kvinna och två till tre män - minst två berättar polisens vittne Hanna, som bor i samma område som den försvunna och natten då Helena försvann var ute och rastade sin hund.
Vittnet, vars uppgift blev allmänt känd först under söndagen, säger att hon uppfattade att det oväsen som skedde på Ekuddenvägen, cirka 100 meter från hennes bostad, kom från en gäng ungdomar som skränade. Inget ovanligt för området.
- Jag hade somnat från Tv:n med kläderna på. Vaknade klockan två och gick ut i köket för att dricka saft och ta en skorpa med smör på. Att klockan var två på natten det observerade jag när jag passerade en väggklocka. Jag tittade efter våra katter och plockade lite i köket innan jag bestämde mig för att gå ut med vår hund, berättar Hanna. Hon gick ut på fastighetens framsida, ned till vändplatsen och upp mot skogsstigen (cykelvägen, min anm.) då hon plötsligt hörde ungdomar skräna.
Flickrösten var ljus och mycket hög, medan mansrösterna föreföll prata i mun på varandra. Ljuden kom från andra sidan skogspartiet där Helenas skor hittades. Hanna hörde minst två män som var mycket aggressiva och hon hörde en flicka som gallskrek och grät.
- Jag hörde flickan ropa: Nej, så får eller kan ni inte göra. Strax därefter blev allt tyst. En bildörr slogs igen. (Senare har Hanna sagt att hon hörde flera bildörrar, min anm.). Jag tror därför att hon fördes bort med våld, fortsätter Hanna.
Efter det som Hanna upplevde gick hon hem. Det som skett trodde hon var ett avslutat kapitel. De skränande hade kommit överens och försvunnit. Söndagen gick och Hanna och hennes man tänkte inte mer på saken. De pratade inte om vad Hanna upplevt under natten. Inte förrän på måndagsmorgonen fick de klart för sig vad som förevarit. Maken kom då hem och berättade att Helena försvunnit, innan Hanna åkte till sitt jobb.
- Trots vetskapen om vad som hänt reagerade jag inte. Jag kopplade inte samman händelserna och även måndagen gick. Vid 17-tiden kom polisen och knackade dörr.
- Har ni sett eller hört något, frågade polismannen. Då klack det till. Visst hade jag hört kvinnoskrik och aggressiva mansröster, men jag kunde inte precisera dag och tid, på direkten. Jag bad polisen att få återkomma.
- Maken och jag gick igenom dagarna och kom fram till att det jag upplevt hade skett natten mot söndagen. Jag har också kunnat identifiera Helenas röst, en röst jag lärt känna i samband med hennes inkallningar av hunden.
Detta meddelade jag polisen.
(Tyvärr har jag inte hela den sista spalten, men jag tror att det ska vara ungefär så här)
Men ändå får man läsa att inga heta tips kommit in.
En ny kontakt togs med polisen, men samma resultat. Inte förrän i midsommar när en kvällstidning fått fatt i Hannas redogörelse för polisen började det hända saker, fortsätter Hanna, som känner sig ???lad för att polisen inte från början tagit hennes uppgifter på allvar och att om hon förstått Helenas situation kanske kunde ha avstyrt det hemska som skett.
- Folk tror att jag ljugit och att det jag upplevt är en efterhandskonstruktion. Så är det inte. Något har gått snett i behandlingen av mina iakttagelser och det får jag nu lida för, avslutar en förtvivlad Hanna, som känner sig utpekad som vittnet som sju dagar efter försvinnandet gav sig till känna."
Just det sista stycket tycker jag säger allt: På onsdagen den 24 juni 1992 får Hanna hjälp av TSL att få ut sitt budskap. Redan då kände hon alltså en upprördhet över att ha blivit typ missförstådd i media samt inte tagen på allvar av polisen.
Enligt TSL onsdagen den 24 juni 1992 säger "Hanna" följande:
"-Hade jag fått den minsta indikation på att den kvinna jag hörde den natt då Helena försvann varit i nöd, då hade jag naturligtvis reagerat. Jag hörde under de fem minuter jag stod och lyssnade inte någon gång rop på hjälp.
Rösterna som hördes var högljudda. De kom från en kvinna och två till tre män - minst två berättar polisens vittne Hanna, som bor i samma område som den försvunna och natten då Helena försvann var ute och rastade sin hund.
Vittnet, vars uppgift blev allmänt känd först under söndagen, säger att hon uppfattade att det oväsen som skedde på Ekuddenvägen, cirka 100 meter från hennes bostad, kom från en gäng ungdomar som skränade. Inget ovanligt för området.
- Jag hade somnat från Tv:n med kläderna på. Vaknade klockan två och gick ut i köket för att dricka saft och ta en skorpa med smör på. Att klockan var två på natten det observerade jag när jag passerade en väggklocka. Jag tittade efter våra katter och plockade lite i köket innan jag bestämde mig för att gå ut med vår hund, berättar Hanna. Hon gick ut på fastighetens framsida, ned till vändplatsen och upp mot skogsstigen (cykelvägen, min anm.) då hon plötsligt hörde ungdomar skräna.
Flickrösten var ljus och mycket hög, medan mansrösterna föreföll prata i mun på varandra. Ljuden kom från andra sidan skogspartiet där Helenas skor hittades. Hanna hörde minst två män som var mycket aggressiva och hon hörde en flicka som gallskrek och grät.
- Jag hörde flickan ropa: Nej, så får eller kan ni inte göra. Strax därefter blev allt tyst. En bildörr slogs igen. (Senare har Hanna sagt att hon hörde flera bildörrar, min anm.). Jag tror därför att hon fördes bort med våld, fortsätter Hanna.
Efter det som Hanna upplevde gick hon hem. Det som skett trodde hon var ett avslutat kapitel. De skränande hade kommit överens och försvunnit. Söndagen gick och Hanna och hennes man tänkte inte mer på saken. De pratade inte om vad Hanna upplevt under natten. Inte förrän på måndagsmorgonen fick de klart för sig vad som förevarit. Maken kom då hem och berättade att Helena försvunnit, innan Hanna åkte till sitt jobb.
- Trots vetskapen om vad som hänt reagerade jag inte. Jag kopplade inte samman händelserna och även måndagen gick. Vid 17-tiden kom polisen och knackade dörr.
- Har ni sett eller hört något, frågade polismannen. Då klack det till. Visst hade jag hört kvinnoskrik och aggressiva mansröster, men jag kunde inte precisera dag och tid, på direkten. Jag bad polisen att få återkomma.
- Maken och jag gick igenom dagarna och kom fram till att det jag upplevt hade skett natten mot söndagen. Jag har också kunnat identifiera Helenas röst, en röst jag lärt känna i samband med hennes inkallningar av hunden.
Detta meddelade jag polisen.
(Tyvärr har jag inte hela den sista spalten, men jag tror att det ska vara ungefär så här)
Men ändå får man läsa att inga heta tips kommit in.
En ny kontakt togs med polisen, men samma resultat. Inte förrän i midsommar när en kvällstidning fått fatt i Hannas redogörelse för polisen började det hända saker, fortsätter Hanna, som känner sig ???lad för att polisen inte från början tagit hennes uppgifter på allvar och att om hon förstått Helenas situation kanske kunde ha avstyrt det hemska som skett.
- Folk tror att jag ljugit och att det jag upplevt är en efterhandskonstruktion. Så är det inte. Något har gått snett i behandlingen av mina iakttagelser och det får jag nu lida för, avslutar en förtvivlad Hanna, som känner sig utpekad som vittnet som sju dagar efter försvinnandet gav sig till känna."
Just det sista stycket tycker jag säger allt: På onsdagen den 24 juni 1992 får Hanna hjälp av TSL att få ut sitt budskap. Redan då kände hon alltså en upprördhet över att ha blivit typ missförstådd i media samt inte tagen på allvar av polisen.
Ja, det där är intressant. Otroligt om dom (för det är väl dom?) ska hinna ta hennes liv där och då och lasta in henne på 5 min isf. Eller finns det en kvinna som vittne här? Jag tror inte på pilot. Det är bara en känsla. Eller så är han delaktig med några andra.
Mvh
