Helena Andersson, 22 från Mariestad - försvunnen sen 1992-06-14

Skuldkänsla. När det efteråt uppdagas för henne det hemska som hon faktiskt hört, känner hon skuld för att hon inte ingrep.

Det finns uppgifter i tågen som gör gällande att PU, samt även PK o RE, skulle tränat på samma gym som H, så de var definetivt bekanta (hur väl?). RE var alltså den som H var "glad att se" på stadt aktuell kväll, m.a.o var hon uppenbarligen lite förtjust i vederbörande. Tillägas bör kanske att både PU o PK (RE?) Iaf på den tiden hade rätt så fett kvinnotycke vilket kan ses från tvåhåll, även H kan ha "fallit för charmen", å andra sidan, grabbarna behövde egentligen inte anstränga sig allt för mycket för att få till det s.a.s. våld borde inte varit nödvändigt. Men om man nu faller för en viss person så......

Det är kanske inte ur Helenas synvinkel som vi ska tänka, hon kan mycket väl ha blivit påtvingad sällskap av någon som gick/sprang ikapp henne. Helena kan alltså ha fått ofrivilligt sällskap, så att säga. Inte mycket mer att göra då än att säga typ "nej" och fortsätta att gå hemåt.

Naturligtvis en förklaring, men du missar att Hanna/Sonja i första formella förhöret "tycker det är konstigt att ingen tidigare ansett hennes uppgifter varit intressanta". Notera att detta säger hon tredje gången hon talar med polisen. Det första tillfället hon talar med polisen är vid dörrknackningen och sedan har hon talat med en polis som skrivit ett PM.

Om du läser förhöret och funderar på bakgrunden till Hannas/Sonjas kommentar så tror jag att du liksom jag drar slutsatsen att Hanna/Sonja redan vid första tillfället måste ha nämnt vad hon hört, förutom identifikationen av Helena, som kom senare.

Om vi istället antar att Hanna/Sonja inte sa något först så har hon ingen anledning att klaga. Hon befinner sig ju vid tredje tillfället i ett regelmässigt förhör där hennes uppgifter tas på allvar. Om hon fört fram dessa uppgifter vid andra tillfället så är själva förhöret ett bevis på att hon tagits på allvar och hon kan inte klaga.

Nej, det rimliga är att hon förde fram uppgifter redan vid dörrknackningen, som ignorerades. Hon har därefter hört av sig igen, vilket noterats i PM och vid förhöret gäller hennes klagomål att hon upplever att ingen tagit hennes första uppgifter på allvar.

Polisen i Mariestad däremot tror på polisens ofelbarhet och att uppgifter saknas från dörrknackningen tar polisen som bevis på att hon inte sagt något vid tillfälle 1.

Jag lägger upp ett gammal inlägg som jag skrev. Allt är EXAKT citerat från dåvarande TSL! Notera att uppgiften om bråk från Ekuddenvägen och bråk från skogsdungen där skorna hittades förekommer! Jenvén pratar också om skogsdungen, så jag tror att det är skogsdungen som är det korrekta. Uppgiften om Ekuddenvägen tror jag i första hand hänför sig till ljudet från bildörrarna.

Bättre översikt så här!

Enligt TSL onsdagen den 24 juni 1992 säger "Hanna" följande:


"-Hade jag fått den minsta indikation på att den kvinna jag hörde den natt då Helena försvann varit i nöd, då hade jag naturligtvis reagerat. Jag hörde under de fem minuter jag stod och lyssnade inte någon gång rop på hjälp.

Rösterna som hördes var högljudda. De kom från en kvinna och två till tre män - minst två berättar polisens vittne Hanna, som bor i samma område som den försvunna och natten då Helena försvann var ute och rastade sin hund.

Vittnet, vars uppgift blev allmänt känd först under söndagen, säger att hon uppfattade att det oväsen som skedde på Ekuddenvägen, cirka 100 meter från hennes bostad, kom från en gäng ungdomar som skränade. Inget ovanligt för området.

- Jag hade somnat från Tv:n med kläderna på. Vaknade klockan två och gick ut i köket för att dricka saft och ta en skorpa med smör på. Att klockan var två på natten det observerade jag när jag passerade en väggklocka. Jag tittade efter våra katter och plockade lite i köket innan jag bestämde mig för att gå ut med vår hund, berättar Hanna. Hon gick ut på fastighetens framsida, ned till vändplatsen och upp mot skogsstigen (cykelvägen, min anm.) då hon plötsligt hörde ungdomar skräna.

Flickrösten var ljus och mycket hög, medan mansrösterna föreföll prata i mun på varandra. Ljuden kom från andra sidan skogspartiet där Helenas skor hittades. Hanna hörde minst två män som var mycket aggressiva och hon hörde en flicka som gallskrek och grät.
- Jag hörde flickan ropa: Nej, så får eller kan ni inte göra. Strax därefter blev allt tyst. En bildörr slogs igen. (Senare har Hanna sagt att hon hörde flera bildörrar, min anm.). Jag tror därför att hon fördes bort med våld, fortsätter Hanna.

Efter det som Hanna upplevde gick hon hem. Det som skett trodde hon var ett avslutat kapitel. De skränande hade kommit överens och försvunnit. Söndagen gick och Hanna och hennes man tänkte inte mer på saken. De pratade inte om vad Hanna upplevt under natten. Inte förrän på måndagsmorgonen fick de klart för sig vad som förevarit. Maken kom då hem och berättade att Helena försvunnit, innan Hanna åkte till sitt jobb.
- Trots vetskapen om vad som hänt reagerade jag inte. Jag kopplade inte samman händelserna och även måndagen gick. Vid 17-tiden kom polisen och knackade dörr.

- Har ni sett eller hört något, frågade polismannen. Då klack det till. Visst hade jag hört kvinnoskrik och aggressiva mansröster, men jag kunde inte precisera dag och tid, på direkten. Jag bad polisen att få återkomma.
- Maken och jag gick igenom dagarna och kom fram till att det jag upplevt hade skett natten mot söndagen. Jag har också kunnat identifiera Helenas röst, en röst jag lärt känna i samband med hennes inkallningar av hunden.
Detta meddelade jag polisen.

(Tyvärr har jag inte hela den sista spalten, men jag tror att det ska vara ungefär så här)

Men ändå får man läsa att inga heta tips kommit in.
En ny kontakt togs med polisen, men samma resultat. Inte förrän i midsommar när en kvällstidning fått fatt i Hannas redogörelse för polisen började det hända saker, fortsätter Hanna, som känner sig ???lad för att polisen inte från början tagit hennes uppgifter på allvar och att om hon förstått Helenas situation kanske kunde ha avstyrt det hemska som skett.

- Folk tror att jag ljugit och att det jag upplevt är en efterhandskonstruktion. Så är det inte. Något har gått snett i behandlingen av mina iakttagelser och det får jag nu lida för, avslutar en förtvivlad Hanna, som känner sig utpekad som vittnet som sju dagar efter försvinnandet gav sig till känna."

Just det sista stycket tycker jag säger allt: På onsdagen den 24 juni 1992 får Hanna hjälp av TSL att få ut sitt budskap. Redan då kände hon alltså en upprördhet över att ha blivit typ missförstådd i media samt inte tagen på allvar av polisen.

Guldstjärna till denna artikel. Bra att Ugglan har reda på sådant! Och sedan vill polisen få det till att hon har hört sig sent och ändrat uppgifter.

Har mycket svårt för dessa uttalanden som vad jag förstår även var sagda vid samma tillfälle. Men att föras bort med våld kanske inte är lika illa som att vara i nöd? Hade varit intressant att få höra hennes utsaga till TSL.

Om GW:s variant är korrekt faller många personer bort, då dessa sannolikt förhördes ganska tidigt (inklusive BW). Men förhördes PU? Han var väl inne på bara det obligatoriska "lämna-uppgifter"-grejen som alla ombads att göra? Han togs väl in först 1998, när "brovittnet" hade hittats?

Kvar är annars några personer som uppenbarligen inte blev förhörda förrän långt senare, och då gissar jag på personer som återfinns inom en typ "inte-den-personen"-grupp, syftande på personer med gott renommé - antingen för egen del eller via föräldrar. Tror att polisen ogärna ville riskera att stöta sig med några familjer i stan.

Han kanske hördes tidigt - men inte som misstänkt utan i detta skedde som den siste som observerade HA - Åter igen Polisen har lösningen lättillgänglig om de kontrollerar alla vittnen o alibin samt korsförhör dessa uppgifter. Detta ihop med att de funnit DNA skulle göra en skyldig person lite skraj när man blev kallad på förhör. Även vittnen som vittnat falskt skulle säkert tänk till 1 el 2 gånger innan de höll fast vid samma version.

Angående "mannen med pilotglasögon" funderar jag på en ny sak. Av alla dumma och märkliga uttalanden som han har gjort, finner jag uttalandet hos polisen som det allra dummaste: "Om ni tvingar på mig en advokat säger inte jag ett skit mer till er." Detta är ett i mina öron mycket märkligt uttalande. Sa han mellan raderna att han egentligen hade något att berätta (typ gjorde bort sig)? Och vem är han att med en sådan pondus hota sig fram? Denna kanonhårda attityd måste ha berott på något.

Hur mycket kan han ha haft att förlora på att få den där advokaten? Det känns som att VÄLDIGT mycket stod på spel den där gången. Var han själv en bricka i det som hände Helena och stod under hot? Eller var han en person som själv riskerade att få se hela livet rämna? Eller att få se familjens liv rämna, dra familjenamnet i smutsen? Det är verkligen ett kanonskott som han drog iväg den där gången hos polisen.

Varför säger han "om ni tvingar på mig en advokat säger inte jag ett skit mer till er" om han ändå var oskyldig och inte hade något att säga som polisen var intresserad av? Jag vill tro att han där och då faktiskt slant på orden och klantade till det. Det är som att det går att utläsa någon slags "bekräftelse" i de där orden.

Min fetning: Jag har tagit upp denna aspekt några gånger. Bra att fler gör det. Om polis och åklagare bara kunde förbereda en totalinsats skulle mycket kunna förändras!