Finns nått bra med borderline?

Länken fungerar inte.

Jag har själv diagnosen och de flesta dagarna märks den inte. Om jag misstänker att min relation är hotad så märks den mycket. Då får jag kraftig ångest och tappar till stor del kontrollen över vad jag säger och gör. Eftersom relationen inte är hotad (som jag upplever det) de allra flesta dagarna så kommer inte de kraftiga associationerna till att bli avvisad fram och försvaren mot avvisning (kontroll, känslokyla, frågor, ångest och ångesthantering, självmordstankar osv.) håller sig också borta. Dessutom har jag gått i behandling och lärt mig bättre strategier för att hantera ångesten än ovan nämnda vilket jag inte kunde alls innan diagnos och behandling (var i samma relation då).

Jag är varken en jättefin eller en jätteful person innerst inne. Jag är en person med psykiska problem och borderline är ett av dem. Det är något negativt med mig som de flesta inte har och det har jag insikt i.

Det är fullt förståeligt för mig om min partner skulle tröttna och lämna mig pga. hur utåtagerande jag kan bli stundtals, och att det påverkar honom till att bli ledsen, arg och rädd. Jag övertalar dock inte honom till att stanna utan det är han som gör det självmant. Skulle han säga att han vill lämna mig så skulle jag släppa taget (trots att det såklart skulle bli en stor kris för mig). Det är dock värre än att hantera ett tydligt uppbrott när jag t.ex. misstänker att han är attraherad av någon annan i sin omgivning, som jag tänker att han kan få känslor för, och han nekar till attraktion eller om jag misstänker att han haft en flörtig konversation med någon. Det är nog det som är svårast för mig bemöta på ett sansat sätt. Mina känslor blir då kraftigt instabila och jag vill få svar och kunna bli lugn vilket inte riktigt går.

Jag jobbar på mina problem ensam och genom att jobba på vår kommunikation tillsammans, istället för att slänga glas i väggen, vara våldsam eller t.ex. skära mig.

Eftersom jag har borderline själv och min partner inte verkar tycka att det är ett superstort problem så blir jag nyfiken på vad din erfarenhet är som får dig att tänka så? Vad gjorde personen du träffade?

Jag har också borderline och tänker att det visar sig olika mycket beroende på hur allvarlig borderline man har och hur långt man kommit i sin hantering av problemet. Vad gjorde din tjej som du tyckte blev droppen eller som gjorde att hela relationen blev ohanterlig?

Skrattade när jag läste - sanningen är ju att när man som borderlinetjej blir kär i killen så blir man ju nästan som besatt, vilket många killar faktiskt älskar...dom känner "Jävlar vad hon vill vara min". Inte så konstigt egentligen att männen blir förtrollade och känner sig avgudade? Tänk dig en skitsnygg tjej som blir "besatt" av dig...inget man tackar nej till direkt
Det fetmarkerade håller jag med om och kan relatera, förutom att man verkligen älskar personen djupt och typ blir "besatt" så tror jag många uppskattar att vi väldigt svårt lämnar honom, det är en trygghet för dom. Om vi däremot tillslut väljer att lämna honom så tittar vi aldrig mer tillbaks.

Vi tycker absolut synd om honom om det inte är vi som har något med saken & göra, men oftast när vi gjort något dumt mot honom så tycker vi att han förtjänar det eftersom han sårat oss (det är väldigt lätt att såra oss). Nu kanske du är en ängel eller inte har självkännedom men borderlinetjejer brukar faktiskt såra killen väldigt ofta Av egoistiska skäl. Många gånger kanske man inte förstår att man sårat killen förens efter då han sitter och är ledsen och man tycker jättesynd om honom och ångrar sig och tröstar honom...sålänge man är arg så tycker man inte synd om killen.

Jag är också väldigt kreativ, idérik och har vild fantasi i mitt skapande (i mitt fall så skriver jag, vad skapar du?)

Ont.
Hög EQ - vet inte om det stämmer in på alla med borderline - men detta är en enorm fördel.
Kreativiteten - att skapa!
Bara "att känna mer än andra människor" gör att livet blir mer spännande och man känner verkligen att man lever.
Man kan glädjas för minsta lilla
Man är djup som person
När man gör något så går man in för det till 100%
Man är inte långsint om man bråkar och personen ber om ursäkt (även om det kan framstå så) BARA MOT EX eftersom dom är "svikare".
Sociala skills - Man vet vad man ska göra/bete sig för att bli omtyckt vilket underlättar i livet när det kommer till arbete/vänner och få en partner.
Om jag tröstar en människa - så känner sig den personen förstådd till 100% eftersom jag kan sätta ord på personens känslor utan att hen själv kunnat göra det.
Finns säkert flera fördelar...

Till ens partner så är dessa fördelarna:

- Väldigt närvarande
- Ögonkontakt (När hon ser dig i ögonen så ser hon in i din själ)
- Ärliga och rak på sak
- Påhittiga och älskar ha kul
- Bra i sängen (inga tabu)
- Dina sexfantasier kommer bli till verklighet
- Får dig att känna dig älskad till en helt annan nivå
- Du känner dig behövd (hennes hjälte)
- Energirika, roliga (Du kommer inte ha tråkigt)
- Empatiska, du kommer aldrig ha känt att en människa förstår dig mer än hon
- Förlåtande, ej långsinta (bråket är glömt snabbt som attan)
- Du känner dig avgudad

En fråga bara: Går det att inte bli kär i den här personen?

Roligt att höra att du jobbar med dig själv och att du gör framsteg.

Samtidigt förstod jag att du var Borderline när jag hörde hur du resonerar. Jag känner själv igen diskussionerna som jag hade med mitt ex och mycket som jag har läst mig till efteråt.

Det finns säkert stor skillnader mellan hur kraftig diagnosen är. Men om du frågar personer som har haft ett förhållande med en Borderline så skulle säkert 90% säga att de aldrig skulle göra om det. 50% kanske skulle säga att det varit något av det värsta som de varit med om i sitt liv. Många behöver terapi i många år efter de övergrepp som Borderlinepersonen utsatt dom för.

Det är naturligtvis därför "ingen" eller få Borderline berättar om sin diagnos för en ny partner trots att de vet vad det innebär för förhållandet. Hade jag fått veta det hade jag nog testat ett tag, men sprungit iväg bara efter någon vecka.

Det är lätt att falla för en BP. Det verkar många inse. Men sen ser dom medaljens baksida och glömmer då vad dom föll för, att det är samma medalj; s.a.s.
Känsligheten, kombinerat smartness är rätt oemotståndlig. Ibland (ofta?) vet en BP om detta själv och kan då använda sig av detta. Och varför inte? Då faller folk som furor (hehe).

Sen tycker kanske partnern att dom har blivit manipulerade - lurade. Men dom har bara blivit förförda och låtit sig förföras!
Det är ingen rimlig anledning att sen ta på sig offerkoftan och skylla allt på motparten!

Men naturligtvis har man inte sett hela bilden när man gjorde sitt val. Att BP har lite svårt att kombinera sitt känsloliv med en lika alert intellekt och logiskt tänkande. Det är i alla fall min analys av deras psyken. Känslorna tar överhand, styr utan att korrigeras av intellektet. Och då blir det för för alla människor där detta sker, lite skevt.

Intressant att se hur flera BPS:are här skriver och glorifierar sin diagnos. En försvarsmekanism såklart...

Till att börja med, en BPS:are kan inte älska, det är den inkapabel till. Den kan gärna tro att den älskar, gränslöst. Detta är en del i sjukdomsbilden och tillhör s.k. "splittning" där denna antingen idoliserar sin partner, eller devalverar denne.

Vid idoliserings-fasen bedriver BPS:aren något inom psykologin som kallas för "spegling". BPS:aren har en egen romantiserad uppfattning av vad kärlek är, och inbillar sig att den älskar, ofta för att den vill höra det tillbaka. Detta då BPS:arens störta rädsla är att bli lämnad, den behöver konstant bekräftelse. Från vem spelar egentligen ingen roll.

En BPS:are lider av kronisk inre tomhet, i desperation använder BPS:aren något inom psykologin som kallas för "love bombing", där den överöser partnern med kärleksfulla fraser, gester, framtidsplanering, och så vidare. Detta är såklart bara en fasad, då det fundamentala konceptet i att älska är snedvridet och uppdiktat från BPS:arens sida. Eftersom BPS:aren lider av en kronisk inre tomhet behöver den temporärt fylla kvoten, antingen med sex, droger eller just sådan här "låtsaskärlek" i sporadiska, intensiva relationer.

Varför stannar partners? Ofta är en partner till en BPS:are redan medsjuk, eller så blir den det under relationens gång. Partnern blir en passions-junkie och lever för de intensiva topparna ihop med BPS:aren, vilket såklart skiljer sig från vanliga relationer, som partnern vid det här laget kan uppfatta som passionslösa och alldagliga. Beroende på medsjukhetstyp så kan även partnern känna ett starkt behov av att försöka hjälpa BPS:aren, och att hålla kvar topparna kontinuerligt. Yin och yang relationsmässigt så är BPS:aren och narcissisten den perfekta matchningen, detta då narcissisten är mer eller mindre immun mot BPS:arens devalvering.

Eftersom att en BPS:are är inkapabel till att älska och mer eller mindre utnyttjar personer i relationerna för att fylla sin kvot av kronisk, inre tomhet, så är det mer regel än undantag att BPS:aren försöker att "recycla" tidigare relationer när en ny relation havererat. Detta då BPS:aren inte klarar av ångest/sorg som fallerade relationer normalt innebär. BPS:aren har starkt utvecklade försvarsmekanismer som byggts upp sedan barnsben, vilket gör att denne slipper att hantera sorgeprocesser, återigen - splittning.

BPS:aren har ett påhittat, konstruerat empatitänk, som är format utifrån fokus på sig själv och spelar alltid ihop med idolsering- och devalveringsfasen. Har en BPS:are exempelvis svartmålat en partner slutar dennes existens att upphöra för BPS:aren.

Eftersom dina siffror är helt gissningsbaserade så säger de tyvärr inte så mycket. Jag är fortfarande nyfiken på min fråga, som du inte svarade på; vad upplevde du av exets borderline som har gett dig din uppfattning? Skulle du kunna ge några exempel på vad hon/han gjorde som var hemskt för dig och hur frekvent det förekom? Jag undrar för att utvidga min insikt i andras upplevelser av att leva med någon med borderline, inte för att nedvärdera eller kritisera din upplevelse.

Många ”klagar” generellt på personer med borderline, i forum som detta, men beskriver sällan något konkret om vad de varit med om. Artiklar i dagstidningar om enskilda extremfall är inte så talande eftersom ca 1/50 har diagnosen men jag trots det aldrig stött på någon som uttryckt liknande erfarenheter som det som lyfts i expressen. I en tidning ska storyn ha ett nyhetsvärde, så jag är nyfiken på hur det ser ut för andra i verkliga livet.

Dina inlägg är som skrivna av en nedlåtande psykiater med egen personlighetsproblematik. Kan du försöka att formulera ett neutralt svar inom något ämne eller handlar alla dina inlägg om att sätta dig själv över (dina) patienter? Med den inställningen är du inte en lämplig läkare, som du utger dig för att vara med din självutnämnda ”spetskompetens”.

Det är inte modern vedertagen kunskap att personer med EIPS inte har förmåga att känna kärlek och älska. Länka gärna någon vetenskaplig artikel med minsta stöd för ditt påstående i form av hjärnavbildnings- eller hormonstudier, om du kan, - inte eventuella psykoanalytiska teoriartiklar från 1980-talet.

EIPS har stora kopplingar till ett stört anknytningsmönster och en uppväxt som har präglats av oförutsägbarhet, försummelse, närmande/avvisande, eller fysisk och psykisk misshandel. Med en sådan bakgrund är det fullt rimligt att utveckla kroniska tillitssvårigheter även i vuxna relationer. Att kunna uppföra sig som om det finns en stabilitet i tillit och känslor när känslorna faktiskt pendlar kraftigt mellan skuld, skam, rädsla och kärlek, inlärt utifrån tidigare erfarenheter, är av förklarliga skäl inte lätt. Det betyder inte att en person är oförmögen att älska.

Ibland är det svårt att höra sanningen, gissningsvis är du van vid att andra dansar efter din pipa. Är knappast förvånad över att du kommer med personangrepp och även falsk ryktesspridning som angrepp mot min person, trots att jag aldrig ens pratat med dig tidigare.

Sluta gärna med detta så slipper jag anmäla fler av dina inlägg.

Vem är det som kommer med falsk ryktesspridning om inte du dom påstår att EIPS inte kan älska? Det vill jag gärna se en seriös källa på. Ditt inlägg som ovan nämnda skribent svarat på är direkt felaktigt och fullt med fördomar.
Mvh någon med flera års arbetslivserfarenhet inom psykiatrin med specialisering på EIPS.

Mycket bra skrivet!

Varför hör man nästan aldrig kvinnor klaga på borderlinemän, dom har inte samma problem? Kan det vara för att männen tänker med kuken? Det passar bra när hon är sexig och trevlig och man vill så gärna ligga med henne och kan inte få nog, man viftar bort dom små "tecknen" och allt "som inte är ok" för att man vill fortsätta ha ett bra sexliv, sen när sexlivet börjar svikta då är det läge att komma på att "OJ nä hon är inte så snäll" Med andra ord så låter dom sig bli förförda precis som du skrev Jof! Och inte bara en gång, utan flera - det är knappast tjejens fel att killen fortsätter bli "förförd".


Glorifierar? Vi håller oss till ämnet min vän! Det står "Finns nått bra med borderline?" Om någon frågar om dom negativa sidorna så serverar vi självklart fram svaren på det också och det finns redan en massa trådar som diskuterar det dåliga med diagnosen, det är bara för dig att börja söka.
Om inte vi som har borderline får lov att svara på vad som är bra med diagnosen, vem ska då svara hade du tänkt?

Very interesting...trevlig analys men inte helt korrekt. Kan säkert stämma in på vissa individer (även människor utan diagnos)
Jag har en fråga till dig. Hur vet vi att du älskar någon på riktigt? eller någon annan människa för den delen? Egentligen? Det är väl handlingarna som visar det? Om jag överröser min partner med kärlek, kramar och kyssar, sex, och vill umgås med honom 24/7 (all min tid om jag kan) och att jag blir svartsjuk om han kollar på andra tjejer eller pratar om en annan tjej, visar inte det att jag verkligen gillar honom till max och vill ha honom för mig själv?

För jag menar....du vill väl inte sitta och krama mig och spendera all din tid med mig? Det är i princip det du skriver... att man ska välja ut en random och låtsas älska den för att få kärlek tillbaka...ok?

Detta beteendet som jag skrev ovanför, om det håller i sig och jag känner att jag lätt kan dö för min partner (vill inte leva utan honom), betyder inte det att jag älskar honom på riktigt? Och att han kan behandla mig som skit men att jag ändå stannar och håller hans rygg vad som än händer?

Klart som fan det spelar roll VEM man får "bekräftelse" ifrån. Jag vill ha min bekräftelse från personen jag gillar och är kär i. Sen att borderlinepersoner njuter av att få uppmärksamhet rent generellt är väl trevligt...vem gillar inte att känna sig åtrådd?

Alla älskar inte en människa på exakt samma sätt så det kvittar vad du egentligen skriver. Men jag förstår din poäng och det hade kunnat vara riktigt bra men du överdriver och drar det till det extrema och får folk med diagnosen att framstå som psykopater.

Bara att en människa tror att hen älskar någon, räcker med att "älska personen" för om jag tror att jag älskar en människa, så kommer jag ändå göra allt jag hade gjort som "älskande". Så hur vet man egentligen? Min teori är att man älskar en människa när man känner att man inte vill leva utan personen och att man hellre dör än att den personen dör. Fast det kanske finns mildare "kärlek"? Jag vet inte, men som någon tidigare sa, när man väl älskar någon så älskar man på riktigt. Hur kan man inte älska en människa som blir hela ens värld?