Har cykeln någon plats i det svenska försvaret?

Även på den inte fullt så goda tiden, i tiden mellan den verkliga köttmuren och insatsförsvaret fanns det kvalificerade förband som hade cyklarna kvar.

Jägarbataljonerna på 80- och 90talet delade detta transportsätt med lokalförsvarsbataljonerna, kvar sedan Mj Hedenhös och utbildade som IB66 (bara IB66, inte -M, inte -R.)

Anakronistiskt så det räcker, kan man tycka, men om man skall bära tungt, reka skogsvägar eller transportera sig tyst på väg har cykel ett visst berättigande. Traktorerna och tolklinorna har det inte.

Det var väl ett drimedelssnålt transportsätt för att förflytta en pluton?

Tält, ammunition, GRG, fotogen, vatten, lite käk m.m. på traktorflaket.

Befälen jag hade när jag låg i lumpen berättade med fasa att tolkningen med cykel var det mest gastkramande momentet i hela vänpliktsutbildningen. Kast med skarp handgranat, de första övningarna med skarp ammunition i terrängen och sprängtjänst var barnlekar i jämförelse med cykeltolkningen i fråga om blodtryck, panikångest och vanmakt hos befälet. Att sitta fasthakad på en cykel efter ett motorfordon tillsammans med ett tjog andra vingliga beväringar i full karula på en slirig grusväg är farligare än den lede fi:s kärnvapen.

Om du har valet mellan att gå eller cykla 10 mil är cykeln oftast att föredra så länge det finns vägar, även om dom inte nödvändigtvis är bra. Det är väl typ när vi börjar övergå till rent träsk cykeln blir en belastning.

Med bara det är cykeln definitivt något som måste finnas kvar. Sedan skulle jag gärna se att man kunde ordna fram modernare och lättare sådana än vad man själv använde, för att underlätta de gånger man måste leda eller bära cykeln för att passera.

Nog kan cykel ha en roll i försvaret, den är tyst, snabb och ekonomisk, men ta fram en m/24 som ersättare till befintlig m/42. M/42 är fortfarande idag en bra cykel, men vi har 80 års material och teknikutveckling att tillgodogöra oss.
Vidare bör enhjuliga cykelkärror (gärna med elassistans) tillföras med en per tre eller fyra cyklar för transport av understödsvapen och grupps utrustning.
För fria kriget och kanske framför allt för irreguljära förband torde cykeln vara ovärderlig.

Det var säkerligen ett av flera argument för att använda traktorer, tross-släp och en tolklina (egentligen två) för att släpa soldaterna till bataljen - eller för taktiska omgrupperingar. Med ett cykelhärke på släp var ju inte 30 km/t någon särskilt kritisk begränsning heller.

Man bör ju komma ihåg att när de här cyklarna infördes underlättade de rörelseförmågan avsevärt, särskilt för den dåvarande jägarplutonen (dvs, spaning) på bataljonen. Skyttekompanierna fick cyklar tillförda från fördelningen, via brigaden, alla hade inte cykel. (Det kunde man tro om man gjorde värnplikt, men icke...)

Cykelavlämningsplats innebar att CTP-plutonen (med 800 cyklar eller så) hämtade cyklarna för att lämna ut dem igen till behövande. Det gällde ju då att striden gått bra, så CTP-plutonen inte hamnade i klorna på Röda Armen, utan var lagom långt bakom linjerna för att kunna jobba...

Det här räknade man ju ut relativt tidigt att "det kommer inte att fungera enligt plan".

Cyklar håller ju på att anskaffas till svenska försvaret, men inte för att användas i krig, utan för att använda mellan kasern och övningsområde, så att alla inte transporteras på motorfordon till övningsverksamheten eller går dit, utan cyklar.

Samma gäller i Finland. Cyklarna planeras inte att användas i krig, men används för närförflyttningar mellan kasern och övningsområde/skjutbana som ofta finns en eller flera kilometer utanför kasernområdet.
------

Sedan finns det ju en intressant skillnad i.o.m. att i Finland cykeltolkades det inte då cyklar fortfarande var ett fortskaffningsmedel som planerades att använda i krig.

Jag gissar att det har att göra med den höga olycksfallfrekvensen. Dessa cykelförband rörde sig alltså på cykel och det fanns ett traktorer med släp för pluton- och kompaniutrustning. Jag har för mig att skidtolkning efter bandvagn användes i norr, men vet inte om man använde traktorer där. I södra Finland förekom inte detta heller.

Skidtolkning är mycket mer flexibelt än traktor- (fordons-)tolkning och man ramlar mjukare (som regel). Men traktorn och bandvagnen delade en i sammanhanget rimlig topphastighet, ca 20-30 km/t. Att släpa en pluton efter ett snabbare fordon än så torde vara alltför riskabelt, åtminstone i fred. Man skall ju lämna tillbaka beväringen till familj och näringsliv efter utbildningen, helst i ett stycke.

Jag vet inte om Finlands försvarsplanering räknade med att plundra jordbrukare på deras traktorer, men i Sverige tänkte man så - dvs man räknade "på riktigt" med att det skulle finnas oräkneliga mängder traktorer att tillgå från den civila sidan.

Hur många fordon som fanns och var dessa skulle användas var noggrant planerat, eller är du så korkad så du tror att man inte hade koll på vad man hade?
För att vara påstått fd FM anställd verkar du fullständigt oinsatt hur mobiliseringsorganisationen fungerade och var uppbyggd.

Var inte cyklarna och cykeltolkning en kvarleva från WW2 och den tidens svåra bränslebrist under beredskaps åren.?

Är det verkligen sant att det kunde vara flera stycken som tolkade efter samma traktor förr i tiden?
Hur många kunde de då vara? 10? 20?

Vi får vid Gud hoppas att ingen övervintrad infanteritofs får för sig att återupprätta cykelskyttebataljonerna. Då är det bättre att tillverka stora mängder enskottspistoler som varje däri krigsplacerad får hem för att skjuta sig med i händelse av mobilisering.

Emellertid har trampcykeln vissa fördelar med sig. De är i förhållande till att fotmarschera kraftbesparande, de är bränslesnåla och kräver varken drivmedel eller furage (=hästmat), enkla att underhålla, tysta och i vissa avseenden smidiga. Samtidigt är de förhållandevis långsamma jämfört motorfordon, helt i avsaknad av pansarskydd, truppen är under framryckning tämligen prisgiven och störningar i form av punkteringar frekventa. När truppen är avsutten så är cyklarna till ett visst besvär. Vid snöväder mångfaldigas problemen.

Slutsatsen av detta bör bli att trampcykel kan lämpa sig för mindre förband med speciella uppgifter. Jag ser framför mig vissa spaningsförband, kanske jägarförband, eldledningspatruller och andra smärre enheter som behöver innästla, som är i förhand och som under längre tid skall kunna klara sig untan nämnvärt underhåll.