Lena Wesström anmäld försvunnen (2018-05-15) hittad död (2018-05-19)

En del saker är viktiga och en del saker är inte alls särskilt viktiga, men kul ändå. [FTF] hör definitivt till den senare kategorin - i vanliga fall. Men ibland ändras förutsättningar och det blir värderingsförskjutningar. Som när ett sagolikt skönt slalomåk i början av vintern plötsligt vänds till fyra frakturer i ena benet och trasigt ledband, totalt avslitet korsband och spricka i menisken i andra och därmed sätter punkt för all längdskidåkning, slalom, löpning, skridskoåkning, klättring, skogsvandring - ALLT som är rolig vinterlek - för okänt antal veckor och månader framåt. Så mycket jag nu inte klarar av i min vardag och måste avstå från eller ta hjälp för att få gjort. Visst, jag var stark och frisk vid kraschen och har en oskadd överkropp och kan nu rehabträna. Jag kommer sannolikt bli återställd och jag har ett fantastiskt nätverk som hjälper och tröstar. Men ÄNDÅ!

I det läget kan tyckas att bruten FTF-svit borde vara det minsta problemet. Och det ÄR inte heller nu det viktigaste i mitt liv. Men när sak efter sak efter sak inte fungerar, när solen skiner och jag borde åkt skidor i Kilsbergen men istället sitter i färdtjänstbuss på väg till sjukhuset, när jag inte kan handla mat eller cykla till jobbet och inte ta en promenad, då är det otroligt vad en FTF och bevarad månadssvit kan muntra upp. Januari räddades precis i slutet av månaden. Fortsatt bevarad svit skulle sannolikt kräva att jag löste en lagom svår myst utan stor konkurrens - och att någon fanns som var beredd att köra. Senaste tiden har det ju knappt släppts något alls i Örebrotrakten. Dystra utsikter.

På kvällskvisten plingar det in ett mejl klockat till lunchtid och jag tänker att det blir nog svårt med FTF om aviseringarna ska släpa 6-7 timmar. Men när den här mysten kommer sitter jag med telefonen i handen och aviseringen har kommit på minuten. Klickar upp. Puls direkt! Första egentliga sviträddarchansen! Hjärnan är lite lullig av morfin, men jag börjar hitta lite djur. Grimidor hör av sig och hittar nåt han också, trots att han sitter på familjemiddag hos föräldrarna, med bara telefon att jobba med.

Det blir hastigt uppbrott för familjen Grimidor (sorry Lisa!), dumpa resten hemma och åka hit "för att göra det sista". Vi sitter en lång stund och glor. Noterar fler och fler djur. Checkar lite halvhjärtat rött några gånger. Upptäcker sen att det inte är ALLA djur som räknas. Stryker ett par. Funderar på formen, på grammatik, på hur distinkt definitionen är. CO uppdaterar beskrivningen. Vi stryker en bubblare. Får ändå inte grönt. Har kanske orsakat tjugo röda redan med olika varianter. Men vi har rätt kul ändå, identifierar rader av "djur" vi inte visste fanns, men nu förstår hur de måste se ut och var de lever, lite som Things I have drawn, fast Animals I have invented eller nåt. Grimidor åker hem, ska helgjobba i morgon. Jag bakar ut brödet som jäst i kylskåpet i flera dagar. Tittar på andra mystar. Men Grimidor kan visst inte riktigt ge sig ändå. Plötsligt ser han det vi av nån outgrundlig anledning inte sett innan. GRÖNT!!! Grimidor har sett mig grina över brutna ben, förstörd vintersäsong, förödmjukande oförmåga att ordna med vardagsbestyr. På ett ögonblick är han i kläderna igen och rullar hit¨åt. Jag spänner på skenan igen, tar en lampa, bestyckar kryckorna med spetsar och så är vi iväg.

Där bilen måste stanna måste även jag stanna, vallen är för hög, jag vill inte riskera att slå upp något som börjat läka. Får nöja mig med att blicken följer lampan som först irrar lite och sedan vänder åter. Med en leende Grimidor, med behållare och tom remsa i handen! Kanske är det den skönaste FTF-signering jag gjort, då är klockan 01:28.

Tack Låw för den cachen! Och tack hela familjen Grimidor för att ni fattar att oviktiga saker kan vara viktiga ibland. Jag klickar grönt hjärta som minne av denna sköna arbetsseger. Hoppas CO ursäktar min värstinglånga logg den här gången