Citat:
Ursprungligen postat av
lehs
Detta är den uppsats som blev en av vinnarna i SvDs uppsatstävling om klimathotet för ett år sedan:
Jag vill känna mig trygg.
När jag går hem ensam på kvällen.
När jag sitter på tunnelbanan.
När jag sover på natten.
Men jag känner mig inte trygg.
För hur skulle jag kunna känna mig trygg när jag vet att vi befinner oss i den största krisen i människans historia? När jag vet att om vi inte agerar nu så är allt snart försent?
Första gången jag hörde talas om den globala uppvärmningen tänkte jag att det där kan inte stämma, det kan omöjligt finnas nåt sånt som skulle hota hela vår existens.
För om det skulle vara så skulle vi ju inte prata om nåt annat. Så fort man slog på tv:n så skulle det handla om det. Löpsedlar, radio, tidningar. Man skulle aldrig läsa eller höra om något annat.
Som om det pågick ett världskrig.
Men det var ju ingen som sa nåt…
Och om nån sa nåt så stämde det nästan aldrig med det forskarna sa.
Häromdagen tittade jag på en partiledardebatt på tv och jag såg hur de tilläts stå där och ljuga. De sa att det inte var någon idé att satsa på att minska Sveriges utsläpp, eftersom vi var ett sånt ”föregångsland”. Att vi istället skulle ”hjälpa” andra länder att få ner sina utsläpp.
Sverige är inget föregångsland. Invånarna i Sverige släpper ut i genomsnitt 11 ton CO2 per person och år. Vi ligger på plats 8 i världen enligt WWF.
Det är vi som behöver hjälpas.
Jag förstår inte hur de får ljuga så där i tv.
Kanske många vuxna tycker att klimatfrågan är svår att förstå? Det är kanske därför, så fort det sänds ett program om klimatet, det blir ett barnprogram? Jag förstod klimatfrågan när jag var 12 och bestämde mig då för att aldrig mer flyga eller äta kött.
Klimatkrisen är vår tids största ödesfråga. Ändå tror alla att vi kan lösa den krisen utan att anstränga oss, utan att göra uppoffringar.
”Tänk positivt!” säger alla.
Det är som om de på Titanic, när de hade åkt in i isberget, skulle sätta sig ner och börja prata om vilka historier de som överlevde kunde berätta och hur kända de skulle bli. Eller hur många arbetstillfällen som skulle skapas för att hjälpa överlevarna.
Fast skeppet skulle ju sjunkit ändå, oavsett vad de hade gjort. Vi kan däremot förhindra kollisionen. Vi vet att isberget finns där. Vi vet till och med de exakta koordinaterna. Men vi varken saktar av eller byter riktning. Och så berömmer vi oss själva för att vi kanske lyckats kasta av last för att lätta på vikten. Samtidigt som vi fortsätter att öka farten.
Kommer vi sänka farten i tid?
Om jag blir 100 år så kommer jag att leva till år 2103.
När man idag tänker på ”framtiden” så tänker man inte längre än år 2050. Då har jag, i bästa fall, inte ens levt halva mitt liv. Vad händer sen?
År 2078 kommer jag att fira min 75-årsdag. Får jag barn och barnbarn så kanske de vill fira den dagen med mig. Kanske kommer vi prata om hur det var när jag var barn. Kanske kommer jag berätta om er. Hur vill ni bli ihågkomna då?
Det ni gör eller inte gör just nu kommer att påverka hela mitt och mina barn och barnbarns liv. Kanske kommer de fråga varför ni inte gjorde nåt, och varför de som visste och kunde säga nåt inte gjorde det.
Greta Thunberg, 15 år
Det var innan hon kom i kontakt med Ingemar Rentzhog
De flesta tror jag inte tvivlar på Gretas goda intentioner. Men, goda intentioner räcker inte för att realistiskt hitta ett alternativ för mänsklighetens beroende av fossila energislag.
”Tänk positivt säger alla”.
Ja fy fan, här känner jag mig tvingad att hålla med Greta. Alla dessa djävla hjärndöda ”optimister” som sålt sin själ till maskineriet som är orsaken till just predikamentet mänskligheten befinner sig i.
Kan inte Getas marknadsföringsavdelning texta ett YouTube tal av Fysikprofessor emeritus Al Bartlett och visa den för Greta och hennes följare:
https://youtu.be/TBtW51D_q2Q
https://www.albartlett.org/presentations/arithmetic_population_energy_transcript_english.ht ml
So no matter how you cut it, in your life expectancy, you are going to see the peak of world oil production. And you’ve got to ask yourself, what is life going to be like when we have a declining world production of petroleum, and we have a growing world population, and we have a growing world per capita demand for oil. Think about it.
(...)
Dr Hubbert testified before a committee of the Congress. He told them that “the exponential phase of the industrial growth which has dominated human activities during the last couple of centuries is now drawing to a close. Yet during the last two centuries of unbroken industrial growth, we have evolved what amounts to an exponential-growth culture.” I would say, it’s more than a culture: it’s our national religion, because we worship growth. Pick up any newspaper; you’ll see headlines such as this: "State forecasts ‘robust’ growth."
Have you ever heard of a physician diagnosing a cancer in a patient and telling the patient, “You have a robust cancer?” And it isn’t just in the United States that we have this terrible addiction (quoting Wall Street Journal): “The Japanese are so accustomed to growth that economists in Tokyo usually speak of a recession as any time the growth rate dips below 3% per year.”
Oljefesten är snart över och Gretas generation får leva i den färglösa och gasformiga ”askan” av vår gemensamma och världsfrånvända konsumism.
Det är bara gratulera alla potemkinfabrikörer som på så lutheranskt flitigt sätt varit små hjärntvättade kuggar i maskineriet, sekten, av avund, karriärism och missunnsamhet i den här processen som nu är på väg att gå mot sin logiska, termodynamiska slutsats.
Men ännu är vi inte där, så njut, ja passa på att njut, för bättre än så här blir det inte. Aldrig. Någonsin. Igen.