Kommer det ingen ny generation nyfrälsta ankor?

Jag upplever det som att den stora vågen av anarkokapitalister som frodades här på FB ungefär 2007-2012 nu blivit mindre rabiata på gott och ont, men det verkar som att det är en oroväckande brist på nya unga arga frihetliga personer.

Vi som varit med länge har nog inte direkt övergett idéerna (förutom de som nämns i tråden om fascistkonvertiter då) men sänkt tonläget och blivit lite mer "vuxna" helt enkelt. Vi behöver inte diskutera sånt som huruvida man kan vara fri i en grop eller om skatt är stöld. Men nu är det ju INGEN som pratar om sånt, verkar det som iaf.

Är det en massa frihetliga kids som hänger i forumet och läser gamla trådar?

Eller är nästa våg av arga ungdomar (sena 90-talister) förlorad till nationalismen och socialismen?

Den s.k frihetliga libertarianismen har alltid bestått av en vänster-och högerfalang. En högerfalang som varit mer paleo, hyst en skepsis till demokratin och förstått svagheterna i det nuvarande kapitalistiska systemet. Och en vänsterfalang som varit mer åt det kulturmarxistiska hållet, gillat drogliberalism och haft en allmänt accepterande syn på diverse perversa böjelser. Vad vi ser nu i hela västvärlden är en höger-vänster polarisering i takt med att problemet med globalismen anhopas och insatserna höjs. Därför är den pågående ”förintelsen” av libertarianismen helt naturlig. Högerfalangen sällar sig till Altright och vänsterfalangen till övriga kulturmarxister där de hör hemma. RIP libretardianism.

Läs Rothbards "Nations by consent" så kanske du kommer till insikt att nationalism inte nödvändigtvis måste innebära en stat.

Men du har ju naturligtvis rätt i det att dagens nationalism oftast syftar till att upprätthålla nationalstaten som den har fungerat tidigare, och på så vis är det ju inte libertarianskt. Men, samtidigt så tror jag fler och fler nationellt sinnade förstår att ett samhälle bäst byggs underifrån och upp, på ett organiskt sätt. Det innebär att man är mer för decentralisering som ju är positivt, även om man som sagt kanske inte går så långt som till anarkokapitalism.

Vi lever fortfarande!

Har dock så mycket med jobb och div projekt att man sällan har tid att raljera över sin ideologiska övertygelse. Dessutom är det väldigt få.som fattar anarkokapitalism vilket i slutändan gör det allt för drygt att gång på gång försöka förklara var man står ideologiskt. Som tidigare skribent även var inne på är dagens polariserade politiska miljö ett direkt hinder för sunda värderingar. Folk har valt sida s.a.s. och vägrar lyssna eller ens ta en normal debatt. Det blir dessutom extra förvirrande för folk när man säger man är högeranarkist. Det blir tankefel, " does not compute".

Men ja, jag tror också vi är.något av en döende art. Inte många nya som gottar ner sig i politisk filosofi och idéhistoria.

Problemet är att alla vet att skatt är stöld. Det är inte så lockande att säga det längre.

Det är bara att vänja sig vid deras frånvaro. Dagens politiska fält delar oss i två läger: till vänster, kulturmarxistiska neoliberaler; till höger, socialkonservativa etnonationalister.

Med andra ord har den uteslutande majoriteten av "ankorna" insett att de, liksom "minkarna", bara är en i mängden av kulturmarxistiska neoliberaler. Idémässigt står de närmare Antifa/AFA än Hans-Hermann Hoppe och tar numera ställning för det etablissemang de tidigare kritiserade. De tar även avstånd från Rothbard, vars kampanj för David Duke och dylika populister under sent 1980- och tidigt 90-tal fyller dem med skam.

Klockren analys.

Varför skulle alla behöva acceptera den uppdelningen? Ankorna har aldrig varit många men vad jag kan se så är det ändå en klar minoritet som gått mot alt-right. Och att de kanske ser återstående ankor som "kulturmarxister" betyder inte att det är så. Faktiskt så vet jag inte en enda f.d. anka som idag tar ställning för "etablissemanget", eller avstånd från Rothbard. Kan du ge något exempel?

Sådan är vår politiska situation. Stödjer du status quo, från F! till SD, så är du en i mängden av kulturmarxistiska neoliberaler. Oppositionen till denna ordning utgår från socialkonservativa etnonationalister, vars udd är riktad mot vår tids globala finans- och handelsregim och dess kulturella värdenihilism. Det finns naturligtvis graderingar inom respektive läger, men den huvudsakliga skiljelinjen är binär.

Du kan exempelvis se replikerna på mina inlägg i tråden Hur undviker vi ett dekadent samhälle (FB) och följa reaktionerna från forumets kulturmarxistiska neoliberaler. Vare sig de benämner sig själva som ankor eller högeranarkister, så hade invändningarna lika gärna kunnat framföras av skribenter på Aftonbladet eller Dagens ETC.

Mig veterligen är användaren daemon3.14 också anka, liksom du. Men även han är neoliberal och försvarar den globala institutionella grund på vilken dagens ekonomi vilar.

Jordmånen är nog lika god som den alltid har varit. Att en stor del av de som förut var libertarianer gått och blivit althögern har inte någon väsentlig påverkan på det stora hela, eftersom den libertarianska rörelsen alltid har varit så liten. Många unga killar hyser ett stort intresse för det tankegods som förmedlas av tänkare som Jordan Peterson, och följaktligen ett förakt för etablissemangets oförmåga att diskutera, men det tror jag inte man ska förväxla med ett stöd för althögern.

Utmaningen är alltså densamma som den varit tidigare: Förklara hur libertarianism är relevant för de problem unga människor har i sin vardag. Med tanke på bostadsbrist, ungdomsarbetslöshet och enorma skatter borde detta kunna gå att åstadkomma. Jag är optimist.

Många personer till höger tycks närmast besatta av att provocera och håna libertarianer, se denna tråd till exempel. Vad de får ut av det vet jag inte. I regel är det nog klokt att inte ägna för mycket tid åt sådana försök. Libertarianismen är för viktig för att vi ska göra något annat än att försöka förmedla den till de ungdomar som faktiskt är mottagliga för den.

Nej, bubbe. Det var kalla krigets jordmån som låg till grund för framväxten av frihetliga politiska filosofier, som kontrast mot den prosovjetiska ådran i Västvärldens akademiska kretsar. Denna dynamik saknas i dag; det som återstår är en neoliberal monolit.

Det som drabbade libertarianismen följer ett specifikt recept: Any organization not explicitly right-wing sooner or later becomes left-wing (Robert Conquest). De som övergett skeppet har mer eller mindre sparkats ut av rörelsens vänsterextrema inre krets. Exempelvis ratas Hoppe av dagens ankor medan Ron Paul portas av USA:s libertarianska parti.

Det är naturligtvis välkommet att ha en publik figur som återigen gör Jung, Nietzsche och Solzjenitsyn relevanta, för att inte tala om kritiken mot postmodernismen, men varken JP eller hans fanboys är högerdissidenter. Vad avser hans politiska ställningstaganden kan han bäst beskrivas som en milquetoast centrist, och likt IDW-kipporna gör han allt för att kontrasignalera och underminera högerorienterad identitetspolitik.

Knivspetsen är riktad mot de femtekolonnare som nästlade sig in i den libertarianska rörelsen och gjorde den till en vänsterextrem försvarare av etablissemanget. Nu återstår bara ett HIV-positivt kolli som ingen vill kännas vid, och det är just för denna skröplighet som vi hånar er.

Dröm vidare. Den marginaliserade "ynglingen" Hoppe fyller 70 i år, och det finns ingen som står redo att fylla hans skor. I sinom tid är libertarianismen lika död och bortglömd som kameralismen.

TS nämnde 2007-2012 som en blomstertid för libertarianism och jag tycker att potentialen är densamma nu. Den tidens stora intresse för frihetens idéer hade inte så mycket att göra med kalla kriget utan kom snarare av Ron Pauls presidentvalskampanjer och 2008 års finanskris. Vidare åtnjöt frihetliga politiska filosofier sin storhetstid under 1800-talet, vilket i Sverige tog sig uttryck i näringsfrihet 1864 och frihandel med andra europeiska länder. Detta resulterade i en kolossal höjning av levnadsstandarden, som vi som lever nu är lyckligt lottade arvtagare till.

Då delar vi bedömningen av intresset för Peterson som något helt annat än ett intresse för althögern.

Du måste uppdatera dina oförskämdheter. Tack vare de ekonomiska framsteg som följt av marknadsekonomin är HIV inte längre plågan den en gång var. Besvärlig att ha, men med mediciner inte smittsam eller en dödsdom.

Nja, om man tror att ungdomen kan vinnas av frihetliga idéer är det nog inte Hoppe man sätter sitt hopp till. Jag tror att att det som skapats av Bastiat, Hazlitt och Mises (om man vet vad man ska läsa) mycket väl kan övertyga den nya generationen om värdet av frihet och marknadsekonomi. Deras tänkande är tillgängligt, relevant och elegant. Vill man förstå sig på vad som orsakat bostadsbristen och arbetslösheten (högst relevanta problem för många människor) är det dessa tänkare man ska vända sig till för att hitta en lösning. Att de är döda är inte ett så stort bekymmer eftersom deras böcker finns kvar och deras idéer har ypperliga företrädare i bland annat Bob Murphy, Tom Woods, Stephan Kinsella, Larken Rose, Mises Institute och Foundation for Economic Education.

Det där är ett historielöst påstående som vittnar om att du inte verkar förstå den politiska dynamik som råder i dag. Stödet för frihandel, fri rörlighet m.m. är ett neoliberalt policyrecept som drivs av Västvärldens mittenvänsterpartier -- med Demokraterna i spetsen.

Ron Pauls framgångar 2006-2012 var ett resultat av ett populistiskt och nationalistiskt uppvaknande i USA. Exempelvis var Richard Spencer kampanjarbetare för Ron Paul, som också fick stöd av Pat Buchanan och Stormfront. Ankornas "framgång" under denna period handlar med andra ord om att ha följt med strömmen, vars momentum nu avtagit.

Jag är tacksam för att du bekänner färg som neoliberal, men jag måste höja ett rött kort mot felaktigheterna i ditt påstående. Det är direkt nonsens att påstå att Sverige berikades av frihandeln och näringsfriheten under 1800-talet. Ekonomin var så usel att en fjärdedel av befolkningen flydde utomlands. Det var först i och med storsatsningarna på 1930-talet som Sverige tog klivet upp ur fattigdomsträsket och blev en seriös ekonomisk aktör.

Det är sant. Jag beskrev libertarianismen som ett HIV-positivt kolli och glömde helt och hållet rörelsens faiblesse för tunga droger och prostitution. Kadavret i fråga ska naturligtvis vara ett HIV-positivt sprutluder. Nu återstår bara att hen gör slag i saken och kastar sig från närmaste höghus. Bättre så?

Tänka sig att det finns naturliga konsekvenser för perverterat beteende. Detta naturtillstånd måste vi ju verkligen motarbeta, och det med högsta prioritet.

Oavsett hur du nu önskar benämna din social- och kulturpolitiska värdenihilism (läs: kulturmarxism), så väcker det en viktig fråga hos mig. Varför inte gå med i MP, L, C, M eller i någon neoliberal tankesmedja där du kan vältra dig i apologetik för vänsterextrema kulturideal och politisk status quo?

Utveckla gärna, såvida det inte handlar om en No True Scotsman fallacy som klargör att Hoppe inte är en "äkta" libertarian.

Bastiat och Hazlitt är klassiska liberaler medan Mises tillhör den neoliberala Genèveskolan. I den mån anarkokapitalismen är relevant handlar den, i Hoppes fall, om ett reaktionärt avståndstagande från Upplysningen och dess dysgeniska effekt på västerländsk civilisation. Glöm inte heller Rothbards omfamnande av högerpopulism, bl.a. i sitt stöd för David Duke, som ett led i att bryta status quo.

Absolut inte. Mot bakgrund av ekonomins ökande komplexitet är obsolet det enda ord som passar för att beskriva libertarianismen i dag. Det blir nästintill en tävling i irrelevans när man betraktar de olika inriktningarna, i synnerhet den Österrikiska skolan med dess överdrivet aprioriska resonerande.

Det var skralt värre; två föreläsare, en jurist, en aktivist och två generiska tankesmedjor. Tom Woods är dessutom paleolibertarian -- till och med Hoppean -- så jag undrar vad han gör på den där koshercertifierade listan. Om något blir han ständigt kritiserad för att vara en stockkonservativ "neo-Confederate". Jag utgår med andra ord från att fingrarna slant.