Hur hantera överblivet bröd och vin efter nattvard?

Frågan om nattvardskärlens omhändertagande och särskilt om hur överblivet vin och bröd ska hanteras är stundom känslig och komplicerad. Det finns olika synsätt bland teologer och olika tillvägagångssätt bland präster. Riktpunkten har tidigare varit att ingenting ska bli över efter nattvardsgången i mässan och att problemet med det överblivna vinet och brödet därför inte ska uppstå. Ännu idag föreskriver kyrkolagen att kyrkvärdarna ska bära in så mycket bröd och vin som behövs vid nattvarden. Förut var det enkelt att veta hur mycket som skulle gå åt då man i förväg behövde anmäla sig innan nattvardsgång men anmälningsplikten är sedan 1900-talets början borttagen.

Så hur ska vi gå tillväga? Självklart uppstod problemet med överbliven nattvard även under tiden då det rådde anmälningsplikt och en del av svaret på frågan om hantering kan vi kanske finna om vi blickar tillbaka till de gamla kyrkoordningarna. 1571 års kyrkoordning förordar att det överblivna från nattvarden ska "förvaras i sitt bekvämliga rum tills dess det åter behövs i församlingen". Kyrkolagen från 1686 säger såhär: "Vad som över bliver skall förvaras och noga uppsikt havas, att icke något av sådant överlevor till vidskepelse bliver brukat". Överblivna oblater skulle alltså förvaras separat från ickekonsekrerade oblater. Detta gjordes då och görs fortfarande i en liten ask. Detta tillvägagångssätt tror jag de flesta kan enas om är korrekt.

Dock råder inte enighet i synen på hanteringen av vinet. Ska det förvaras, drickas upp eller hällas ut? Förvaring ter sig tämligen olämplig. Att präst och kyrkvärdar dricker upp vinet kan se osmakligt ut och om det är riktigt vin och det blir mycket kvar riskerar prästen att bli lätt berusad. Att hälla ut vinet är nog vanligast idag men jag tycker det känns fel. Dessutom är det praktsikt att blanda ut småsmulor från oblaterna som inte rimligtvis kan återanvändas i det överblivna vinet och sedan dricka vinet med smulorna.

Vad är er syn på omhändertagandet av det överblivna från nattvarden?

Jag utgår från att vi här talar om Svenska kyrkan eller andra protestantiska samfund.
Man ska förstås anpassa mängden så gott det går. Om församlingen inte förtär allting, av olika skäl, så får man se till att om möjligt kompostera.
Det är viktigt att här komma ihåg nattvardsläran. Vi har inte katolsk sådan i Sverige. Det som blir över är vanligt förgängligt material.
Det är inte Jesu kropp och blod.

Du har rätt i det att transsubstantiationsläran inte är en del av Svenska Kyrkans doktrin. Men nattvarden är inte enbart symbolisk. Vi firar nattvard till Jesu Kristi åminnelse och i bröd och vin finns han själv närvarande. Det som konsekrerats är heligt och bör behandlas med största vördnad och så korrekt som någonsin möjligt.

Min erfarenhet från Svenska kyrkan är att hanteringen varierar. Likväl varierar det huruvida man använder riktigt vin eller druvjuice vid nattvarden, i min anställning hanterade jag mest ungdomar och då användes druvjuice vid nattvarden. Sådan har fördelen att den kan förvaras avsevärt mycket längre än vin varpå problemet inte uppstod. Detsamma gäller oblater, även dessa kan förvaras ganska lång tid så det är sällan ett problem såvida man har någorlunda koll hur mycket man köper in.

Vin är däremot en helt annan femma, där kunde det ofta bli en hel del över efter nattvarden (speciellt om man - som vissa församlingar - köpte detta på box). Där skilde sig uppfattningen ganska duktigt mellan de olika församlingar jag varit verksam inom. De flesta (om inte alla) hade en speciell tratt inne i sakristian som ledde ned i marken under kyrkan. Där kunde man således hälla vinet så det fick "vila i helig jord", ett annat alternativ var att hälla ut det på den tilliggande kyrkogården.

Min favorit var dock när jag som nyanställd 19-åring var med på ett ungdomsläger i norra Sverige där prästen helt enkelt vägrade gå med på att ungdomarna (konfirmander) i stor utsträckning doppar oblaterna i vinet snarare än dricker klunkvis. Det blev väldigt mycket vin över... Väldigt mycket.
Han gick inte heller med på att det skulle hällas ut, vi skulle åka hem morgonen efter kl 08.00. Han skulle köra bil och kunde naturligtvis inte dricka det. Istället fick jag och en jämnårig kollega uppdrag att sänka ca 4-5 flaskor vin runt kl 22.00 på kvällen och sedan vara redo att städa och packa kl. 07.

Jösses! Det var konsekvent av prästen att kräva att någon drack upp allt vin. Den där tratten du pratar om kallas för piscina och är till för att hälla ut vattnet som använts under mässan. Det blir nästan alltid kvar vatten i den lilla bägaren/flaskan då det oftast går åt väldigt lite. Då detta vatten inte är konsekrerat är dess omhändertagande snarare en praktisk än en teologisk fråga. Det mest praktiska är att kunna hälla ut det i sakristian där bägaren/flaskan senare ska förvaras.

I Svenska kyrkan är nattvarden inte symbolisk. Jesus är närvarande i bröd och vin under nattvarden. Men inte efteråt. Det som återstår är inte heligt, det är en uppfattning som närmar sig den katolska och det ska undvikas. Annars har vi snart en hostia att ta hand om. Vanligt vett och hyfs säger dock att allting som rör kyrkan ska ske värdigt.

Nej, självklart är det mer än en symbolisk handling. Men vad som en gång upphöjts och konsekrerats är i min ringa mening heligt. Att konsekrera är synonymt med att heliggöra och ordet helig betyder just upphöjd och avskild. För att det synsätt som du förespråkar ska fungera måste ju brödet och vinet "avkonsekreras". Eller detta kanske sker i och med att nattvardsgången är över? Men varför antyds inte detta i mässans liturgi på något sätt?

Du tänker och resonerar väldigt katolskt. Du kanske saknar primklockan?
Svenska kyrkan har en luthersk nattvardssyn. Jesus finns (realpresens) i, med och under bröd och vin (konsubstantiation). Endast under användandet (in usu) är Jesus närvarande.
Därefter är det bröd och vin, som ska hanteras värdigt ur världslig synvinkel. Svårare än så är det inte.
Det viktiga i denna nattvardssyn är dock inte brödet och vinet i sig, utan löftesorden, som man ska tro på (bekänna):
”Det är inte ätandet och drickandet som gör det, utan orden, som står här: ’för er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse’. Dessa ord tillsammans med det kroppsliga ätandet och drickandet är det avgörande i sakramentet. Den som tror på dessa ord, har det som de säger, nämligen syndernas förlåtelse… värdig och väl beredd är den, som tror på dessa ord: för er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse.” /Lilla katekesen

Tack så mycket. Det klargjorde en del frågetecken. Men förespråkade inte Luther själv, förvisso med ett lutherskt synsätt, ett katolskt tillvägagångssätt? I ett brev till en viss kyrkoherde Wolfrenius i Eisleben, skrivet 1543, rekommenderar Luther just att det konsekrerade brödet förvaras separat från det ickekonsekrerade brödet. Kanske just därför att det börd som en gång konsekrerat förblir heligt och därför inte ska konsekreras igen vilket skulle ske om nya och gamla oblater blandades. Vi kan förstås bara spekulera men om Luther menade att Jesus själv förblev i brödet borde densamme rimligtvis även förbli i vinet. Vidare skriver Luther att överblivet vin företrädesvis ska användas vid sjukkommunion eller vid enskild kommunion. Men det är inte alltid möjligt. Det är ju mycket ovanligt med sjukkommunion (undantaget på sjukhus där det fortfarande förekommer i viss utsträckning).

Blev tvungen att googla primklockan. Nej, den saknar jag inte :P

De olika nattvardslärorna behöver inte innebära att nattvarden/mässan/efterarbetet i sig måste få vitt skilda praktiska utformningar (mellan luthersk och katolsk kyrka). För en katolsk präst blir det dock (i teorin) en fasa att spilla en endaste droppe vin. För lutheraner blir det, ähum, oskickligt. Viktigast att komma ihåg är att lutherskt bröd och vin inte är en hostia (offer) utan en oblat (i betydelsen framburet). Som jag skrev innan, det ska behandlas värdigt.
Så bra. Men efter reformationen användes primklockan länge för att kalla nattvardsgästerna till altaret. Ett sådant återinförande skulle jag inte ha något emot. Det är både historiskt, praktiskt och elegant.

Nu börjar töcknen klarna. Tack så mycket för dina utförliga och insiktsfulla svar.


Du tycker inte det räcker med O Guds lamm och prästens "kom, allt är nu tillberett"?
Håller dock med om att primklockan är elegant. Har sett en sån användas vid en högmässa i en högkyrklig anglikansk kyrka en gång. Gillade det bestämt även om det kändes lite orientaliskt.

Det bästa är väl att vaska. Slå ut det i vasken. Brödet i papperskorgen eller i komposten.