Frågor till Flashback's egna multimiljonärer!

Hejsan!

Dessa frågor är riktade till flashbacks egna multimiljonärer, så troll och oseriösa inlägg undanbedes. Tack!

Kanske ska börja med att förtydliga vad jag menar med multimiljonärer så att vi inte får onödiga kommentarer. Det jag menar är ett ni ska ha/ har haft en substantiellt högre lön än oss "vanliga" Svenssons som får ut 22 efter skatt, jag menar alltså INTE er som har betalat av på ett hus i över 40 år som i nuläget värderas för 3 miljoner kronor. Detta är jag inte intresserad av, trots att ni skulle klassas som "multimiljonärer" med en fastighet som är värd 3 MSEK.

Frågorna är riktade till er som är genuint rika. Ni ska kunna gå och köpa en sprillans ny Audi bara för att ni har tröttnat på färgen på er 2018 års modell o inte behöva låna pengar för att betala den. Helst ska det inte ens göra någon markant förändring på ert bankkonto...!

Ni förstår vad jag menar! ;-)

1) Hur har ni tjänat ihop er förmögenhet? Högt uppsatt/egenföretagare? Vinster? Etc. . .

2) Hur gamla var ni när ni hade tjänat er första miljon, och vad var er reaktionen/ hur firades det?

3) Skulle du klassa dig själv som ekonomiskt oberoende nu för tiden?

4) En kliché, men har er förmögenhet gjort er lyckligare? Det sägs ju att man inte blir lyckligare av mycket pengar, men vad är er åsikt?

5) Hur agerar folk runtomkring er? Tycker ni själva att det finns folk i er omgivning som umgås med er bara för att ni har pengar och hur reagerar ni på sådana människor? Blir det många "fejk-vänner"?

6) Försöker ni hålla det hemligt att ni har mycket pengar för att undvika onödig uppmärksamhet, eller är dyra kläder, snabba bilar, stora båtar och hus m.m vardag för er? Vill ni att det ska synas utåt att ni har gott om pengar?

7) Hjälper ni på något sätt samhället runtomkring er (kan vara allt från att skänka pengar till välgörenheter, gåvor till lokala förbund etc) eller är ni mer egoistiska och lägger pengarna på er själva/familj och vänner, eller sparar/investerar?

8) I korta drag, (eller långa, om ni föredrar det) hur ser en helt vanlig arbetsvardag ut för er? Är det fortfarande ett 8-16 jobb på kontoret, eller är det affärsmöten i Los Angeles med whisky till frukost?

9) Om vi ser bort från vardagens alla plågor, hur spenderas er tid på helgerna? Är det vilda båtturer med snygga tjejer/killar eller är det som alla andra med en påse chips i soffan framför mello?

10) Avslutningsvis, vad är det i särklass sämsta respektive bästa med att ha mycket pengar?

Låter som att det här skulle kunna vara en skoluppgift om människor som har det gott ställt insåg jag nu i efterhand. :-)
Är bara genuint nyfiken, hehe.

Om ni andra har något vettig att fråga, fråga på!

Mvh

Edit: Felstavningar.

1) Jag är egenföretagare och företaget har gjort stora vinster de senaste åren. Jag har förvaltat större andelen av pengarna på börsen som ger god avkastning.

2) 33. Firade med champagne på ett hotell.

3) Nej, men inom några år förhoppningsvis.

4) Jag känner mig framförallt friare och för mig är frihet lycka. Jag kan resa vart och när jag vill, köpa vad jag vill och kommer inte att behöva inte arbeta hela livet. Men förutom mindre ekonomisk stress och ångest över att vara fast i ekorrhjulet har jag fortfarande samma problem som tidigare.

5) Jag har inte lagt märke till att fler skulle vilja umgås med mig, tvärtom faktiskt. Det kan bero på att jag mest umgås med personer som är åt vänster politiskt. Jag har märkt att många ogillar mitt sätt att leva, att jag flyger mycket tex. Jag tror också att en del blir stressade över sitt eget liv när de ser vad som faktiskt är möjligt och då kanske det blir jobbigt för dem att lyssna på hur jag lever.

6) Jag bryr mig inte om ifall det märks eller inte. Jag köper det jag vill ha, oavsett pris eller märke. Vill jag ha ett par snygga skor spelar det ingen roll om de kostar 800 eller 10 000. Just nu vill jag inte ha båt, något flashig bil eller liknande. Längre fram vill jag köpa en fin villa och bil, då tror jag inte att jag kommer att bry mig om vad andra tänker.

7) Jag ger inget till välgörenhet...

8) Ganska vanligt liv för en företagare skulle jag säga. Vaknar 0630. Tar en lugn morgon. Går till kontoret vid 8-9, arbetar effektivt utan direkt pauser till ca kl 1730. Tränar och går sedan hem eller tar en öl på stan. Vissa dagar arbetar jag hemifrån och då är det lite mer flexibelt. Tar ofta en morgonpromenad, fixar lite hushållsarbete.

9)Jag reser mycket med min sambo eller själv, även kortare resor och utflykter bara över helgen. Jag älskar också att vara hemma i huset, fixa i trädgården, träffa kompisar, gå ut i skogen, se på netflix... Oftast blir det lite arbete på helgen. Och några timmar för att planera kommande resor.

10) Det bästa är friheten, att kunna göra nästan vad jag vill.
Den sämsta är att jag själv har utvecklats i takt med ökad framgång och har mindre gemensamt med mina kompisar. Jag har inte någon i min närhet som är på samma nivå ekonomiskt och frihetsmässigt, ingen att prata med om tex. ekonomi/företagande eller någon att resa med. Som tur har jag min sambo som får hänga med på mitt tåg så att säga. Skulle han försvinna skulle jag nog bli rätt ensam. Har ännu inte listat ut var jag kan hitta "likasinnade"....

Mycket intressant! Tack för att du träder fram och delar med dig! :-)

Jag har en fråga till som jag suttit och grubblat på men inte riktigt vet hur jag ska formulera... Hear me out!

Rent teoretiskt, om något skulle hände med företaget så att det blir tvingat till att lägga ned, och så spånar vi att du måste hitta ett jobb inom "normal arbetarklass". Hur pass bra eller dåligt tror du att du skulle anpassa dig till din nya ekonomiska situation, alltså att eventuellt börja föra budget etc även på privat nivå och inte bara företagsmässigt? Samt att självklart då leva på betydligt mindre pengar än innan. Tror du att du skulle hantera detta på ett bra sätt?

Intressant läsning! :-)

Kul att du tycker det

Jag har också funderat på det. Jag har förberett mig För att undvika det genom att jag sparar pengarna klokt i företaget. Så även om det skulle läggas ner nu skulle jag ändå kunna ta ut en medelinkomstlön under 10-20 år. Skulle det ske skulle jag sannolikt ta en anställning och ta ut lite extra från bolaget för att väga upp.

Men OM allt skulle försvinna tror jag att den svåraste omställningen hade varit att behöva lyda en chef och inte kunna ha den frihet jag har. Jag har levt på lite pengar under många år tidigare och är ändå rätt sparsam även nu (bortsett från resor) så det hade jag nog kunnat anpassa mig till.
Jag för faktiskt budget även nu, med mål att bli ekonomiskt oberoende. Då funkar det inte att göra av med alla pengar. Inte sällan får jag fortfarande ångest över pengar jag gjort av med utöver budgeten.

En dålig sida jag börjat märka hos mig själv är att jag ibland tänker ”det är inte värdigt mig”. Att tex behöva trängas på en buss, då tar jag taxi. Eller om det är trångt på gymmet önskar jag att det fanns ett vip-gym för 5x priset... det är en sida jag inte helt uppskattar och ska jag vara ärlig kanske den skulle hänga kvar in i ev fattigdom, dvs sannolikt leda till att jag blir jäkligt bitter.

Spännande! Suveränt att du har koll på ekonomin även fast du tjänar de summor som du gör, jag tror att det kommer gynna dig i det stora hela!

Du nämner även att ditt mål är att bli ekonomiskt oberoende och att du för budget pga detta. När du väl uppnått ditt mål och blivit ekonomiskt oberoende för resterande av din livstid, vad är planen då? Sluta jobba och flytta utomlands, eller fortsätta jobba trots att du egentligen inte "behöver"? Är det egentligen så viktigt att bli ekonomiskt oberoende? Samt när tycker du att du uppnått det? En speciell summa på banken, eller hur funkar det?

Angående din dåliga sida du tycker att du utvecklat..... Nu har jag ju aldrig vart i din sits, men jag kan helt klart tänka mig att jag, och många andra dessutom, skulle göra likadant som dig med att åka taxi istället för buss. Jag menar, har man råd att betala lite mer för bekvämligheten så varför inte? Jag skulle inte säga att det är någon "dålig" sida hos dig, det är nog mer... normalt... Skulle nästan kunna sätta pengar på att om man går fram till valfri busspendlare och frågar om de skulle vilka åka taxi till och från jobbet istället och att pengarna/kostnaden inte spelade någon roll så skulle de nog tveklöst acceptera erbjudandet. :-P

Hoppas att allt går bra med ditt företag och att du når dina mål i framtiden med hälsan i gott skick så du kan resa runt på obestämd framtid med sambon! Dags för mej att sova, natti natt. :-)

Kan svara på punkt 4 och 10

4: Nej pengar gjorde mig inte lyckligare, det är ett medel för att underlätta och frigöra tid du annars inte haft om du arbetat 8-5. Lycka för mig är att hitta något att fylla dagarna som känns meningsfullt och inte som ett måste. Det är den viktigaste aspekten i min mening och jag antar att det kan vara det många rika människor saknar.

10: Det bästa är att man har eliminerat ett "problem", att behöva sälja sin tid eller oroa sig över att ekonomin ska gå ihop. Det sämsta är två saker för mig; att ha pengar gör mig ganska omotiverad, man tappar den där "överlevnadsförmågan" som kickar in när man måste göra saker för att komma vidare. Det andra är att det är ett jobb i sig att bara lära sig och lyckas förvalta ditt kapital för att det inte ska försvinna till kommande generationer. Du behöver lära dig mycket om ekonomi, för att bara låta stora summor pengar sitta på ditt konto är ganska kontraproduktivt.

My 2 cents

Det verkar som att du diskuterar konceptet multimiljonär utifrån inkomst och inte tillgångar (exklusive boendet)? För att vara multimiljonär enligt dig, ska man då tjäna minst 2 miljoner kr/år? Jag tjänar mindre än så men har ett antal miljoner i finansiella tillgångar så kanske kan bidra med något ändå.

1) En kombination av konsultarvoden och investeringar i fastigheter/värdepapper.

2) När jag var 24 år hade jag över en miljon i tillgångar-skulder men en stor del var EK i en bostad jag köpt för uthyrning när jag var 20. När jag var 25 år hade jag över en miljon i likvider/aktier - skulder. Var självklart en milstolpe och en kul grej men inget makalöst direkt. Var säkert häftigare att bli miljonär för femtio år sedan. Firade med ett restaurangbesök på en dyrare restaurang jag länge velat prova.

3) Anser ekonomiskt oberoende vara när ens passiva inkomster täcker ens utgifter utan problem. Jag är inte ekonomiskt oberoende, möjligtvis om jag hade dragit ner mina utgifter. Fast ser ingen poäng med det sålänge jag trivs med mitt liv. Har inga planer att sluta jobba på ett bra tag ändå.

4) Ja, till viss del och till en viss gräns. Det är det stor skillnad på att gå från 50k/mån till 100k/mån. Någon som tjänar 150k/mån lever väldigt snarlikt som någon som tjänar 250k/mån. Blir bara att man bor lite dyrare, reser lite dyrare, äter lite dyrare... Den största lyckan kommer från småsaker som att slippa oroa sig för räkningar, outsourca allt tråkigt och leva mer bekymmersfritt. Jag tror att pengar kan göra människor lyckliga om man spenderar det på rätt saker.

Jag har noll ambitioner att bränna pengar på t.ex. bilar (därför jag fann ditt exempel med Audin lustigt), jag vet redan att jag inte blir lyckligare av det och hatar löpande kostnader, att leta parkeringsplats och huvudvärken som bilägande innebär. Jag blir istället lycklig av att pengarna kan skapa mer tid för mig. Istället för att äga en bil bor jag centralt så jag kan promenera dit jag ska. Frigör ca 2h/dag på att pendla. Dessutom lägger jag pengar på tjänster som städning och tvättning så jag aldrig behöver göra dem själv. Frigör några timmar i veckan. Det går att bli lyckligare av pengar, problemet är att de flesta spenderar det på helt fel saker som bara gör deras liv krångligare. Dyrare bilar/smycken = större rädsla för att de ska gå sönder/stjälas. Större trädgård = mer att underhålla. Större hus = mer att städa, man använder ändå sällan mer än 100 kvm. Dyrare kläder = man blir argare när man spiller på dem. Är det därifrån "mo money, mo problems" härstammar?

5) Nej de "vännerna" har jag gjort mig av med för länge sedan. Märker mest att jag har mindre gemensamt med folk jag tidigare umgåtts med och skaffar nya vänner, inget konstigt med det. Om ens vänsskapskrets inte ändras med tiden betyder det antingen att dina vänner utvecklas lika snabbt som du (inte så troligt) eller att ingen av er utvecklas (mer troligt). Analysera hur många av era bekanta/kollegor som klagar på pengar/politik etc. Helt ointressant för mig att diskutera.

6) Tänker inte så mycket på hur jag uppfattas, köper mest saker för mig själv. Men som jag beskrev ovan äger jag inte sånt som har dyra löpande kostnader som bilar, båtar etc, så tror de flesta uppfattar mig som ganska modest. Jag äger ett par dyrare klockor och mycket kvalitetskläder men de är knappast särskilt flashiga. Har en OK lägenhet men den syns ju inte utåt. Har ett dyrt gymmedlemskap och går på massage regelbundet. Har inte den senaste mobiltelefonen och äger inga smycken. Äger inte bil/busskort utan använder hyrbil/uber om jag ska ta mig längre sträckor.

7) Har inga planer på att skänka till välgörenhet så länge jag bygger upp kapital. När jag kommit till punkten att mer pengar inte gör någon direkt skillnad för mitt liv kommer jag nog mycket väl engagera mig mer i välgörande ändamål.

8) Beror lite på var jag är. Bor och jobbar just nu åt en kund i Kanada så lever inte riktigt enligt mina vanliga rutiner. Men en vanlig arbetsdag i Sverige skulle jag säga ser ut som följande:
Går upp kl 6. Springer, simmar och styrketränar på gymmet ca 45 min. Kopplar av i bastun/jacuzzi ca 20 min. Äter frukost ca 30 min, knappast whisky utan minst 30g protein, mycket vatten och frukt. Går upp till kontoret strax innan 8 så jag är där först. Jobbar normalt till kl 17-18. Äter alltid en rejäl lunch så brukar inte äta så mycket middag. Lägger mig normalt kl 22, vilket betyder ca 4-5h "fritid" som jag inte direkt har en "mall" för. Varierar mellan att läsa, träffa vänner, lära mig något, investeringar etc.

9) Äger ingen TV och tycker mello är värdelöst men kanske fastnar framför Youtube då och då. Helger är tiden jag lägger på mig själv, familj och vänner. Kanske går på en eller två dejter. Köper något jag behöver. Handlar mat. Går på massage. Lägger tid på egna investeringar/företagande. Läser mycket. Utforskar någon restaurang/bar jag spanat på. Reser ibland iväg över helgen. Konserter/idrottsevent. Typ så, knappast vilda båtturer med nakna tjejer.

10) Det värsta med pengar: blivit mer cynisk och litar mindre på människor, haft svårare att hitta riktiga vänner. Lättare att upptäcka situationer där jag förväntas betala notan etc. Känner mindre dopaminrus av att köpa nya saker och besöka nya städer. Blir extra jobbigt om man tvingas göra sådant man vant sig bort från. Är ofta småsaker som om jag t.ex. skulle behöva börja gymma på ett nytt gym som inte är lika bra, behöver sitta i mittensätet på flygplanet etc.

Det bästa med pengar: inte säkert att detta gäller för alla eftersom det beror på hur man spenderar pengar. Men för mig är det framför allt att det inte finns något som orsakar stress i mitt liv. Bekymrar mig aldrig över vardagsgrejer som många verkar oroa sig över. Får själv bestämma vad jag vill göra och outsourcar sånt jag inte vill göra, t.ex. städa och tvätta. Mer frihet över sin tid.

1) Aktie- och bostadsaffärer, därefter en hög inkomst.

2) När jag för första gången gick över 1000000 på Avanzakontot trodde jag att det bara var tillfälligt flyt och att det snart skulle gå ner igen. Jag tog faktiskt en skärmdump och satte upp på väggen bara för att bevisa för mig själv att jag en gång hade varit miljonär. Sedan gick det ännu mer upp och jag kom aldrig under en miljon igen.

3) Nej. Jag behöver fortfarande jobba för att ha råd med min livsstil. Jag bor dock i ett extremt dyrt område så jag skulle nog vara ekonomiskt oberoende om jag flyttade hem till Sverige.

4) Ja. Jag kan köpa tid och betala för att få bort nästan allt som är tråkigt. Jag behöver inte oroa mig för pengar.

5) Jag sparar över hälften av min inkomst och gör inte av med pengar på statusprylar. Jag har en familj och är alltså rätt ointresserad av människor som försöker ragga på mig.

6) Se 5)

7) Vi lägger mellan 5-10% av vår löneinkomst på välgörenhet.

8) Det är nog mer 8-19. Jobbar på ett företag i San Francisco. Det är mycket resor och många möten men inget jet set-liv. Men jag gillar mitt jobb.

9) Som alla andra skulle jag tro. Det är mycket resor där man går ut och fotar i naturen. Det är definitivt fler besök på fina restauranger än för både medelsvensken och medelamerikanen.

10) Se 4). Det är jobbigt när framför allt släktingar känner att de har rätt till att få ett lån eller en gåva för "ni har det ju så bra". Jag är inte riktigt uppe i de nivåerna där riktad brottslighet eller kidnappning blir ett problem. Det hade kanske varit det på andra platser men nu bor jag ju i ett område där några av mina grannar är miljardärer på riktigt.

När jag såg titeln på den här tråden i aktuella ämnen tänkte jag att det kommer att bli en trolltråd men frågorna var ju faktiskt seriösa så jag gör ett försök att bidra till en givande tråd.

Genom hårt arbete. Först för att skaffa en bra utbildning och sedan i näringslivet med många timmar på kontoret och mycket tid på resande fot. Att ha en fru som tjänar bra samt att ha ägt vårt boende sedan vi flyttade hemifrån har också hjälpt. Efter att vi lyckades bygga upp en grundplåt så hjälpte avkastningen från aktiemarkanden till och på senare tid har vi även investerat I onoterade bolag och andra typer av projekt. I några av de fallen har avkastningen varit mycket högre än man kan förvänta sig på aktiemarknaden, även om det har varit förknippat med en arbetsinsats.

Vet inte exakt hur gamla vi var. Antagligen runt 30. Minns inte om vi firade det alls. Omgivningen märkte hur som helst inget av det. Jag tror att jag vid den tiden kanske också oroade mig över att banklånen var "så stora" att jag inte alls kände mig rik. Så den första miljonen gick helt enkelt till att amortera av på lånen.

Inte riktigt än, men om ca 3 år skulle jag säga att vi har så mycket kapital att vi båda skulle kunna sluta arbeta och leva på avkastningen ifall vi skulle vilja. Det kommer vi inte göra, men det är en väldigt skön känsla att veta att man kan.

Det finns otroligt många svar på den frågan. Självklart är det enklare att ha tillgång till kapital. Det finns en trygghet i att ha det. Speciellt nu när vi närmar oss en nivå där vi inte måste jobba ifall vi inte vill. Känslan av att jobba med det som är kul istället för att behöva jobba för att man måste ha lönen är väldigt trevlig.
Nu när vi har fått barn känns det också väldigt givande att kunna ge dem en bra uppväxt; att bo i ett bra område med en bra skola, att kunna ta med dem på semester och upptäcka världen på loven.
Med det sagt har det inte varit helt smärtfritt att komma dit vi är. När man kommer upp på en viss nivå i företag så börjar en del av kompensationen kofta nytas till hur företaget går och den kan vara låst i ett par år (sk "golden handcuffs". I mitt fall har det lett till att jag stannade kvar på ett företag/I en roll med en otrolig press och där jag inte trivdes speciellt bra, men jag gjorde det för att jag visste att det skulle falla ut en stor utdelning vid ett visst datum.
Jag tror att det finns en missuppfattning att man skulle få en helt annan livsstil bara för att man blir höginkomsttagare eller får en massa kapital. Jag tror inte att det är så för de allra flesta. Man är den man är. Om du skulle träffa mig på stan skulle du inte tänka på min förmögenhet. Förhoppningsvis skulle du tänka att jag är driven, klipsk, världsvan, kunnig och ödmjuk. Men "rik" är nog inte en av de första sakerna du skulle tänka på. Och motsvarade finns det många som du skulle uppfatta som rika som vare sig har den inkomsten eller kapitalet jag har. Det handlar mer om vem man är (eller vill verka vara) än vad man har.

I mitt fall: Absolut inte. Jag tror att det finns en helt felaktig bild kring hur de flesta höginkomsttagare lever. Många är precis hur normala som helst. Visst, umgängeskretsen är ju sådan att de flesta är högutbildade, men alla är inte höginkomsttagare.
Jag tror att det möjligtvis finns en scen kring klubblivet där det kan vara så. Jag marker också att det är många som väldigt gärna vill umgås i överklasskretsar (överklass som i livsstil, inte kopplat till ekonomiskt situation) och där finns det en nog en del fejkvänner som vill umgås i de rätta kretsarna eller bli bjuden till de rätta tillställningarna.

Det är inte så att vi försöker hålla det hemligt, men vi har absolut inget behov av att visa oss förmögna. Vi vet att vi har kämpat hårt för att komma dit vi är och vill därför inte heller för lättvindigt spendera det vi har slitit ihop.
Vi lägger en hel del på våra intressen, men inget av dem är sådant att “folk på stan” märker av dem. Om du skulle möta oss på stan skulle du knappt märka att vi har det bättre ställt än genomsnittet. Vi har inga speciellt utmärkande kläder och vår bil är långt ifrån den finaste i stan. Faktum är att vi inte direkt känner oss oss speciellt mycket förmögnare än alla andra även om jag tror att många tänker att de skulle ha ett helt annat liv med våra inkomster och vårt kapital. En av de få gånger som jag egentligen tänker på att jag har en ovanligt hög inkomst är när jag ser mitt namn i kvällstidningarna när de publicerar listor över de som tjänar mest där jag bor

Betalar otroligt mycket i skatt Sparar och investerar en hel del av inkomsten. Det jag antagligen spenderar mer på än genomssnittssvensken är resor, boendet och båt. Utöver det skulle jag säga att vi lever som snittet.
Tycker för övrigt att hela den politiska debatten i Sverige kring "de allra rikaste" är helt skev. Jag och min fru är båda höginkomsttagare och anställda och skattar därför för inkomst av tjänst och betalar otroligt mycket i skatt. Men vi verkar vara långt ifrån de som har tillgång till mest kapital I samhället om man tittar på vilka bilar folk kör eller vilka båtar som ligger i hamnarna. Egenföretagare eller andra som kan utnyttja 3:12 / K10-reglerna till exempel kan ju få förhållandevis mer kvar netto.

Ca 1-2 veckor i månaden på kontoret. Då kanske jag jobbar 45-50 timmar i veckan. Mycket telefonkonferense utanför "kontorstid".
Övriga veckor reser jag, mest i USA (exempelvis den här veckan) och Asien (framförallt Kina och Indien). En del i Europa. Inget i Sverige. Resor kan vara givande när man lär känna nya ställen och kulturer. Men det är dötrist att pendla till samma ställe under en lång tid och vara borta från familjen.
Har aldrig druckit Whiskey till frukost men det blir en hel del middagar när jag reser eller har gäster på kontoret. Det kan vara allt från ganska casual till exklusivt beroende på sällskap.
Det kanske få svenskar tänker på är att en "svensk semester" med 4 veckor ledigt på raken inte existerar om man jobbar i ett internationellt bolag.

Oftast med familjen. Vi gillar att vara på sjön och att resa men vi har inte massa galjonsfigurer eller eskorter om du trodde det.

Det bästa är att det ger möjligheter att göra det man vill. Och när man kommer upp på nivån att man är ekonomiskt oberoende kan man välja att jobba för att man vill, inte för att man behöver, vilket ger en mängd möjligheter att jobba med det man vill och tycker är kul.

Jag har svårt att se något negativt med att ha kapital om man kan hantera det. Det sämsta kanske är oron att förlora kapital om man investerar det. Men om man är påläst och inte större risker än man klarar av att hantera så ser jag inga större problem.


När jag tänker igenom vad jag har skrivit så kanske det låter ganska boring. Men i mitt fall har jag verkligen lyckats skaffa en hög inkomst och bygga upp ett kapital genom hårt arbete (vilket inte behöver vara tråkigt), att vara påläst och driven med min privatekonomi (att låta alla mina små dollars jobba för mig) och att inte spendera för mycket. Och det har inte förändrat mitt liv jättemycket förutom att det har gett mig bra möjligheter att göra det jag vill och att jag snart har byggt upp tillräckligt med kapital för att leva på avkastningen om jag skulle vilja.
Med det sagt finns det säkert många som har blivit förmögna på helt andra sätt och har en helt annan livsstil.

Vet inte om jag kvalar in då jag bara har omkring 5MKR undansparat än så länge men min lön på 4.5MKR per år och relativt låg skatt (bor utomlands) gör att jag är åtminstone på god väg att spara ihop ett kapital och med svenska mätt mätt så tjänar jag ju åtminstone mer än dubbelt så mycket som statsministern så det kan väl räknas som en ok lön.

1) hårt arbete och insåg tidigt att pengarna finns utomlands så jag begav mig till USA

2) jag var runt 30 år men 120k dollar kändes inte mycket så det blev inget firande. När jag når dollarmiljonen kanske det blir finmiddag med champagne på Eleven Madison Park

3) inte ännu, jag vill spara ihop 4-5 miljoner dollar, sedan blir det pensionering förhoppningsvis

4) nej, är en cynisk jävel från början och ju mer pengar man har desto högre blir kraven. Jag kommer aldrig ha råd med en 100m yacht.. dessutom oroar jag mig över inflation, demokraternas presidentkandidater (sanders) osv. Om jag inte tjänade så orimligt mycket skulle jag slippa oroa mig över sådant.

5) de jag umgås med tjänar liknande eller mer. Det blir svårt att åka på semester med folk som inte har råd med Four Seasons och Michelinkrogar.

6) håller någorlunda låg profil men har impulser att köpa en fet BMW X6M bara för att. Har ett par klockor som sticker ut. Bor hyfsat men inte vräkigt.

7) inte ett öre. Men ser min städerska lite som välgörenhet och dricksar mycket. Stöder dessutom småbutiker som en liten delikatessaffär och en vinaffär genom att regelbundet köpa viner för tusen spänn flaskan osv.

9) tyvärr hann jag bli ”gammal” innan lönen stack iväg. Om jag var tjugofem hade jag dragit på brudar och kört Ferrari, men nu är jag närmare fyrtio så det blir lugna kvällar med restaurangbesök och mycket resor.

1) Arbete, inte något från aktier typ, då jag inte haft några på minst 20 år, och då var det mest förlust, arbetat som civilingenjör, men jobbade som vanlig ingenjör några år först, innan jag utbildade mig mera...

2) Minns ej, så antar att jag inte firade, eller uppmärksammade det nåt särskilt.

3) Ja, är pensionär nu, men var så pass oberoende att jag slutade jobba många år (ett antal år mer än fem) innan jag pensionerade mig, och då pensionerade jag mig ändå vid 61

4) Man oroar sig för inflationen, men har kunnat sluta jobba (mot lön) när man känt för det. (Alltså haft 10/20 årslöner på banken)

5) tror inte så många vet...

6) Tja, anledning till att jag är miljonär är att jag varit sparsam, men köpt bilar nya och äger villa, fritidshus utan några lån.

7) Nej, får väl testamentera pengarna till NMR eller nåt sen, det kanske inte ses som välgörenhet av alla

8) Går upp nån gång på förmiddagen, och 'jobbar' sen med det som jag valt att pyssla med...

9) Ingen skillnad på vardag / helg tyvärr....

10) Det sämsta är inflationen, det bästa är att man kunnat sluta avlönat arbete i förtid.

Har villa, fritidshus utan lån och ca 4 mille på bankkonton som ger ca 40k före skatt (alltså naggas av inflationen)

Har alltså blivit miljonär mest genom små utgifter, mer än höga löner... Så antagligen inte en sån du ville skulle skriva här

Privatekonomi --> Ekonomi: övrigt
/Moderator