Hmmm. Riksbanken anser att hushållens skuldsättning är den största risken för svensk ekonomi och att strukturella reformer behövs inom bostads- och skattepolitik.
Men de grundläggande problemen med hushållens skulder kvarstår och hänger ihop med bostadsmarknadens funktionssätt. Bostadsmarknaden fungerar dåligt och skattesystemet är inte väl utformat ur ett finansiellt stabilitetsperspektiv. Därför är det angeläget med åtgärder inom bostads- och skattepolitiken för att hantera obalanserna mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden.
https://www.riksbank.se/sv/press-och-publicerat/nyheter-och-pressmeddelanden/pressmeddelanden/2019/hushallens-hoga-skuldsattning-fortsatt-storsta-risken-i-svensk-ekonomi/
Vad är det man efterlyser egentligen? Hur mycket politik behövs det egentligen? Eller behövs det kanske mer marknad? Väljarkåren verkade tycka att bostäder hamnar långt ned på listan över viktiga frågor. Trots idogt kampanjande från media och banker för mer bolån och ägande. Självklart då majoriteten bor redan och de flesta har hävdat i en del undersökningar att de är nöjda med sitt boende.
Om vi tittar på det ägda boendet så är det ju den delen som lett till den ökade skuldsättningen hos hushållen. Och vi har fått låne- och amorteringspolitik för att stävja ökad skuldsättning. Så man kan säga att marknaden skapat problemet som politiken nu ska fixa. Marknaden (bankerna) har gett oss "överskuldsatta" familjer, bostadsutvecklare har skapat överskott på bostäder i lyxsegmentet och snedvridningen av marknaden har lett till underskott på "affordable housing". Eller stämmer det sistnämnda då även BoKlok-bostäder varit svårsålda? Det kanske bara finns efterfrågan på sådana bostäder i mediers och politikers fantasier, inte bland hushållen.
Senast har vi också sett en tingsrättsdom som, om den står sig i hovrätten, visar att risken att köpa framtida boende har flyttats till de enskilda hushållen som är fullständigt värdelösa på att bedöma risk. Den här risköverföringen från riskbedömare som jobbar med det under betald arbetstid till "vanligt" folk som ska fatta beslut vid köksbordet efter en arbetsdag kännetecknar allt från pensioner till bostäder. Det är en strukturell förändring som jag finner märklig då "experter" hela tiden hävdar att vi ska gå mot mer specialisering så att rätt kompetens jobbar med rätt saker. Alltså har man gått från förmynderi till mer marknad då folk tack vare Alliansen fick stora skattesänkningar. Självklart rusade folk ut på marknaden för att göra sig av med pengarna. De hade fått mer pengar i plånkan som tillsammans med lägre räntor ökade deras möjligheter att låna allt större summor. Någon överraskad att bostadspriserna sköt upp till skyarna? Svensken har ju spenderat sina pengar på boende och utlandsresor sedan hedenhös.
Så nu vill man stävja lånandet genom regleringar och utlandsresandet genom att trycka ned kronan. Även flygskam säljs flitigt av medierna för att få folk att stanna i Sverige och spendera sina värdelösa kronor här.
Hyresbeståndet då? Man far med lögnen om att bostadskön i Stockholm skulle vara måttstock för bostadsbristen. Det är den inte. Där står medelklassen och deras hundar och katter som redan har bostad men vill ha något finare. Handelskammaren far med lögner om att det flyttar in busslaster med bostadsbehövande. Det man inte berättar är att en tredjedel är bäbisar som bor med mamma och pappa. Vi verkar inte ens ha en aning om hur stor den påstådda bostadsbristen är.
En del hävdar att om vi släpper hyrorna fria då försvinner bostadsbristen. Nja, då försvinner efterfrågan men vi får ett nytt problem med alla Göstor, 72, och Margaretor, 82, som inte har råd att bo kvar i sina gamla lägenheter. Vart ska de ta vägen eller ska skattebetalarna pröjsa deras hyror? Vem vinner på det?
En del hävdar att man ska bygga mindre hyresbostäder. Newsflash. Det pågår redan. De kallas för studentboenden men snart har vi överskott på sådana små celler och vem som helst får flytta in. Så var det under miljonprogrammets tid. Kommer folk att vara nöjda då? Knappast. Även under miljonprogrammets tid tältade studenter i parker som protest mot att de inte "fick" centrala studentlägenheter. Och då krediterna släpptes fria på 80-talet sköt priserna på centrala Stockholmslägenheter i höjden samtidigt som det fanns lediga hyreslägenheter i miljonprogrammen.
Vad gäller ägda boenden verkar det som att gamla, attraktiva lägenheter betingar högre pris idag än sprillans nya. Folk vittnar om budgivningsstrider. Så det finns efterfrågan på rätt objekt, men uppenbarligen vågar inte smart money satsa på nybyggt i en skuldsatt förening. Klokt.
Vad jag skulle vilja göra är att luckra upp besittningsskyddet för hyreslägenheter. Det gör att förstahandskontrakt ger hyresrätten en status som är för lik äganderätt. Inte konstigt att folk pratar om att någon "fått" en lägenhet då de fått förstahandskontrakt. Inte konstigt heller att folk inte vill släppa sin hyresrätt utan skriver in sig där med utflugna barn och barnbarn som ska få "ärva" lägenheten. Det blir ingen omsättning på marknaden då det är billigare att låta lägenheten stå än att flytta runt. Men någon vettig diskussion förs inte och det är mediernas fel.
Men de grundläggande problemen med hushållens skulder kvarstår och hänger ihop med bostadsmarknadens funktionssätt. Bostadsmarknaden fungerar dåligt och skattesystemet är inte väl utformat ur ett finansiellt stabilitetsperspektiv. Därför är det angeläget med åtgärder inom bostads- och skattepolitiken för att hantera obalanserna mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden.
https://www.riksbank.se/sv/press-och-publicerat/nyheter-och-pressmeddelanden/pressmeddelanden/2019/hushallens-hoga-skuldsattning-fortsatt-storsta-risken-i-svensk-ekonomi/
Vad är det man efterlyser egentligen? Hur mycket politik behövs det egentligen? Eller behövs det kanske mer marknad? Väljarkåren verkade tycka att bostäder hamnar långt ned på listan över viktiga frågor. Trots idogt kampanjande från media och banker för mer bolån och ägande. Självklart då majoriteten bor redan och de flesta har hävdat i en del undersökningar att de är nöjda med sitt boende.
Om vi tittar på det ägda boendet så är det ju den delen som lett till den ökade skuldsättningen hos hushållen. Och vi har fått låne- och amorteringspolitik för att stävja ökad skuldsättning. Så man kan säga att marknaden skapat problemet som politiken nu ska fixa. Marknaden (bankerna) har gett oss "överskuldsatta" familjer, bostadsutvecklare har skapat överskott på bostäder i lyxsegmentet och snedvridningen av marknaden har lett till underskott på "affordable housing". Eller stämmer det sistnämnda då även BoKlok-bostäder varit svårsålda? Det kanske bara finns efterfrågan på sådana bostäder i mediers och politikers fantasier, inte bland hushållen.
Senast har vi också sett en tingsrättsdom som, om den står sig i hovrätten, visar att risken att köpa framtida boende har flyttats till de enskilda hushållen som är fullständigt värdelösa på att bedöma risk. Den här risköverföringen från riskbedömare som jobbar med det under betald arbetstid till "vanligt" folk som ska fatta beslut vid köksbordet efter en arbetsdag kännetecknar allt från pensioner till bostäder. Det är en strukturell förändring som jag finner märklig då "experter" hela tiden hävdar att vi ska gå mot mer specialisering så att rätt kompetens jobbar med rätt saker. Alltså har man gått från förmynderi till mer marknad då folk tack vare Alliansen fick stora skattesänkningar. Självklart rusade folk ut på marknaden för att göra sig av med pengarna. De hade fått mer pengar i plånkan som tillsammans med lägre räntor ökade deras möjligheter att låna allt större summor. Någon överraskad att bostadspriserna sköt upp till skyarna? Svensken har ju spenderat sina pengar på boende och utlandsresor sedan hedenhös.
Så nu vill man stävja lånandet genom regleringar och utlandsresandet genom att trycka ned kronan. Även flygskam säljs flitigt av medierna för att få folk att stanna i Sverige och spendera sina värdelösa kronor här.
Hyresbeståndet då? Man far med lögnen om att bostadskön i Stockholm skulle vara måttstock för bostadsbristen. Det är den inte. Där står medelklassen och deras hundar och katter som redan har bostad men vill ha något finare. Handelskammaren far med lögner om att det flyttar in busslaster med bostadsbehövande. Det man inte berättar är att en tredjedel är bäbisar som bor med mamma och pappa. Vi verkar inte ens ha en aning om hur stor den påstådda bostadsbristen är.
En del hävdar att om vi släpper hyrorna fria då försvinner bostadsbristen. Nja, då försvinner efterfrågan men vi får ett nytt problem med alla Göstor, 72, och Margaretor, 82, som inte har råd att bo kvar i sina gamla lägenheter. Vart ska de ta vägen eller ska skattebetalarna pröjsa deras hyror? Vem vinner på det?
En del hävdar att man ska bygga mindre hyresbostäder. Newsflash. Det pågår redan. De kallas för studentboenden men snart har vi överskott på sådana små celler och vem som helst får flytta in. Så var det under miljonprogrammets tid. Kommer folk att vara nöjda då? Knappast. Även under miljonprogrammets tid tältade studenter i parker som protest mot att de inte "fick" centrala studentlägenheter. Och då krediterna släpptes fria på 80-talet sköt priserna på centrala Stockholmslägenheter i höjden samtidigt som det fanns lediga hyreslägenheter i miljonprogrammen.
Vad gäller ägda boenden verkar det som att gamla, attraktiva lägenheter betingar högre pris idag än sprillans nya. Folk vittnar om budgivningsstrider. Så det finns efterfrågan på rätt objekt, men uppenbarligen vågar inte smart money satsa på nybyggt i en skuldsatt förening. Klokt.
Vad jag skulle vilja göra är att luckra upp besittningsskyddet för hyreslägenheter. Det gör att förstahandskontrakt ger hyresrätten en status som är för lik äganderätt. Inte konstigt att folk pratar om att någon "fått" en lägenhet då de fått förstahandskontrakt. Inte konstigt heller att folk inte vill släppa sin hyresrätt utan skriver in sig där med utflugna barn och barnbarn som ska få "ärva" lägenheten. Det blir ingen omsättning på marknaden då det är billigare att låta lägenheten stå än att flytta runt. Men någon vettig diskussion förs inte och det är mediernas fel.
