Nu vet jag dock inte hur man skriver in ett eget inlägg här men jag vill dela med mig detta.
Jag skriver här till för att se vad era reaktioner och åsikter är.
Jag har en individull planering utav högskolan på grund av vissa skäl som uppstod innan.
Det som är jobba i situationen nu är att när jag var en gång hos SYV och berättade min historia för henne för jag kände att hon kanske kommer att förstå mig och för jag ville verkligen berätta för någon så säger hon " Är man sjuk så bör man inte plugga ( har en kronisk sjukdom sedan jag var 7 år gammal, inte farligt eller smittbar liksom)" Där får jag en chock en gång till att hur kan en så pass mogen människa säga så till mig. Jag blev ledsen inombords och ville bara gråta men grät aldrig framför henne för jag ville inte visa mig svag. Denna punkt är känslig för mig, på det sättet kränker hon mig och diskriminerar mig för diabetes räknas som en långvarig funktionsnedsättning. Hon fick mig känna mig mindre värd än de andra och det gjorde ont som sagt men även kände jag mig diskriminerad och kränkt. Ska en personal bete sig så mot en student och dessutom kommer detta från en mogen människa? Jag höll tyst om det för jag ville inte göra massa onödiga problem.
För några dagar sedan var jag på möte med en annan syv för det har kommit in nya och programansvarig på grund av att de har bytt läroplattformen till en annan och har aldrig registrerat mina godkända moment i något som kallas för LADOK ( visste inte att det fanns då jag ej fick tillräckligt med info när jag kom in pga min sena anmäla, utan trodde det var endas den läroplattform som man hade, där man såg sitt betyg och så men tydligen är det bara primärt betyg och de måste registrera det på LADOK sen vilket de ej har gjort) Jag berättar återigen hela min historia för att de ska veta allt och för att kunna få hjälp, jag får inget hjälp gällande min a godkända moment och de vägrar att tro att jag är godkänd m.m. Vill inte berätta hela konversationen då det blir jättelångt. Jag säger att jag har kämpat och både jobbar och studerar för att kunna betala min hyra och så då jag ej får CSN, vilket påverkar min svåra diabetes. Det jag ville säga de var att jag verkligen kämpar, men de förstår det på något annat sätt och jag får samma svar som jag fick tidigare från den gamla syv, "Är man sjuk så bör man kanske inte plugga"
Det där tog jag verkligen illa upp, för att det är andra gången jag blir bemött på samma sätt. Blev ledsen inombords ännu mer än vad jag var, kände att jag är mindre värdig än andra att varför ska jag inte plugga när jag har diabetes, det hindrar mig liksom inte från tänkandet eller fokuserande som man behöver vid studierna. Kommer hem och är som sagt ännu mer ledsen börjar tänka dåliga saker, tänka på om jag är mindre värdig varför lever jag då. Jag vill ju vara en aktiv svenskmedborgare och göra nytta för Sverige gällande framtiden och det är väl därför jag pluggar. Är jag sjuk, är det hon som kommer att ersätta mig i framtiden när jag behöver en inkomst? Nej jag måste hjälpa mig själv och göra det bästa av mig och visa det för samhället tänker jag.
Ska man verkligen få uppleva det här i vårt moderna svenska samhälle och inte från vem som helst utan från en mogen människa, jag skulle inte ta illa upp om det var en ungdom eller tonåring. Ska jag behöva gå runt och känna mig mindre värd än andra eller tänka på varför jag ens finns vid liv när jag inte kan tillföra något bra i mitt liv?
Jag vill mer än gärna veta vad ni tycker om detta? Har jag rätt att reagera som jag gjorde? Låter det illa i era öron med eller är det bara jag som är överkänslig ? Har mått skit över detta och känner mig hela tiden mindre värde.
Jag skriver här till för att se vad era reaktioner och åsikter är.
Jag har en individull planering utav högskolan på grund av vissa skäl som uppstod innan.
Det som är jobba i situationen nu är att när jag var en gång hos SYV och berättade min historia för henne för jag kände att hon kanske kommer att förstå mig och för jag ville verkligen berätta för någon så säger hon " Är man sjuk så bör man inte plugga ( har en kronisk sjukdom sedan jag var 7 år gammal, inte farligt eller smittbar liksom)" Där får jag en chock en gång till att hur kan en så pass mogen människa säga så till mig. Jag blev ledsen inombords och ville bara gråta men grät aldrig framför henne för jag ville inte visa mig svag. Denna punkt är känslig för mig, på det sättet kränker hon mig och diskriminerar mig för diabetes räknas som en långvarig funktionsnedsättning. Hon fick mig känna mig mindre värd än de andra och det gjorde ont som sagt men även kände jag mig diskriminerad och kränkt. Ska en personal bete sig så mot en student och dessutom kommer detta från en mogen människa? Jag höll tyst om det för jag ville inte göra massa onödiga problem.
För några dagar sedan var jag på möte med en annan syv för det har kommit in nya och programansvarig på grund av att de har bytt läroplattformen till en annan och har aldrig registrerat mina godkända moment i något som kallas för LADOK ( visste inte att det fanns då jag ej fick tillräckligt med info när jag kom in pga min sena anmäla, utan trodde det var endas den läroplattform som man hade, där man såg sitt betyg och så men tydligen är det bara primärt betyg och de måste registrera det på LADOK sen vilket de ej har gjort) Jag berättar återigen hela min historia för att de ska veta allt och för att kunna få hjälp, jag får inget hjälp gällande min a godkända moment och de vägrar att tro att jag är godkänd m.m. Vill inte berätta hela konversationen då det blir jättelångt. Jag säger att jag har kämpat och både jobbar och studerar för att kunna betala min hyra och så då jag ej får CSN, vilket påverkar min svåra diabetes. Det jag ville säga de var att jag verkligen kämpar, men de förstår det på något annat sätt och jag får samma svar som jag fick tidigare från den gamla syv, "Är man sjuk så bör man kanske inte plugga"
Det där tog jag verkligen illa upp, för att det är andra gången jag blir bemött på samma sätt. Blev ledsen inombords ännu mer än vad jag var, kände att jag är mindre värdig än andra att varför ska jag inte plugga när jag har diabetes, det hindrar mig liksom inte från tänkandet eller fokuserande som man behöver vid studierna. Kommer hem och är som sagt ännu mer ledsen börjar tänka dåliga saker, tänka på om jag är mindre värdig varför lever jag då. Jag vill ju vara en aktiv svenskmedborgare och göra nytta för Sverige gällande framtiden och det är väl därför jag pluggar. Är jag sjuk, är det hon som kommer att ersätta mig i framtiden när jag behöver en inkomst? Nej jag måste hjälpa mig själv och göra det bästa av mig och visa det för samhället tänker jag.
Ska man verkligen få uppleva det här i vårt moderna svenska samhälle och inte från vem som helst utan från en mogen människa, jag skulle inte ta illa upp om det var en ungdom eller tonåring. Ska jag behöva gå runt och känna mig mindre värd än andra eller tänka på varför jag ens finns vid liv när jag inte kan tillföra något bra i mitt liv?
Jag vill mer än gärna veta vad ni tycker om detta? Har jag rätt att reagera som jag gjorde? Låter det illa i era öron med eller är det bara jag som är överkänslig ? Har mått skit över detta och känner mig hela tiden mindre värde.
Citat:
Nu vet jag dock inte hur man skriver in ett eget inlägg här men jag vill dela med mig detta.
Jag skriver här till för att se vad era reaktioner och åsikter är.
Jag har en individull planering utav högskolan på grund av vissa skäl som uppstod innan.
Det som är jobba i situationen nu är att när jag var en gång hos SYV och berättade min historia för henne för jag kände att hon kanske kommer att förstå mig och för jag ville verkligen berätta för någon så säger hon " Är man sjuk så bör man inte plugga ( har en kronisk sjukdom sedan jag var 7 år gammal, inte farligt eller smittbar liksom)" Där får jag en chock en gång till att hur kan en så pass mogen människa säga så till mig. Jag blev ledsen inombords och ville bara gråta men grät aldrig framför henne för jag ville inte visa mig svag. Denna punkt är känslig för mig, på det sättet kränker hon mig och diskriminerar mig för diabetes räknas som en långvarig funktionsnedsättning. Hon fick mig känna mig mindre värd än de andra och det gjorde ont som sagt men även kände jag mig diskriminerad och kränkt. Ska en personal bete sig så mot en student och dessutom kommer detta från en mogen människa? Jag höll tyst om det för jag ville inte göra massa onödiga problem.
För några dagar sedan var jag på möte med en annan syv för det har kommit in nya och programansvarig på grund av att de har bytt läroplattformen till en annan och har aldrig registrerat mina godkända moment i något som kallas för LADOK ( visste inte att det fanns då jag ej fick tillräckligt med info när jag kom in pga min sena anmäla, utan trodde det var endas den läroplattform som man hade, där man såg sitt betyg och så men tydligen är det bara primärt betyg och de måste registrera det på LADOK sen vilket de ej har gjort) Jag berättar återigen hela min historia för att de ska veta allt och för att kunna få hjälp, jag får inget hjälp gällande min a godkända moment och de vägrar att tro att jag är godkänd m.m. Vill inte berätta hela konversationen då det blir jättelångt. Jag säger att jag har kämpat och både jobbar och studerar för att kunna betala min hyra och så då jag ej får CSN, vilket påverkar min svåra diabetes. Det jag ville säga de var att jag verkligen kämpar, men de förstår det på något annat sätt och jag får samma svar som jag fick tidigare från den gamla syv, "Är man sjuk så bör man kanske inte plugga"
Det där tog jag verkligen illa upp, för att det är andra gången jag blir bemött på samma sätt. Blev ledsen inombords ännu mer än vad jag var, kände att jag är mindre värdig än andra att varför ska jag inte plugga när jag har diabetes, det hindrar mig liksom inte från tänkandet eller fokuserande som man behöver vid studierna. Kommer hem och är som sagt ännu mer ledsen börjar tänka dåliga saker, tänka på om jag är mindre värdig varför lever jag då. Jag vill ju vara en aktiv svenskmedborgare och göra nytta för Sverige gällande framtiden och det är väl därför jag pluggar. Är jag sjuk, är det hon som kommer att ersätta mig i framtiden när jag behöver en inkomst? Nej jag måste hjälpa mig själv och göra det bästa av mig och visa det för samhället tänker jag.
Ska man verkligen få uppleva det här i vårt moderna svenska samhälle och inte från vem som helst utan från en mogen människa, jag skulle inte ta illa upp om det var en ungdom eller tonåring. Ska jag behöva gå runt och känna mig mindre värd än andra eller tänka på varför jag ens finns vid liv när jag inte kan tillföra något bra i mitt liv?
Jag vill mer än gärna veta vad ni tycker om detta? Har jag rätt att reagera som jag gjorde? Låter det illa i era öron med eller är det bara jag som är överkänslig ? Har mått skit över detta och känner mig hela tiden mindre värde.
Jag skriver här till för att se vad era reaktioner och åsikter är.
Jag har en individull planering utav högskolan på grund av vissa skäl som uppstod innan.
Det som är jobba i situationen nu är att när jag var en gång hos SYV och berättade min historia för henne för jag kände att hon kanske kommer att förstå mig och för jag ville verkligen berätta för någon så säger hon " Är man sjuk så bör man inte plugga ( har en kronisk sjukdom sedan jag var 7 år gammal, inte farligt eller smittbar liksom)" Där får jag en chock en gång till att hur kan en så pass mogen människa säga så till mig. Jag blev ledsen inombords och ville bara gråta men grät aldrig framför henne för jag ville inte visa mig svag. Denna punkt är känslig för mig, på det sättet kränker hon mig och diskriminerar mig för diabetes räknas som en långvarig funktionsnedsättning. Hon fick mig känna mig mindre värd än de andra och det gjorde ont som sagt men även kände jag mig diskriminerad och kränkt. Ska en personal bete sig så mot en student och dessutom kommer detta från en mogen människa? Jag höll tyst om det för jag ville inte göra massa onödiga problem.
För några dagar sedan var jag på möte med en annan syv för det har kommit in nya och programansvarig på grund av att de har bytt läroplattformen till en annan och har aldrig registrerat mina godkända moment i något som kallas för LADOK ( visste inte att det fanns då jag ej fick tillräckligt med info när jag kom in pga min sena anmäla, utan trodde det var endas den läroplattform som man hade, där man såg sitt betyg och så men tydligen är det bara primärt betyg och de måste registrera det på LADOK sen vilket de ej har gjort) Jag berättar återigen hela min historia för att de ska veta allt och för att kunna få hjälp, jag får inget hjälp gällande min a godkända moment och de vägrar att tro att jag är godkänd m.m. Vill inte berätta hela konversationen då det blir jättelångt. Jag säger att jag har kämpat och både jobbar och studerar för att kunna betala min hyra och så då jag ej får CSN, vilket påverkar min svåra diabetes. Det jag ville säga de var att jag verkligen kämpar, men de förstår det på något annat sätt och jag får samma svar som jag fick tidigare från den gamla syv, "Är man sjuk så bör man kanske inte plugga"
Det där tog jag verkligen illa upp, för att det är andra gången jag blir bemött på samma sätt. Blev ledsen inombords ännu mer än vad jag var, kände att jag är mindre värdig än andra att varför ska jag inte plugga när jag har diabetes, det hindrar mig liksom inte från tänkandet eller fokuserande som man behöver vid studierna. Kommer hem och är som sagt ännu mer ledsen börjar tänka dåliga saker, tänka på om jag är mindre värdig varför lever jag då. Jag vill ju vara en aktiv svenskmedborgare och göra nytta för Sverige gällande framtiden och det är väl därför jag pluggar. Är jag sjuk, är det hon som kommer att ersätta mig i framtiden när jag behöver en inkomst? Nej jag måste hjälpa mig själv och göra det bästa av mig och visa det för samhället tänker jag.
Ska man verkligen få uppleva det här i vårt moderna svenska samhälle och inte från vem som helst utan från en mogen människa, jag skulle inte ta illa upp om det var en ungdom eller tonåring. Ska jag behöva gå runt och känna mig mindre värd än andra eller tänka på varför jag ens finns vid liv när jag inte kan tillföra något bra i mitt liv?
Jag vill mer än gärna veta vad ni tycker om detta? Har jag rätt att reagera som jag gjorde? Låter det illa i era öron med eller är det bara jag som är överkänslig ? Har mått skit över detta och känner mig hela tiden mindre värde.
Jag har också diabetes, har ej hindrat mig från att arbeta heltid, ska även studera civ ing till hösten. Den enda som hindrar dig är du själv dvs bry dig ej om vad andra säger och följ din dröm.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera