Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Fick ni diagnosen som barn? Jag fick den i vuxen ålder, 28-29år var jag nog.

När jag gick i skolan fanns inte asperger. Man var bara dum i huvet som inte klarade allt lika lätt som alla andra. Jag vet fler än jag själv som väldigt säkert hade asperger. Men ingen hjälp eller stöd nånstans. ADHD fanns och för dom så fanns det hur mycket resurser som helst. När jag tänker tillbaka så är jag väldigt besviken. Jag är väl fortfarande det. Jag tror folk med mild autism/asperger lätt glöms bort, dessa personer är ofta väldigt blyga och syns inte lika lätt och då får man ingen stöd/hjälp.

En del kanske har bra föräldrar som reagerar och trycker på. Det gjorde inte mina. Fanns inte på kartan att nått var fel. De motarbetade det. Om en lärare sa att jag var mobbad eller att det inte fungerade så blev det mer att de övertala mig om att allt var bra.
Det är inte direkt så att man kommer på själv att man har asperger, jag tänkte väl ibland om jag bara var lite dum i huvet.
När jag sen misslyckades med att få ett jobb så var jag bara dålig eller lat enligt mina föräldrar. Jag kommer alltid hata dem för det. fyfan, jag har inte ens berättat för min far att jag har asperger.

Får se hur länge man orkar, man kan ju alltid ta livet av sig. Det är inte lätt att ha asperger, att samtidigt ha krav att prestera som vem som helst har varit ett helvete.

För mig började livet verkligen suga år 2015 och har gjort det ända sedan dess. Det var den natten i april då panikångesten tog vid efter att jag var helt sysslolös och ensam. Läkarbesök hit och dit och KBT-terapi som följd.

Nu är jag tillbaka där och har inte gått ett enda steg sedan dess. Alla vänner och bekanta man skapade sig när man faktiskt hade ett jobb (en utvecklingsanställning på Samhall) är borta. Jag hade till och med en svag chans till att kunna få en tjej tror jag, men nu har hon förmodligen träffat en annan efter att jag lät det rinna ut i min feghet under tre hela år. Bristen på initiativ som följer med diagnosen är den största förbannelsen, men nu skyller jag ifrån mig igen.

Återigen sitter man här sysslolös och isolerad fyra år senare. Ens gamla polare undrar om man ens lever. En ångest som gör att man knappt får i sig maten och alla andra symptom kommer krypande och gör sig påminda känns det som. Tveksamt om det hade gjort någon skillnad om man bodde på gatan. Allt är förlorat.

Att ha Asperger/autism är inte någon saga.

Ja självmord har man alltid haft i bakhuvudet som en nödutgång så att säga om bägaren någon gång rinner över fullständigt, dock vågar jag påstå att jag har lärt mig att acceptera min diagnos och det liv som jag lever idag. Håller med dig om prestationssamhället som vi nu lever i, sådana som oss ses ju inte direkt med blida ögon för att vi sitter hemma och blir försörjda utav staten, och inte gör någonting nyttigt med vårat liv och våran tid på Jorden. Så ja, de personerna kan ju försöka sätta sig in i våran situation och sedan komma och klaga efteråt på våran "lathet" etc...

Jag var lite väl emotionellt uppspelt i mitt förra inlägg under en pågående ångestattack. Det var inte en bra respons på ett suicidalt inlägg. Ber om ursäkt för tonen.

Roligt är det inte att knappt ha kommit in på arbetsmarknaden vid 29 års ålder när det dessutom oroas för en djup lågkonjunktur i media. Det är sant.

jag fick min när jag var 18 år gammal (Är 30 år).
samtidigt så aceppterade jag det direkt när jag fick min diagnos.
Farsan tyckte att det inte stämde för 5 öre å skulle anmäla läkaren för tjänstefel m.m.
Han har aldrig aceppterat mig när jag fick diagnosen.
Samtidigt så kan det nog kännas bättre ifall du nämner det för din far.

Vilka är det som sätter kraven på att du skall prestera
du får ta allt i din egen takt
Ge inte upp hoppet än bara

Det har hänt mig också att den tanken finns ibland i mitt huvud också.
Dock får jag tacka SJ för att jag lever fortfarande (Tåget var försenat med 30 min så jag gick hem å bort ifrån spåret).

Folk har väldigt lätt att döma ut andra än att se sig själva.
Så det är inte lätt alla gånger

Har för mig att du är troende, om jag inte minns fel nu så det kanske var ett gudomligt ingripande mitt i allt?

Okej, jobbigt. Troligen skulle min far reagera på ett liknade sätt.
Det var ett reportage på tv om asperger och min pappa sa, vad läskiga människor. Jag bah jaha? nää, tror inte jag kan berätta för honom. Dessutom tror jag att han har asperger också.

Krav från samhället i stort, jag är inte sjukskriven så måste jobba 100% (skitjobbigt), och om man är sjukskriven så blir det som ni säger. Folk undrar, varför jobbar du inte? eller varför jobbar du inte heltid osv. Sedan relationer, släktingar (oftast barn) frågar ju. Har du haft en flickvän? Varför har du ingen flickvän? Ska du inte skaffa en flickvän? Till och med kollegor frågar. Självklart vill jag ha en flickvän, det blir inte mindre jobbigt av att folk frågar hela tiden. Mest krav har jag nog från mig själv ändå, alla vill passa in.

Frälst sedan 4 år tillbaka och troende kristen så japp du har en poäng där på sitt eget sätt
Vem vet

Hur ligger det till med Aspergers syndrom och sexualitet egentligen? Är det vanligt att såna personer kan bli översexuella och överkåta, så som man ibland kan se vid Downs syndrom?

Läste att den vanligaste personen som är kund på KID-mottagningen för utredningar för könsdysfori på Karolinska var en flicka i tonåren som också led av autism/Aspergers syndrom, är det vanligt att personer med Aspergers syndrom oftare än andra är homosexuella, bisexuella, transsexuella?

Man ska väl ha något speciellt specialintresse som en del av diagnoskriterierna för Aspergers syndrom - Sveriges kanske mest kända person med Aspergers syndrom, Greta Thunberg, har ju klimatet som sitt specialintresse - är det många med Aspergers syndrom som har sexuella specialintressen?

Det är inte lätt alla gånger med sina fäder så jag vet hur du känner.
Men det är väl på gott & ont ang att berätta eller inte.

Går det inte att få ett läkarintyg på att du bara kan jobba 50-75 % istället för 100 %
Annars blir det nog till att se till att klara av 100% även om det är (skitjobbigt)
Ang tjatet eller frågorna så får du slå ifrån det på något sätt

Måste vara skönt i vissa stunder då det känns jobbigt och motigt i livet att ha en tro att falla tillbaka på, det kan jag komma på mig själv med att avundas er troende. Är inte religiös själv men känner ett par nära vänner genom dagliga verksamheten som är det, och de får ju stöd genom religionen i vardagen, inte bara genom mediciner som jag själv.

Men vem vet, man kanske blir frälst längre fram i livet?