Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Instämmer i dina tankegångar.
Var det en långdragen infektion borde man kunna lämna ut mer uppgifter.
Men tänk om det i verkligheten var något mycket mer ”skamfulllt” som utlöste barnens symptom? Eller som gjorde att föräldrarna beskrev barnens symptom som ME och samtidigt tubbande barnen att hålla med vid besök i sjukvården? Föräldrarna kanske ville ha ME-diagnos på barnen från början - av någon ljusskygg orsak. Då skulle inte polisen/anhöriga kanske vilja lämna ut den uppgiften idag.
Ponera att vi vore tio friska postare i denna tråd som alla valde varsin sjukdom och läste in oss på symptomen. Därefter söker vi sjukvården med beskrivna symptom på diabetes, hjärntumör, MS, reumatism, hjärtbesvär, njursjukdom, ALS, tarmsjukdom, diskbråck och ME.
Ja då skulle 9 av oss efter utredning alla friskförklaras. Men inte den som hittar på sina ME-symptom. Han eller hon skulle efter många helt normala utredningsfynd, röntgenundersökningar och tester till slut få diagnosen ME. Han skulle kunna bli långtidssjukskriven (om FK godkänner) och möjligen beviljas hemassistans, anhöriga skulle antagligen också ställa upp.
Om vederbörande ville åka Vasaloppet, delta i Stockholm maraton eller bygga muskler vore det helt ok - får då har personen en ”bra period i sjukdomen” och kan välja att göra allt detta.
Precis som att dansa med en Kanin på Liseberg eller fotas framför pyramiderna trots långvarig sjukskrivning och personlig assistans. Det går med ME-diagnosen aldrig att hävda att vederbörande egentligen inte är sjuk eller kan jobba - för allt det här friska, starka och roliga görs under ”de bra perioderna”. Tvärt om anser många av de ME-sjuka att det är kränkande när deras förmåga till att försörja sig själva eller klara sig utan assistans ifrågasätts.
Det är dilemmat med diagnosen ME - den går varken att bevisa eller motbevisa. Allt bygger på vad den uppgivet sjuke berättar om sitt liv i hemmiljön. Just därför är det väldigt tveksamt vad barnen i Bjärred egentligen uppvisade för symptom. Hur såg deras vardag ut?
På vilket sätt var 3 respektive 4 dagars hemundervisning att föredra framför att kombinera det hela med några lektioner i skolan, träffa kompisar, delta i umgänget, gå en prommenad?
Det borde helt enkelt inte vara rimligt att ett barn blir ”hemmasittare” och därvid understöds med hemundervisning under flera år. Man borde upprepade gånger övervägt andra lösningar och anpassning till miljön utanför hemmet. Om och om igen.
Jag citerar de sista raderna ur ditt inlägg igen:
Det borde helt enkelt inte vara rimligt att ett barn blir ”hemmasittare” och därvid understöds med hemundervisning under flera år. Man borde upprepade gånger övervägt andra lösningar och anpassning till miljön utanför hemmet. Om och om igen.
Jag håller med om det fetade!
Varje gång jag skriver funderingar om skolan anklagas jag för att leta efter syndabockar och att för att vilja skuldbelägga skolans personal. Det har jag givetvis inte något intresse av.
Jag har själv ett förflutet inom ett yrke med skolanknytning och jag har många personer i min närhet som är engagerade i skolverksamhet – jag skulle aldrig vilja såra eller skada någon som är verksam inom skolan.
Men vi får inte heller vara rädda för att granska och analysera de som hade kontakt med – eller inte hade kontakt med – familjen under den tidsperiod när mordplanerna växte fram hos föräldrarna.
Det är vanligt inom skolan att man – när man gör särskilda insatser för elever – bestämmer sig för att pröva insatsen under en tidsbestämd period, inte alltför lång, för att därefter utvärdera. Om insatsen visar sig vara verkningslös eller (ännu värre) vara till nackdel för eleven, vill man ju så snabbt som möjligt göra en förändring så att ingen tid ”slösas bort.”
Man vill till inget pris i världen ”experimentera” med barn, och den lösning som valdes i Bjärred med hemundervisning även för barn nummer två, framstår i mina ögon som en form av experiment och borde därför ha följts upp ännu mer noga än mycket annat.
Därför undrar jag fortfarande över om ingen utvärdering eller avstämning ägde rum under höstterminen 2017, eller om det bara är så att vi inte ser några protokoll eller mötesanteckningar från den tiden.
De flesta av oss har nog funderat mycket över rektorns ord ”en familj i kris som vi har arbetat med i flera år och försökt att hjälpa.” Vad betyder ”hjälpa” i detta sammanhang? Ja, eftersom man i skolor ägnar sig åt undervisning, så torde den hjälp som åsyftades handla om just – undervisning.
Hjälpen var helt enkelt att man anpassade undervisningen? Att man anpassade utifrån de problem som fanns ”inne i familjen?”
Var skolans personal införstådd med att föräldrarna hade problem, och att enda sättet för dem att få tillvaron att fungera var just att de erbjöds hemundervisning till barnen? Kan man ha resonerat som så att "om föräldrarna mår någorlunda bra så blir det även bäst för barnen".
Kanske var skolans bedömning att både barn och föräldrar behövde hemundervisningen för att familjen som helhet skulle få sitt liv att fungera i alla fall hyfsat bra.
Anade skolans personal att familjens liv var skört, och vågade man därför inte "röra i" den ordning som man hade inrättat? Skolan ville inte vara den tuva som stjälpte hela lasset.
Och det är väl över huvud taget viktigt att fundera över vilka kontakter med omvärlden som familjen hade den sista terminen som alla var i livet. Vem träffade de och vem träffade de inte?
Jag tänker på skola och sjukvård, inklusive skolans elevhälsa och barn- och ungdomspsykiatrin.
.