En av de mest återkommande berättelserna inom förintelsemytologin är den om de mytomspunna "dödspatrullerna" i form av Einsatzgruppen, som var en del av SS. Dessa berättelser utgör en viktig del i förintelsemytologin, eftersom Einsatzgruppen konventionellt anses ligga bakom en ansenlig del av den totala påstådda dödssiffran i Förintelsen.
I grova drag så går berättelsen så här: nazisterna ville i sin besinningslösa bärsärkargång på östfronten mörda varenda jude ner till sista man. "Dödslägrena" räckte inte till, så man lät de paramilitära "Einsatzgrupperna" gå in i ockuperade städer i uppdrag att leta fram judar från vindsvåningar och ghetton med syfte att sedermera skjuta ihjäl dem i skogsbryn och raviner. Vissa av dessa påstådda massakrer har gått till historien som unikt hemska och omänskliga.
Problemet? Berättelserna står inte emot ens en ytlig granskning av viktiga nyckelpåståenden, och ett mer djuplodat studium av Einsatzgruppens påstådda massakrer på östfronten ger vid handen att de omöjligen kan stämma.
Einsatzgruppen var en paramilitär undergruppering av SS, som bildades innan kriget och vars uppgift i huvudsak var att utgöra en garant för tyskarnas ockuperade territorium; en slags kvasieftertrupper som framförallt slogs mot partisaner och upprätthöll tysk kontroll och ordning. I vissa delar av det ockuperade Öst uppstod onekligen hårda stridigheter och avrättningar av partisaner, kommunister och andra som tog upp vapen mot de ockuperande tyskarna, och bl.a. så skröt sovjeterna att partisaner dödat mer än 500 000 tyska trupper. Men enligt förintelsemytologerna så var en av Einsatzgruppens huvuduppgifter att leta fram och mörda judar.
Den 3000 man stora styrkan anses totalt ha mördat över 2 miljoner människor, varav 1,3 miljoner var judar. Siffran är on its face absurt hög och kan näppeligen ha någon basis i verkligheten, men om vi tittar på de individuella grupperingarna av Einsatzgruppen (totalt bestod de av fyra undergrupper; A, B, C och D, samt diverse mindre Einsatzkommandon) så bestod den största styrkan, Einsatzgruppe A, av totalt ca. 750 man med kombatantroll. Bland annat så påstås Einsatzgruppe A med sina 750 man ha mördat 125 000 judar inom loppat av ca. 10 veckor, från tidiga augusti fram till oktober 1941, i det första "svepet" av massavrättningar.
Den logistiska mardröm som onekligen måste ha föranlett massakrer av så gigantiska proportioner behöver jag knappast ta upp, men ha i åtanke att dessa judar knappast hoppade upp på lastbilar till sin slutgiltiga avrättning beredvilligt. Enorma massgravar hade behövt grävas utanför städerna, för att inte nämna det interna motståndet bland judarna, flyktförsök, mm. Utöver detta hade man behövt kamma igenom stora fångläger efter judar, kommisarer, kommunister, mm., vilket hade inneburit en astronomisk uppgift, eftersom inte mindre än 3,3 miljoner medlemmar av Röda armén tillfångatagits av tyskarna runt 1941. Man hade på samma gång slagits mot beväpnade partisaner i städerna...
Einsatzgruppen var vidare indelad i diverse Einsatzkommandon, mindre grupperingar av "dödspatruller" som utförde egna massakrer på vissa orter. T.ex. så påstås ett Einsatzkommando i Riga på blott 21 man ha avrättat 10 600 offer, med bl.a. mobila gasningsvagnar.
Med de rent logistiska absurditeterna ur vägen, och i sken de grava anklagelser som faktiskt riktas mot det tyska folket, är det på sin plats att vi undersöker bevisläget för ovanstående påståenden, men innan vi gör det är det viktigt att påpeka att förintelsemytologerna även här har ett ess i rockärmen, som immunitetskort mot den enormt svaga bevisföring som faktiskt finns för anklagelserna. Förintelsemytologerna påstår att Heinrich Himmler sommaren 1942 instruerade Paul Blobel, ledare för en av de många Sonderkommandon som bestod av arbetsgrupper av krigsfångar, att tillintetgöra alla spår av Einsatzgruppens pogromer... en behändlig bortförklaring för den avgrundskatastrofala bevisföring som vi snart skall gå in på. Enligt Raul Hilberg så fick Blobel i uppdrag att gräva upp massgravar och bränna liken () efter Einsatzgruppens övermänskliga (vågar jag säga omöjliga) insatser. Här stötte man sedermera på stora problem, eftersom de sovjetiska trupperna snart skulle komma att återta stora delar av det tidigare tyskockuperade territoriet i Öst, så Blobel lyckades enbart "delvis" med sin uppgift. Om man med "delvis" menar att han utförde sin uppgift till 50% pratar vi alltså om existerande massgravar på över 1 miljon offer som ännu inte tagits upp ur marken. Varför ryssarna inte tog tillfället i akt att paradera runt dessa gigantiska massgravar för världens ögon är ännu oklart.
Blobel påstås ha använt bensin (!) för sin bränning av kroppar, vilket kan tyckas märkligt i sken av den akuta bränslebristen som rådde vid Tysklands reträtt från Östeuropa. Man hade kunnat tycka att Blobel kunnat använda det i de östeuropeiska skogarna annars så lättillgängliga förbränningsmaterialet trä för att slutföra sin uppgift, istället för att bränna uppskattningsvis 50 miljoner liter bensin på att kremera massgravar mitt i brinnande krig, för att inte nämna behovet av containrar eller annat underlag för att förhindra bensinen från att rinna ned i jorden. Utöver detta hade man behövt dra ut miljontals tänder, plocka bort miljontals ben, och sprida 100 ton aska. För att inte nämna den bisarra tanken att tyskarnas första instinkt vid deras civilisations brant var att gömma bevisen för sina brott, snarare än flykt och överlevnad.
Nåväl. Bevisningen för Einsatzgruppens påstådda massavrättningar i Östeuropa kan delas in i två kategorier: vittnesmål och dokument. För att börja med den dokumentära bevisningen så består nästan 100% av bevisföringen av så kallade "Ereignismeldungen", operationsrapporter, mellan juni 1941 och maj 1942. Rapporterna innehåller beskrivningar av massakrer, och de hittades förment av sovjeterna i kontoren för den tyska säkerhetsöverstyrelsen när de intog Berlin. Att dessa dokument sparats av tyskarna efter de övermänskliga insatser och astronomiska resurser man lagt på att undanröja all fysisk bevisföring, kan tyckas märklig. Rapporterna påstås ha distribuerats i hundratals kopior, och är gjorda med stencil. De saknar nästan alltid signatur, och i de fall där signatur återfinns så syns de på oviktiga sidor.
Att dessa så kallade "rapporter" uteslutande eller delvis är bedrägliga kan enkelt demonstreras med fallet Babi Yar. Babi Yar är den största av de påstådda massavrättningarna, och skall ha ägt rum vid en ravin vid namn Babi Yar, intill Kiev i Ukraina. Den 29:e september 1941 så massakrerade enligt uppgift nazisterna alla judar man lyckats lägga vantarna på, totalt ca. 33 000 st, och de kommande månaderna skall staden ha rensats på sin judiska befolkning. Förintelsemytologerna påstår att nazisterna avsåg utrota alla kvarvarande judar i Kiev, en monumental uppgift som tveklöst hade behövt stöd från högsta ort i Tredje riket. En massaker av sådana gigantiska proportioner och försedd med så omfattande konsekvenser hade inte kunnat utföras på basis av en enskild beslutsfattares nyck. Babi Yar har långtgående konsekvenser för förintelsenarrativet som helhet. Den så kallade funktionalistteorin inom förintelseforskningen hävdar att nazisternas påstådda utrotningspolicy inte var överlagd, utan uppstod som en konsekvens av de första tyska reträtterna på östfronten - men om Babi Yar-berättelsen stämmer så hade nazisterna en utrotningspolicy på plats redan innan september 1941, dvs. långt innan tyskarnas första bakslag. Dessutom påstår bl.a. Raul Hilberg att det första "förintelselägret", Kulmhof, var färdigbyggt i december 1941 (och således påbörjades flera månader dessförinnan). Således kan vi konstatera att förintelsemytologernas funktionalistteori inte kan stämma. Men den logiska frågan kvarstår: när gick nazisternas order om total judeutrotning i sådana fall ut?
I grova drag så går berättelsen så här: nazisterna ville i sin besinningslösa bärsärkargång på östfronten mörda varenda jude ner till sista man. "Dödslägrena" räckte inte till, så man lät de paramilitära "Einsatzgrupperna" gå in i ockuperade städer i uppdrag att leta fram judar från vindsvåningar och ghetton med syfte att sedermera skjuta ihjäl dem i skogsbryn och raviner. Vissa av dessa påstådda massakrer har gått till historien som unikt hemska och omänskliga.
Problemet? Berättelserna står inte emot ens en ytlig granskning av viktiga nyckelpåståenden, och ett mer djuplodat studium av Einsatzgruppens påstådda massakrer på östfronten ger vid handen att de omöjligen kan stämma.
Einsatzgruppen var en paramilitär undergruppering av SS, som bildades innan kriget och vars uppgift i huvudsak var att utgöra en garant för tyskarnas ockuperade territorium; en slags kvasieftertrupper som framförallt slogs mot partisaner och upprätthöll tysk kontroll och ordning. I vissa delar av det ockuperade Öst uppstod onekligen hårda stridigheter och avrättningar av partisaner, kommunister och andra som tog upp vapen mot de ockuperande tyskarna, och bl.a. så skröt sovjeterna att partisaner dödat mer än 500 000 tyska trupper. Men enligt förintelsemytologerna så var en av Einsatzgruppens huvuduppgifter att leta fram och mörda judar.
Den 3000 man stora styrkan anses totalt ha mördat över 2 miljoner människor, varav 1,3 miljoner var judar. Siffran är on its face absurt hög och kan näppeligen ha någon basis i verkligheten, men om vi tittar på de individuella grupperingarna av Einsatzgruppen (totalt bestod de av fyra undergrupper; A, B, C och D, samt diverse mindre Einsatzkommandon) så bestod den största styrkan, Einsatzgruppe A, av totalt ca. 750 man med kombatantroll. Bland annat så påstås Einsatzgruppe A med sina 750 man ha mördat 125 000 judar inom loppat av ca. 10 veckor, från tidiga augusti fram till oktober 1941, i det första "svepet" av massavrättningar.
Den logistiska mardröm som onekligen måste ha föranlett massakrer av så gigantiska proportioner behöver jag knappast ta upp, men ha i åtanke att dessa judar knappast hoppade upp på lastbilar till sin slutgiltiga avrättning beredvilligt. Enorma massgravar hade behövt grävas utanför städerna, för att inte nämna det interna motståndet bland judarna, flyktförsök, mm. Utöver detta hade man behövt kamma igenom stora fångläger efter judar, kommisarer, kommunister, mm., vilket hade inneburit en astronomisk uppgift, eftersom inte mindre än 3,3 miljoner medlemmar av Röda armén tillfångatagits av tyskarna runt 1941. Man hade på samma gång slagits mot beväpnade partisaner i städerna...Einsatzgruppen var vidare indelad i diverse Einsatzkommandon, mindre grupperingar av "dödspatruller" som utförde egna massakrer på vissa orter. T.ex. så påstås ett Einsatzkommando i Riga på blott 21 man ha avrättat 10 600 offer, med bl.a. mobila gasningsvagnar.
Med de rent logistiska absurditeterna ur vägen, och i sken de grava anklagelser som faktiskt riktas mot det tyska folket, är det på sin plats att vi undersöker bevisläget för ovanstående påståenden, men innan vi gör det är det viktigt att påpeka att förintelsemytologerna även här har ett ess i rockärmen, som immunitetskort mot den enormt svaga bevisföring som faktiskt finns för anklagelserna. Förintelsemytologerna påstår att Heinrich Himmler sommaren 1942 instruerade Paul Blobel, ledare för en av de många Sonderkommandon som bestod av arbetsgrupper av krigsfångar, att tillintetgöra alla spår av Einsatzgruppens pogromer... en behändlig bortförklaring för den avgrundskatastrofala bevisföring som vi snart skall gå in på. Enligt Raul Hilberg så fick Blobel i uppdrag att gräva upp massgravar och bränna liken (
) efter Einsatzgruppens övermänskliga (vågar jag säga omöjliga) insatser. Här stötte man sedermera på stora problem, eftersom de sovjetiska trupperna snart skulle komma att återta stora delar av det tidigare tyskockuperade territoriet i Öst, så Blobel lyckades enbart "delvis" med sin uppgift. Om man med "delvis" menar att han utförde sin uppgift till 50% pratar vi alltså om existerande massgravar på över 1 miljon offer som ännu inte tagits upp ur marken. Varför ryssarna inte tog tillfället i akt att paradera runt dessa gigantiska massgravar för världens ögon är ännu oklart.Blobel påstås ha använt bensin (!) för sin bränning av kroppar, vilket kan tyckas märkligt i sken av den akuta bränslebristen som rådde vid Tysklands reträtt från Östeuropa. Man hade kunnat tycka att Blobel kunnat använda det i de östeuropeiska skogarna annars så lättillgängliga förbränningsmaterialet trä för att slutföra sin uppgift, istället för att bränna uppskattningsvis 50 miljoner liter bensin på att kremera massgravar mitt i brinnande krig, för att inte nämna behovet av containrar eller annat underlag för att förhindra bensinen från att rinna ned i jorden.
Utöver detta hade man behövt dra ut miljontals tänder, plocka bort miljontals ben, och sprida 100 ton aska. För att inte nämna den bisarra tanken att tyskarnas första instinkt vid deras civilisations brant var att gömma bevisen för sina brott, snarare än flykt och överlevnad.Nåväl. Bevisningen för Einsatzgruppens påstådda massavrättningar i Östeuropa kan delas in i två kategorier: vittnesmål och dokument. För att börja med den dokumentära bevisningen så består nästan 100% av bevisföringen av så kallade "Ereignismeldungen", operationsrapporter, mellan juni 1941 och maj 1942. Rapporterna innehåller beskrivningar av massakrer, och de hittades förment av sovjeterna i kontoren för den tyska säkerhetsöverstyrelsen när de intog Berlin. Att dessa dokument sparats av tyskarna efter de övermänskliga insatser och astronomiska resurser man lagt på att undanröja all fysisk bevisföring, kan tyckas märklig. Rapporterna påstås ha distribuerats i hundratals kopior, och är gjorda med stencil. De saknar nästan alltid signatur, och i de fall där signatur återfinns så syns de på oviktiga sidor.
Att dessa så kallade "rapporter" uteslutande eller delvis är bedrägliga kan enkelt demonstreras med fallet Babi Yar. Babi Yar är den största av de påstådda massavrättningarna, och skall ha ägt rum vid en ravin vid namn Babi Yar, intill Kiev i Ukraina. Den 29:e september 1941 så massakrerade enligt uppgift nazisterna alla judar man lyckats lägga vantarna på, totalt ca. 33 000 st, och de kommande månaderna skall staden ha rensats på sin judiska befolkning. Förintelsemytologerna påstår att nazisterna avsåg utrota alla kvarvarande judar i Kiev, en monumental uppgift som tveklöst hade behövt stöd från högsta ort i Tredje riket. En massaker av sådana gigantiska proportioner och försedd med så omfattande konsekvenser hade inte kunnat utföras på basis av en enskild beslutsfattares nyck. Babi Yar har långtgående konsekvenser för förintelsenarrativet som helhet. Den så kallade funktionalistteorin inom förintelseforskningen hävdar att nazisternas påstådda utrotningspolicy inte var överlagd, utan uppstod som en konsekvens av de första tyska reträtterna på östfronten - men om Babi Yar-berättelsen stämmer så hade nazisterna en utrotningspolicy på plats redan innan september 1941, dvs. långt innan tyskarnas första bakslag. Dessutom påstår bl.a. Raul Hilberg att det första "förintelselägret", Kulmhof, var färdigbyggt i december 1941 (och således påbörjades flera månader dessförinnan). Således kan vi konstatera att förintelsemytologernas funktionalistteori inte kan stämma. Men den logiska frågan kvarstår: när gick nazisternas order om total judeutrotning i sådana fall ut?
__________________
Senast redigerad av Skogsvatte 2019-04-27 kl. 01:41.
Senast redigerad av Skogsvatte 2019-04-27 kl. 01:41.
