Ställ era random astronomifrågor

Vi säger att ett stenklot närmar sig jorden i 0,99C, hur stort måste stenklotet vara för att den kinetiska energin ska slakta jordklotet fullständigt och spillrorna av jorden lämnar solsystemets omloppsbana för gott?

Är det möjligt att stå helt stilla?

I förhållande till vad?

Det är relativt, så i förhållande till dig själv står du stilla så länge du inte accelererar.(påverkas av kraft)
I förhållande till allt annat så rör sig i princip allt i förhållande till ditt referenssystem.

Så från dig själv, ja. Från alla andras referenssystem så nej, du rör dig alltid i förhållande till allt annat.

Med reservation.

Skulle man kunna tänka att materia egentligen är en "frusen" form av energi? Att det egentligen inte finns någon handfast materia.

Hittade en text där jag läste att vi än så länge inte har hittat tvillingplaneter i en beboelig zon. Tar för givet att det ändå finns såna system. Vilket fick mig att undra - finns tvillingplaneter runt tvillingstjärnor? Finns trillingplaneter runt en stjärna i ett system av trillingstjärnor?
Vart går gränsen?
Har inte planeterna och stjärnorna korsande banor, och med god marginal, så borde väl dess gravitationer inte påverka varandra, eller finns inte den marginalen?

Finns "fyrlingplaneter" runt en stjärna i ett system runt "fyrlingstjärnor"?

Dessutom i beboelig zon?

Har svårt att avgöra om frågan passar mer under filosofi än astronomi men testar här.

Binära stjärnsystem/planeter har två regioner för stabila banor för planeter/månar. Dels så nära ena stjärnan att den andres gravitation blir för obetydlig. Dels så långt borta från de båda att de i praktiken fungerar som en och samma massa.

Pluto och Charon är ett exempel på det senare. Ett binärt planetsystem som har månar tillräckligt långt bort för att de ska vara i stabila banor. De månarnas rotation är dock kaotisk, de snurrar runt hur som helst oförutsägbart. Deras "år" är stabila, men ingen kan veta när Solen går upp över horisonten nästa gång.

Sju stjärnor som klassats som ett multinärt stjärnsystem tror jag är det mesta man känner till. Vår närmaste stjärna Proxima Centauri är t.ex. en del av en trinärt stjärnsystem med Alpha Centauri A och B som kompanjoner. Men det är så på gränsen att det är först på senare år som man mätt upp Proxima Centauris rörelse tillräckligt bra för att kunna konstatera att den är gravitationellt bunden till det mycket tätare paret i centrum. Man kan säga att dramatiska multinära stjärnsystem inte är långvariga. Stjärnor tröttnar kvickt på en sån relation och sticker.

Anledningen till varför man ännu inte hittat dubbel-exoplaneter eller exomånar har mer att göra med att det är svårt att urskilja dem från ett enda objekt. Man kan, baserat bara på observationer, inte säga hur vanliga de är utanför solsystemet.

Intressant, tack för svar! Sökte och antar att du menar Nu Scorpii och AR Cassiopeiae som båda antas vara "septuple star systems".

Då får jag hålla mig till fortsatt fantiserande då när det gäller antal planeter i multinära planetsystem runt multinära stjärnsystem.

När det gäller planeter i solsystemet så är ingen annan lik. Det blir så när man är miljarder år gammal och har en unik serie händelser som sin historia. Barn har lätt att komma överens för de är alla ganska lika, som nyskapade massklumpar runt stjärnor. Medan åldringar sitter och känner sig ensamma och oförstådda för att ingen kan förstå just deras erfarenhetssekvens, som mogna planeter. Så räkna med överraskningar. En utmaning för svansarna på de antaget normalfördelade sannolikhetfördelningarnas kurvor runt teorins normalfall.

Angående beboeliga exoplaneter så borde det inte vara något problem att ha en dvärgstjärna i omloppsbana på tillräckligt avstånd. (Fast alla astronomer skulle hata den eftersom den skulle blända stjärnhimlen i den riktningen). Allt för närstående binära stjärnor kan dock gå i säng med varandra, fusionera, explodera en sjunde himmel, dö och skapa en otäck liten magnetar som sin efterlämnade baby. Den processen är inte överlevnadsbar för samma planet i systemet, men miljön skulle kunna vara beboelig både före och efter, för olika slags regimer av liv. Som kanske uppstår oberoende av varandra.

Den första exoplanet man upptäckte, på 1990-talet, var runt en sån neutronstjärna, som måste ha genomgått en solsystemsstor massdödsprocess (varför sätter Google Spellcheck så ofta röda linjer under ord jag använder?).

Trevlig tanke att även planet- och stjärnkonstellationer så ofta är unika.
Finns så många kombinationer att jag kan tycka att min fråga var lite väl luddig.

Här är en intressant animation.

Animation: A Binary and Its Planets
https://www.youtube.com/watch?v=LTMKsQ63Bl8

Där har vi en dubbelstjärna med ett par planeter i olika omloppsbanor.
Utgår vi från den så kan man lätt tänka sig ytterligare konstellationer än enbart där det finns fler än två stjärnor och fler än två planeter.

T ex. en dubbelstjärna + tre planeter varav en planet är i enskild omloppsbana medan två planeter roterar runt varandra i en gemensam omloppsbana runt stjärnan.

Eller fjorton stjärnor i ett stjärnsystem där stjärnorna roterar runt varandra i tre olika grupper + femton planeter runt ena stjärnan där fem roterar runt varandra i gemensam omloppsbana, sex roterar runt varandra i tre olika grupper i gemensam bana, tre har egna omloppsbanor, och en planet som hoppar mellan de olika stjärnorna..?

Och så lite olika månkonstellationer på det.
Det vore en stjärnhimmel att titta upp mot och förundras över med en öl i ena handen och ett teleskop i den andra..!

Antar att det finns oräkneliga tänkbara konstellationer som vi knappt kan föreställa oss. Och förstås - någonstans finns universums mest komplicerade konstellation i mänskliga mått mätt.
Den hade minst sagt varit intressant att få inblick i!

Ja eftersom E=mc2

Ja. Det som särskiljer energi från massa är higgsfältet bla. Bra svar på frågan här:

https://www.youtube.com/watch?v=gSKzgpt4HBU

Nej. Energi och massa är samma sak. Det Higgsfältet gör via Higgsmekanismen, är att ge partiklar den speciella sorts energi som kallas vilomassa. Notera också att detta bara ger någon % av kvarkarnas massor, och därmed bara någon % av all vanlig massa. Resten av massan kommer från rörelseenergi och fältenergi. Kvarkarna rör sig väldigt snabbt inom protonerna och neutronerna, och så finns det ett väldigt starkt gluonfält som håller ihop dem.