Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Varifrån kommer detta om att "de gjorde allt för sina barn." Jag vet att det har upprepats massor av gånger i tråden. Men är det inte en trådsanning?

Det är väl egentligen ingen här som vet vad föräldrarna gjorde för sina barn och vad de inte gjorde?

Och eftersom ingen vet så kan man ju inte påstå att "allt" gjordes.

Är det "undervisning i hemmet" som är "allt?" Det är väl i så fall skolans ledning som gjorde detta "allt" när de ställde upp med privatlärare till båda barnen, som regelbundet gick hem till villan?

Du skriver att du utgår från prevention. Du har fullständigt tagit över tråden långa perioder med psykologiserande och citerade fall som i vissa avseenden delvis kan appliceras på Bjärred, men jag kan inte påminna mig ett enda som faktiskt på riktigt är identiskt. Jag har sökt efter vilka preventiva slutsatser du presenterat men kan inte hitta några sådana heller. Vad är det du tycker är preventivt i alla dina exempel? Eller missförstår jag vad du lägger för betydelse i ordet prevention?

Vi vet en hel del. Barnen led av två allvarliga sjukdomar vilka genererar smärtor och andra plågor som föräldrarna hade att ta hand om. För att inte tala om de psykiska symtomen som måste uppstått av en sjukdom som är så handikappande. Allt under en sårbar period i barnens liv. Att inte förstå att detta var en stark belastning för alla i familjen är oempatiskt och vittnar om en dålig inlevelseförmåga.

Man (eller i alla fall Oskar) hjälpte barnen med sjukbesök och var på mängder av skolmöten. Främst O körde M till pianolektioner och var fotbollstränare till A. O gick ner i tjänst och arbetade hemifrån och familjen ordnade en barnflicka till Moa som besökte familjen så länge att hon blev som en syster till A. Sannolikt arbetade också H hemifrån när detta var möjligt. Att ha andra vuxna människor i hemmet 3-4 dagar i veckan för hemundervisning är inte heller en dröm för de flesta,

Sist men inte minst pliktar föräldrarna med den största uppoffringen man kan göra som människa, inte bara med deras eget liv utan dessutom med det djupt motbjudande att ta sina barn ur daga för att de skulle slippa ett öde värre än döden. Att detta är vansinnigt hindrar inte att det var en uppoffring i den "värld" som föräldrarna levde i.

För att kunna undvika att pseudoaltruistiska mord begås i framtiden är det viktigt att förstå dessa mekanismer och inte ducka för det uppenbara, bara för att det känns obehagligt att inse att människor kan bedra sig till att utföra barbariska saker.

Klarar du verkligen inte av att se en sammantagen bild via allt som förmedlats?

Den här delen förvånar mig ärligt talat - det är nåt slags asperger över resonemanget.
Nej, jag sätter inte diagnos - jag skriver om ett repetitivt resonemang som påminner om att stå och glo på en pusselbit och inte se hela bilden.

Det är samma infantila brist på förståelse för den kris som förelöper och samma brist på inlevelse vad pseudoaltruism innebär.
Samma malande: Jag förstår inte. Det är nåt som skaver. Jag får inte ihop det.

Förundersökningen grundar sig på ett 50-tal förhör. Det ÄR INTE enbart en presentation utifrån föräldrarna:

"Polisen har hållit ett femtiotal förhör med anhöriga och andra utanför familjekretsen för att få relevant information och kunskap om den situation som fanns i familjen."

Allt fokus på sjuka barn. Vad kan det innebära? Att de suttit och tittat på dem?

Sen finns då mediauppgift från bekant att de sökt behandling med ljus och lykta. Varit flera ggr till Tyskland. Vad kan det innebära? Ett oenangemang gällande sjukt barn? Köpa öl?

Hårt ansatta. Oro för sjukt barn beskrivs via O:s chef:
"– Kanske var han lite mer plågad och ledsen över flickornas situation än vanligt. Han återkom till hur jobbigt det var flera gånger."

Kollegor beskriver att han var sorgsen när hemsituation kom på tal:
"we talked about his situation at home, I saw such a deep sorrow in his eyes."

Sen beskriver en kollega att hans enda svaghet var att han ställde in evenemang - pga sjukt barn dvs han:
"prioriterade sin sjuka dotter framför allt annat"
Vad betyder det? Bara lust att vabba lite själv?

Jag vet. Jag är skittrist. Jag ifrågasätter nämligen den bild som presenteras på helt lös grund om Oskar och den oskuld flertal överfokuserar på gällande Hanna.
Varav jag fortsätter granska Bjärred ur ett helt annat syfte.

Jag stör konspirationerna. Säkert jättejobbigt att bli ifrågasatt och stå med röven bar.


Prevention är att titta på riskfaktorer. Vilka komponenter kan det röra sig om. Vad borde man ha förstått i Bjärred. Gick det öht att ha gjort nåt.

Inte en susning. Men jag fortsätter studera forskningen.

Letar du efter ett helt identiskt fall så lär du missa målet. Däremot finns det gemensamt familicide internationellt och det finns självmordspakt i samma veva.

Gemensamma komponenter vid filicide eller familicide oavsett:

🔔 krisreaktion pga av långvarig belastning (stress) och/eller akut händelse.

🔔 problemet upplevs oöverkomligt (reellt eller inbillat)

🔔 övervägande psykisk ohälsa (främst depression)

🔔 Depression ger kognitiv påverkan, irrationella tankar med spännvidd till psykos.

🔔 föräldern ser döden som enda lösningen (suicidal faktor)

🔔 barnen dras med i döden och mördas

Sen får man gå in i de omständigheter som rör fallet specifikt och plocka med Hanna i det hela och inte låtsas hon är nån skör porslinsdocka.

Att det var fel bortom ord att föräldrarna dödade sina två barn är för mig den enklaste slutsatsen av den här händelsen.

Att fokusera på föräldrarnas beteenden är för mig vägen till att söka få en förklaring till hur detta skedde och i allra bästa fall se hur det skulle kunna undvikas i framtiden. Förklaringen finns inte hos de oskyldiga barnen, utan hos de skyldiga föräldrarna.

Att ducka för psykologin bakom hur en människa kan hamna i ett tillstånd där man tycker att det är en bra idé att ta livet av sina barn hjälper varken A och M eller framtida barn i riskmiljöer. "Bara för att det är svårt kan vi inte sluta försöka."

Inget annat än en trådsanning som ständigt upprepas. Beror på tror jag ett klasstänk. En överdriven respekt för en akademikerfamilj. Hade det varit WTföräldrar det handlat om så hade det låtit annorlunda. Vi vet ingenting om hur dom var som föräldrar. Med tanke på utgången så är min övertygelse att detta var en djupt dysfunktionell familj som aldrig fungerat.

Ja det finns ett antal kriterier som man kanske borde bli mer uppmärksam på i psykiatrin och primärvården. Frågan om suicidtankar/planer/försök är idag självklar när människor uttrycker depressiva tankar. Kanske borde man fråga dessa föräldrar om hur barnen mår och hur man känner att man klarar av föräldraskapet och om man triggar in på flera kriterier, om man faktiskt fått impulser att skada sina barn? Det behöver ju inte alltid handla om mord utan att man inte klarar av att vara en omsorgsfull förälder eller kanske slår sina barn. Det är inga lätta frågor att ställa, men man lär inte förhindra eller förbygga några brott mot barn om man duckar för frågor bara för att de är jobbiga och svåra att ställa.

Min fråga rör öht inte Hs skörhet eller delaktighet, ej heller det du beskriver som konspirationer så jag vet inte varför det blev dominerande i ditt svar.

Så ditt svar är att du inte ser något som helst som kan vara preventivt?

Det är åt det hållet jag tänker. Rädsla för att kränka föräldrar räddar eller hjälper inga barn i utsatta situationer, vilket i sig inte alls behöver betyda att de är i riskzonen för att bli mördade av sina föräldrar. De kan fara rejält illa ändå.

Men då har ju du efter snart ett och ett halv år hittat din lilla riskfaktor som du kan använda dig av på ditt arbete — akademikerföräldrar — grattis och lycka till!

Att uttrycka sig i termer av WT (white trash) när man beskriver människor är djupt nedsättande och något jag finner motbjudande.

Ja och framför allt gemene man. Får folk ont i bröstet går det fint att ställa otaliga följdfrågor.
Hur mår du egentligen? Hur går det?
Ställs det öht nån fråga vid psykisk ohälsa så tas det genvägar sen.

Folk flyr människor för de vet inte hur de ska hantera varken krisreaktioner, överbelastning eller sorg.
Folk tror att de är bra på det här men handen på hjärtat så brister det enormt när folk mår psykiskt dåligt. Hur många är inte ensamma? Vi är inte så jävla bra som vi tror på att bry oss om.

Människor är fenor på att undvika emotioner, både egna och andras. Det kanske vore nåt att jobba på?
Inför det redan i skolan, plocka in copingstrategier ju äldre barnen blir och förstår. Så förändras väl ett samhälle på sikt om föräldrarna brister.