Citat:
Ursprungligen postat av
Fallskarmsjagare
Han anordnade betalseminariet, men var ju inte huvudtalare så han borde klarat det.
Däremot så jobbade han väldigt mycket senaste åren och kanske brände ut sig. Ställde upp för alla på jobbet. Folk nyttjade hans tjänster men han kände sig utnyttjad. Ingen befordran kom hur mycket han än slet. Det finns folk som inte kan, bågar, sätta ned foten på rätt ställe utan det går ut över andra i närheten. Han var noga med hur kollegorna skulle uppfatta honom även efter sin död.
Det där med professuren är en av kärnorna i pudeln. Att EK:s erkännande kom lite väl lägligt.
Kan vara så. Ängeln som alltid ställde upp och gjorde andras jobb, sen brände han ut sig? Det där med att inte duga, sedan barnsben? Att kanske bara erkännas om man presterar och alla känslor ska tryckas undan? Jag tror att hans bror som dog i 2-3-årsåldern har haft någon effekt på relationerna i familjen, där man kanske inte tyckte att vanligt barnagnäll och gråt var gilitiga skäl för tröst när något så hemskt hade drabbat familjen. O kanske lärde sig att skyffla undan sina känslor och behov tidigt? (Ingen skugga över föräldrarna, det som inträffar i livet kan få vidriga konsekvenser långt senare, om man på grund av externa händelser och för lite stöd blir distanserad till sina barn.)
Kanske Os föräldrar kunde erbjuda marginellt med stöd om de tidigare redan gått igenom det där med att ha ett sjukt barn, som dessutom dog? Om syskonet var sjukt, vad hände? Olycka?
Hur vi är grundläggs tidigt i livet...