Citat:
Det är märkligt i dagens Sverige, att det drivs politiska utredningar som leder åtal. Som i Assange och nu detta fall, där det är tydligt att det inte ska finnas en chans till fällande dom.
Assange har inte begått våldtäkt i lagens mening, och vi har ingen möjlighet att använda retroaktiv lag, som samtyckeslagen som var under debatt när detta skedde. Att folk önskar att Assange, eller poliser straffas har ju inget med rättsordningen att göra.
Det är tragiskt med Eric. Men han hade inget att göra ute sent på natten med ett leksaksvapen. Vi vet att han utvecklingsmässigt var i en ålder som inte tillåter honom att vara ute ensam utan tillsyn, och det är kärnan i tragiken, eftersom sörjande förälder är som heliga kor. Ansvaret är föräldrarnas och ingen annans. Det är ett åtagande där ansvar följer, att ha ett barn som Eric i hemmet, och för mig är det märkligt att han tilläts ha leksaksvapen, med den diagnosen, och tron på detta vapen som ett skydd.
I straffrätt är detta ett praktexempel som alltid tas upp i undervisningen om nödvärnsrätt. Det handlar främst om vad den som möter ett leksaksvapen kan förmodas känna i form av hot. Det vanligaste exemplet är en kassörska som rånas med ett leksaksvapen under tron att det var ett riktigt vapen.
Sverige har en tragisk utveckling med ökad brottslighet och för lite poliser, där alla inte kan vara erfarna, och förträffliga. I detta fall tycker jag att man plågar dessa poliser för saker de inte kan ansvara för. Det kryllar att beväpnade busar överallt, och samtidigt är en storväxt liten kille ute med ett leksaksvapen. Bara i Sverige, säger jag. På vilken planet lever dessa aktivister som nu ger sig på polisen. I Sverige påverkar aktivister rättsväsendet, och det är det som är mest allvarligt i denna sak.
Vi ser en frontalkrock mellan vekligheten och den politiska bilden av Sverige med Bullerbyn som en våt filt över det sunda förnuftet. Den lag och rättspraxis vi har om liknande fall med leksaksvapen som uppfattas som riktiga vapen är tydlig. I Bullerbyn är alla barn trygga. I dagens Sveriges ska barn inte vara ute på nätterna. Oavsett vad det är för barn och oavsett utvecklingsstadium.
Kunde polisen ens ana att ett barn är ute och leker själv med en leksak som ser ut som ett riktigt vapen, mitt i natten, är den frågan en åklagare ska kunna besvara själv utan hjälp av en domstol.
Assange har inte begått våldtäkt i lagens mening, och vi har ingen möjlighet att använda retroaktiv lag, som samtyckeslagen som var under debatt när detta skedde. Att folk önskar att Assange, eller poliser straffas har ju inget med rättsordningen att göra.
Det är tragiskt med Eric. Men han hade inget att göra ute sent på natten med ett leksaksvapen. Vi vet att han utvecklingsmässigt var i en ålder som inte tillåter honom att vara ute ensam utan tillsyn, och det är kärnan i tragiken, eftersom sörjande förälder är som heliga kor. Ansvaret är föräldrarnas och ingen annans. Det är ett åtagande där ansvar följer, att ha ett barn som Eric i hemmet, och för mig är det märkligt att han tilläts ha leksaksvapen, med den diagnosen, och tron på detta vapen som ett skydd.
I straffrätt är detta ett praktexempel som alltid tas upp i undervisningen om nödvärnsrätt. Det handlar främst om vad den som möter ett leksaksvapen kan förmodas känna i form av hot. Det vanligaste exemplet är en kassörska som rånas med ett leksaksvapen under tron att det var ett riktigt vapen.
Sverige har en tragisk utveckling med ökad brottslighet och för lite poliser, där alla inte kan vara erfarna, och förträffliga. I detta fall tycker jag att man plågar dessa poliser för saker de inte kan ansvara för. Det kryllar att beväpnade busar överallt, och samtidigt är en storväxt liten kille ute med ett leksaksvapen. Bara i Sverige, säger jag. På vilken planet lever dessa aktivister som nu ger sig på polisen. I Sverige påverkar aktivister rättsväsendet, och det är det som är mest allvarligt i denna sak.
Vi ser en frontalkrock mellan vekligheten och den politiska bilden av Sverige med Bullerbyn som en våt filt över det sunda förnuftet. Den lag och rättspraxis vi har om liknande fall med leksaksvapen som uppfattas som riktiga vapen är tydlig. I Bullerbyn är alla barn trygga. I dagens Sveriges ska barn inte vara ute på nätterna. Oavsett vad det är för barn och oavsett utvecklingsstadium.
Kunde polisen ens ana att ett barn är ute och leker själv med en leksak som ser ut som ett riktigt vapen, mitt i natten, är den frågan en åklagare ska kunna besvara själv utan hjälp av en domstol.
Jag håller med dig i mycket i ditt inlägg men det är absolut inte en politisk utredning. Denna typer av incidenter ska alltid utredas och görs också så även i fall som inte får denna typ av konsekvens eller mediala uppmärksamheten. Eller menar du att man borde föra en politik om att incidenter där poliser råkat döda någon och det uppmärksammas ska undantas från en utredning som eljest är obligatorisk?