Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Du är så säker, så säker på allt. Nej, vi har inte haft insyn någon av oss. Skolan såg ju att Agnes inte orkade med den fysiska skolan. Kul att du tydligen har full koll i alla fall, trots bristande insyn. Liet konstigt är det allt.

Du är så rätt i den sköra balansgången. Det är just det här som diskuteras inom mfs forskningen;
hur fångar vi mammorna där det finns risk för utvidgat självmord - när de sällan når vården.
När de når vården så ska då de oerhört känsliga frågorna ställas. Som bör ställas men hur?
Fakum är att vården mycket lätt missar mammorna som spelar rollspel; de utstrålar nämligen samtidigt omsorg och äkta oro för sitt barn. De kan vara välutbildade och inte ha andra riskfaktorer eller psykisk ohälsa dokumenterad.
Dessa kvinnor kan således vara självmordsbenägna och vad de tänker på är att vara förenade med sitt barn, att skydda barnet in absurdum från omgivande hot, mot lidande och mot en hotande framtid:
för tänket är redan snedvridet.
Vad är då risken med att vårdpersonalen uppfattas som ytterligare ett hot?
Say no more...

Därför måste de bemötas med Kirkegaards ord som bakgrundsbrus. Annars finns risk att de agerar ut.
Någon verkar vilja ta mitt barn ifrån mig.
Här handlar det om att bygga förtroende, att mycket tydligt visa att det handlar om vård och hjälp med barn, med aktuell situation, med mammans välbefinnande.
Att hon upplever stöd snarare än ytterligare hot från myndigheter.
Om man ska jämföra med nåt som är mer frekvent så kan man ta självmordsrisk. Personen är i djup kris, kan vara vacklande - farlig med andra ord. De vill heller inte hamna på ett LPT - såpass medvetenhet finns det även om hjärnan kognitivt är ute i fel riktning.
Upplevs personalen som ett hot så finns risk att personen undlåter att säga hur illa det egentligen är.
Det handlar om att bemöta det sjuka med det friska. Att inte skapa mer knutar; öka risken.
Det är ett viktigt samtal men ett sju helsickes finlir.

Nu kan man titta på Bjärred ur de båda aspekterna och fundera på hur lätt det vore att nå dem om de inte ens är hjälpsökande, om de är av personlighetstypen som ska lösa problem själva. Om de spelar rollspel rätt in i döden. De kan ha en personlighet som anser att de är misslyckade som föräldrar. De har redan kränkt sig själva via överkrav och överdrivna farhågor.
Eftersom deras skeva tankar redan är i rörelse så kan man undra hur en orosanmälan påverkat.
Eller vore det bättre att försöka fånga de här där de befinner sig och arbeta därifrån utifrån ett salutogent perspektiv.
Jag har föga hopp om att nån nått dem när det gått för för långt och det lär vara en person i en proffession som möjligen kunnat hjälpa. Det är ingenting för gemene man att anklaga sig själv att inte gjort nåt. Inte ens en rektor.

Vi har här en välfungerande familj. En kärnfamilj. En högpresterande familj. Det är ofta de högpresterande som råkar illa ut. Läste nånstans att ME är en sån sjukdom där just högpresterande drabbas av sjukdomen. Inte alla, men många av de ME-sjuka var tidigare högpresterande. (Precis som anorexia – vilket inte hör till alls i det här inlägget. Helt OT)

Jag tror att om detta rört sig om en ensamstående mamma med två kroniskt svårt sjuka barn, så hade samhället rusat till – och inte tagit ett nej för ett nej. Hon hade fått hjälp vare sig hon ville eller inte. Vi försöker hålla masken. Vår integritet är så otroligt stark. Att låta masken falla finns inte på kartan. Vi är många som känner så. Och uppenbarligen gjorde föräldrarna i Bjärred det. Som jag förstår det var även döttrarna högpresterande. De ville lära, de ville klara skolan. Till slut funkade det inte. Åtminstone inte Agnes. Moa är jag osäker på, undrar om inte hon var ganska frisk ändå, trots diagnos. Det finns ju ett stort spektra inom allvaret i sjukdomen.

Självmord och mord på egna barn lämnar så mycket skuld hos omgivningen. ALLA undrar vad de borde gjort, vad de borde sett. De som inte är involverade alls, pekar finger och skyller på allt de bara kan. Inte ens den i tråden som påstår sig känna familjen väl såg inte. Med facit i hand så tecknas nu en familj där pappan är despot, mamman är skör, barnen är hårt kontrollerande och dessutom sjuka och isolerade. Varför larmade inte denna kvinna, i tråden, de sociala myndigheterna? Därför att hon inte såg. Precis som alla andra. Trots att hon nu i efterhand har precis alla svaren.

Nej det är att hämma. Blir så förbannad när jag tänker på det! Sedan tystade han henne för alltid.
Jag önskar att vi kunde vrida tiden tillbaka. Då skulle Moa ha spelat det högsta hon kunde och sjungit för full hals.

Det fetade;

Ja, det är uppenbart och man kan fråga sig vad det är som föräldrarna vill dölja.

Det torde ligga i sakens natur i detta fall, med dessa människor. Med ordningssamma människor som hyllar sig av rationella beslut kan man inte alltid hoppas på känslostormande förlöpelser.

Vill man hitta flaggor så är det i så fall innan ett unisont beslut.

Att ett beslut är unisont tidigt på hösten ska man dock kanske inte förutsätta, då man borde kunna räkna med att en förälder är ngt mindre entusiastisk för idén. Formellt har åtminstone en förälder antagligen också pliktskyldigast inväntat läkarintyg nr 2. Medan den andre kan förmodas ha föregripit detta (’om hon visar sig ha samma sak så klarar jag inte leva längre’, typ).

Man får räkna med lite övertalnings- och diskussionsperiod. För O lär det exv då om inte förr stå klart att det nog inte blir ngn professur hur man än vrider och vänder på saken. När de tu f.ö. sannolikt borde ha resonerat i helt andra termer — vilket redan då kan gissas vara otänkbart alternativ för H; att starta ett nytt liv för flickorna är inte ett tillräckligt attraktivt alternativ.

Så man lägger kraften på ett snyggt avslut i stället. Så bråttom är det ju egentligen inte, för deras dystopi är oföränderlig.

Att polisanmäla frun för stämpling är inte ett alternativ heller.

All is well, that ends well.

Skulle jag gissa.

Inte minst gäller nog detta om en familj har samtliga sina barn sjuka (eller försvagade eller kraftigt påverkade) i en eller annan form.

Det där har du säkert rätt i (det fetade). Någon har blivit introducerad i tanken och så småningom övertalad och senare känt att det inte fanns nån annan utväg. Många nattliga samtal, en del mail när de var på jobbet på var sitt håll.

Men hur i helskotta lyckas en förälder övertala en annan till att ta livet av sina egna barn? Var det långa förhandlingar? Eller krävdes det inte så mycket? Eller hade de nämnt så smått för varandra att, "kommer vi orka?". "Finns det en väg ut?". Jag menar - kan dessa små idéer fött en självmordsidé hos båda mer eller mindre samtidigt? En nämnde idén och den andra omedelbart hakade på?

Hur jag än vänder och vrider känns det helt sanslöst.

Det där tror jag på. Eller nån kurs i professionell regi för anhöriga att bli förberedda på vad de innebär i förändringar, hur man hanterar kriser, vart man vänder sig, hur man får stöd.
Det kan patientföreningen fokusera på.

Det tror jag också på. I de flesta svåra sjukdomar - ex.vis cancersjukdomar - får både patient och anhöriga förfrågan om kuratorskontakt framförallt. Och är man intresserad så kan man kontakta den patientförening som arbetar med den sjukdomsproblematik man har i familjen. Men som jag förstår gjordes detta i Bjärredfamiljen. Jag tänker då på Gottfries-kliniken.

Dock tror jag inte föräldrarna var intresserade av detta. De trodde nog det värsta vad gäller ME och flickorna. Och i just det här fallet tvivlar jag på att nån hade nått fram. Men jag kan säkert ha fel. Det kanske hade hjälpt.

Tack. Det bästa som skrivits i tråden på länge. (Även här i tråden kan man se den typ av individer du beskriver här. Hoppas dessa inte arbetar med barn eller sjuka.)

Rektorn och sjukvården blev troligen helt tillplattade av Oskars svada, hans kontrollbehov och översitteri och ingen vågade stoppa honom.

Ja, för så som det framställs har hänt är inte det minsta trovärdigt.