Citat:
När man går igenom de 13 felaktiga morddomar eller mördarutpekanden som rivits upp under perioden 2013-2018 i Sverige, är den gemensamma nämnaren att utredarna låst fast sig från början.
Utredarna har varit så övertygade om sin tes hur det hela har gått till, att man i flertal fall inte ens följt upp andra mycket starka spår. Ofta har man inte ens förhört någon som helt uppenbart kunde vara den skyldige. Det är mycket tydligt i Kevinfallet där polisutredarna inte ens följde upp tips om annan gärningsman och inte ens lyssnade på att bröderna faktiskt hade alibi. Detsamma i saxmordsfallet där en grupp andra troligen berusade äldre ungdomar varit mycket nära och kanske i dispyt med offret, men aldrig förhördes.
Av någon orsak har utredarna i de här fallen där man hamnat helt fel, mycket snabbt bestämt sig och sedan mest letat och fiskat enbart efter det som stödjer tesen. Annat har man struntat i att utreda och hoppat över.
Precis som du skriver: i Bjärred var polisen väldigt tidigt ute med sin tes om gemensamt ansvar baserat på ett avskedsbrev som de då överhuvudtaget inte ens visste om det var äkta.
I villan fanns tre mordoffer och en suiciderad person - men ändå uttalar man sig med ledning av ett framlagt väldigt osäkert och helt overifierat dokument som man då inte ens hade analyserat.
Hur stort intresse fanns det egentligen hos utredarna att gräva djupare när den färdiga uppdukade lösningar av fallet stod serverad på köksbordet i villan?
13 andra mordutredningas utredare hade inte detta intresse - och då hade ändå dessa utredare levande gärningsmän att konfrontera som i varierande grad kunde försvara sig mot polisens avkunnade slutsats.
Utan någon som kämpar emot är det kanske väldigt lätt för hårt belastade utredare att svälja allt när man kommer till ett dukat bord? Och framförallt ändra inriktning när man redan tagit till sig det som serverats.
Utredarna har varit så övertygade om sin tes hur det hela har gått till, att man i flertal fall inte ens följt upp andra mycket starka spår. Ofta har man inte ens förhört någon som helt uppenbart kunde vara den skyldige. Det är mycket tydligt i Kevinfallet där polisutredarna inte ens följde upp tips om annan gärningsman och inte ens lyssnade på att bröderna faktiskt hade alibi. Detsamma i saxmordsfallet där en grupp andra troligen berusade äldre ungdomar varit mycket nära och kanske i dispyt med offret, men aldrig förhördes.
Av någon orsak har utredarna i de här fallen där man hamnat helt fel, mycket snabbt bestämt sig och sedan mest letat och fiskat enbart efter det som stödjer tesen. Annat har man struntat i att utreda och hoppat över.
Precis som du skriver: i Bjärred var polisen väldigt tidigt ute med sin tes om gemensamt ansvar baserat på ett avskedsbrev som de då överhuvudtaget inte ens visste om det var äkta.
I villan fanns tre mordoffer och en suiciderad person - men ändå uttalar man sig med ledning av ett framlagt väldigt osäkert och helt overifierat dokument som man då inte ens hade analyserat.
Hur stort intresse fanns det egentligen hos utredarna att gräva djupare när den färdiga uppdukade lösningar av fallet stod serverad på köksbordet i villan?
13 andra mordutredningas utredare hade inte detta intresse - och då hade ändå dessa utredare levande gärningsmän att konfrontera som i varierande grad kunde försvara sig mot polisens avkunnade slutsats.
Utan någon som kämpar emot är det kanske väldigt lätt för hårt belastade utredare att svälja allt när man kommer till ett dukat bord? Och framförallt ändra inriktning när man redan tagit till sig det som serverats.
Jovisst, det begås allvarliga fel i Sverige också även om vi har ett av världens (?) säkraste rättssystem.
Just i bjärredfallet är det viktigt att ta upp fallet igen eftersom det finns såpass många frågetecken, inte bara här på fb skulle jag tro. Polisen har själva berättat (E-G W) att de hade väldigt mycket att göra vid den tidsperioden morden begicks (pga skjutningarna i Malmö inte minst). Det har jag full förståelse för att de ansåg att 4 döda personer utan yttre gärningsman kunde vänta lite med att utredas vidare. Även om det var kymigt för dem att behöva göra det.
Polisen kan ju naturligtvis ha missat något väsentligt. Och för att inte döma en kanske oskyldig mördad kvinna som sina egna barns mördare så borde det utredas igen.
