Kör A-landslaget på en gång också... herrarna blir nog imorgon dock, eller senare.
Inför-guiden:
(FB) Längdskidsäsongen 2018/2019
Charlotte Kalla: Bakåt.
Skrev i inför-guiden att det vore ett fiasko om hon missar individuell medalj på VM, egentligen om hon inte tar minst två, och nu är ju det ett faktum. Ingen seger i början av säsongen heller, så fiasko-säsong får vi väl sammanfatta det som. Det har blivit tydligt under hela säsongen att Ebba är nummer 1 i Sverige på distans nu, och jag tror inte det kommer finnas något Kalla kan göra åt den saken framöver. Däremot kan nog Kalla även i framtiden slå till med riktiga praktlopp. Otroligt glad att Kalla satsar vidare, stafettinsatsen hade inte kunnat göras av någon annan och det ska hon verkligen ha heder för, att hon kunde plocka fram den när det behövdes.
Stina Nilsson: Framåt.
Fantastisk säsong, allt som allt. 8 segrar i världscupen, silver individuellt på VM, guld i både sprintstafett och stafet där den sistnämnda insatsen var urstark. Till allt detta blev hon första svenska att vinna en delcup och blev först (och ensam) med att slå Johaug i ett distanslopp, och därmed enda svenska att vinna ett distanslopp också denna säsong. Detta med en skada mitt under säsongen som hindrade henne från att vinna ännu mer, och kanske ta guldet på VM-sprinten denna gång också. Svårt att inte se fram emot nästa säsong som är proppad med minitourer och tourer.
Hanna Falk: Bakåt.
La ju Hanna i "stjärna"-kategorin inför säsongen, väl medveten om att det var riskfyllt. Den kategorin är hon långt ifrån idag. Riktigt svag säsong där hon knappt tagit sig förbi kvartsfinal i sprintarna, och distansåkningen har varit sämre än på flera år. Ändå inleddes säsongen förtroendeingivande, redan på försäsongen kom rapporter om en urstark Falk och i Bruks var hon trea bakom Ebba och Kalla i fristilsdistansen (då klagade folk lite över att Falk var så långt bakom dessa...) och sedan överlägsen segrare i sprinten. I Ruka åkte hon sedan visserligen ut i kvartsfinalen, men hon har alltid haft problem med den backen så det var inget att hänga läpp över. Mindre än en vecka senare kom Lillehammer, och Falk vann kvalet och nu tänkte man att nu jävlar... finalen nåddes, och väl där har Falk faktiskt lite otur - ja jag skriver så trots att jag vet hur säsongen sedan var. Men fakum är att också Falk hindrades rejält av Skistad och fick sedan slösa massa kraft på att ta sig förbi henne och Falk är sedan den som tar upp jakten på Stina, sen halkar hon till i sista utförskörningen innan den långa backen, tappar någon placering och tappar gnistan (och orken). Så fortfarande efter det såg jag ingen större anledning till krislarm, säsongen innan var Falk också svag (t.o.m svagare) innan jul. Men sen blev det liksom aldrig något mer. Kanske kunde en formstegring skönjas kring Lahti och SM där hon åkte bra i klassiskt i sprintstafetten (enda bra klassiska insatsen på hela säsongen typ) och vann SM, och det var sannolikt dessa två helger som gjorde att hon fick VM-biljetten. Sen blev det ut i kvarten på VM och efter det total kollaps. Svårt att säga så mycket om framtiden, orkar hon ladda om? Två år till VM, och konkurrensen då kommer vara ännu tuffare för att ta sig in i det svenska laget. T.o.m Falks bevisade högsta nivå från de senaste åren kanske inte kommer räcka, så bra kan det svenska laget vara.
Ebba Andersson: Framåt.
Jättekliv. Man kommer knappt ihåg nu en tid när Ebba inte var på pallen i distansloppen, men hon hade aldrig varit det innan denna säsong. Jag trodde inför att det skulle bli svårt för henne att nå pallen, men att hon skulle stabilisera sig som en av de bästa bakom pallåkarna, dvs ungefär där hon avslutade säsongen 17/18 fast över hela säsongen då. Jag fick istället det jag drömde om, pallplats varje helg (typ). Trist med VM där hon gjorde sina sämsta insatser (med sjukdom i bagaget), men precis som med Kalla är jag otroligt glad att hon ingick i stafettlaget. Hade aldrig vågat se Ida, Settlin eller Sundling åka med de risiga skidorna som Ebba hade (kanske hade iofs inte de andra haft det så). Nästa år tar vi Johaug.
Jonna Sundling: Framåt.
Inte samma megakliv kanske som några andra, men ändå ett tydligt steg framåt. Hon avslutade ju 17/18 mycket förtroendeingivande, men första halvan av säsongen och lite mer än så hade då varit direkt svag faktiskt. I år kom hon upp i nivå direkt, och höll den mer eller mindre hela tiden. Seger redan första världscuphelgen, och bra distanslopp där också. Sedan en dipp i Davos men efter jul bra mest hela tiden. Nu känner man sig besviken när hon åker ut i semi, och ser det som givet att hon ska till final. Hade förmodligen tagit en pallplats i klassiskt i Otepää också utan fall, kanske gjort upp om segern t.o.m. Precis som Dahlqvist surt med VM-finalen, och fick ju inte heller chansen att revanschera sig i sprintstafett. Bra avslutning här också med brons i tremil, kanske tänker hon försvara guldet i sprintstafett om ett par veckor också.
Anna Dyvik: Bakåt.
Inledde faktiskt säsongen ganska bra, jämfört med den innan. Då kände man sig trygg i att det skulle bli en bra säsong för Anna, men efter det gick det bara utför i stort sett. Åkt ur världscuplaget, och är långt ifrån, och kommer naturligtvis åka ur A-landslaget också. Liten uppryckning i Kalix i sista Sverige-cupen men sen var hon svag igen i Gällivare. Har svårt att skriva så mycket mer, det har bara varit för dåligt helt enkelt.
Ida Ingemarsdotter: Framåt.
Jadå, ni läste rätt. 33-åringen har gått framåt. Jämfört med säsongen innan ett tydligt steg åt rätt håll, och jag försöker att bara bedöma så och inte tänka för mycket på ålder och skede i karriären osv. Mycket stabila resultat rakt över, oavsett distans och stilart. Saknar kanske fortfarande det där lilla extra, men två individuella pallplatser trots allt och pallplatser i sprintstafett också vid två tillfällen. Levererade också när hon fick åka i stafettlaget i Beitostölen. Har fortfarande spurtförmågan också, iaf i jämförelse med de som är i skiktet bakom de allra bästa, för Ida vinner nästan alltid sina kvartsfinaler (som det känns iaf). Enda plumpen egentligen att hon blev sjuk lite olyckligt när det skulle göras upp om sista sprintplatsen i VM, och att hon lade bort möjligheten till en riktig fin placering i sista touren när hon missade kvalet i sprinten där - för distansloppen var vassa även då. Var detta år också i fin form på VM, av allt att döma, har annars varit sådär de senaste mästerskapen trots att Blomman envetet fortsätter mässa om att Ida är en mästerskapslöpare. Ändå glad som jag skrev inför att vi inte längre behöver använda oss av Ida i någon av stafetterna, och inte då för att Ida blivit sämre (tvärtom som sagt) utan för att vi har ännu bättre alternativ.
Även här lite blandat, men framstegen överväger också här bakåtkliven.