Citat:
Ursprungligen postat av
tagmaster
För många år sedan gick jag in i väggen. Under över ett års tid vaknade jag och grät, jag grät på väg till jobbet och jag låg och grät när jag kom hem. Enda stället jag höll uppe fasaden var på jobbet. Sista månaden innan jag blev sjukskriven så började jag få svårt att sköta mitt jobb. Då jag till slut blev sjukskriven var de flesta helt oförstående, de hade inte märkt något.
Man kan utåt fungera väldigt länge samtidigt som man planerar att begå ett självmord. Dessa planer kan vara väldigt praktiska. Hur, när, vad ska man meddela efterlevande, hur ska man bli hittad. I mitt fall handlade det om självmord, i det här fallet om att utplåna sin familj. Om H verkade må bättre behöver inte betyda att hon gjorde det, bara att hon var bättre på att dölja det.
Ingen kan förstå hur det här kunde hända men det gjorde det.
Tack för verklighetsförankrad fakta kring depression och hur det kan se ut. Arbetsplatsen kan även vara i stort sett den enda normalt fungerande rutinen i en deprimerad människas liv.
Men ingen förstår nåt om fasaderna ger sken av att det är relativt som vanligt.
... och som det dock sakta men säkert smyger in så att det inte fungerar där heller när personen försämras och depressionen fördjupas. När det kognitiva påverkas, tappar tråden, glömmer eller när de otroligt jobbiga känslorna blir övermäktiga och sipprar igenom.
Ju större integritet, ju svårare att visa känslor, ju mer reserverad, ju mer vana att spela rollspel - ju större risk att det syns mindre. Tills kollapsen eller katastrofen är ett faktum.
Det du skriver om är planer. Som går som på repeat i huvudet på en som sen blir självmordsbenägen; det som kallas självmordstankar.
Föräldrarna vill dö. Det förfärliga är att de inkluderar barnen i tanken. De utvidgar sina självmordtankar och inkluderar barnen.
... de sjuka flickorna som i grunden är vad som vad som förde dem ner i djup kris; av oro men fullständigt vantolkad framtid och högst troligt via depression som vantolkar tillvaron.
Lömskt. Förrädiskt. Det är som den egna kroppen vänder sig mot personen och börjar agera destruktivt, förtärande - äter upp livet. Får mig att tänka på en psykisk version av nekrotiserande fasciit..
Tänkvärda ord ur medicinsk tidsskrift:
”Depression syns inte, den känns”
"Dagen innan verkade han mycket piggare. Han skrev till sin vän: Vi ses imorgon! Jag var så lycklig över att depressionen äntligen verkade ha vänt."
"Och den som är deprimerad undrar: Hur kan jag må så dåligt nu när allt är bra? Många fortsätter att hålla uppe en fasad, ser välvårdade ut och uppdaterar på sociala medier. Vi måste förstå att depression är en sjukdom som inte syns, men känns. Därför måste vi ta oss tid att lyssna.
Att gråta och bryta ihop är tabu idag. Men jag tror att vi alla skulle må bättre om vi grät mer. Min son dog en dag i maj för 19 år sedan. Varje år när vårljuset kommer tillbaka är det svårt, då gråter jag.”
https://ki.se/forskning/depression-syns-inte-den-kanns