Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Håller med dig, ingen skuldbeläggning under förutsättning att man gjort det som kan förväntas och krävas i den situation som man stod inför då. Mina tankar handlar om att nu när det HAR hänt är det värt att analysera händelserna, kontaktytorna, samverkan, vad och hur som nu i efterhand kan bidra till att samhället och dess instanser kan dra lärdomar som kan hjälpa till att förhindra i framtiden.

Du svarar Lonnrot på citerad kommentar. Jag kan i sak förstå resonemang kring arbetsgivaransvar men jag undrar HUR ni har tänkt er detta skuldbeläggande ----> i förhållande till Bjärredfallet, en för övrigt helt ovetande omgivning likt chefen och detta upprätthållande av fasader de uppenbart haft?

De har grundlurat en hel omgivning vilket lär inkludera de som stod dem betydligt närmre än en chef någonsin gör.

- Har nån av föräldrarna klappat ihop?
- Har folk uppfattat dem att ha det tungt med sjuka barn - vilket rakt inte är unikt i Sverige - men inte depressiva eller fullständigt utbrända?
- Har de pratat som om det fanns en framtid typ att det inte är mer bekymmersamt än att de ändå mäktade med?
- Har Hanna betett sig relativt som vanligt på jobbet, hjälpt arbetskollegor och varit omtyckt?

Jag erinrar mig artikeln med chefen som tyvärr är låst nu - får plocka ur tråden om ingen annan har den tillgänglig:

Ja anknytningen både innan/efter insjuknandet har vi ju diskuterat flera gånger.

Håller med om att det är så svårt att förstå och samtidigt på något sätt vet man ju att det är "nattsvart i mörkret" när det är riktigt illa.

Det som är nästan svårast för mig att acceptera är att allt skulle ha varit bra innan barnen blev sjuka. Jag undrar om det fanns andra, mindre problem eller kriser i familjen som föregick det hela?

Eller kan två personer tillsammans på några år glida så väldigt djupt in i ett depressivt tillstånd att detta händer?

Ja. Det kan bli extra klurigt om Arb-givaren anser att den anställde själv bör fatta att utbrändheten pga sjuka flickor är en signal om att denne borde lämna akademien, samtidigt som den anställde själv kanske upplever att varken han eller flickorna kan rå för att de blivit sjuka. Särskilt då också om den anställde upplever sig ha försummat sin familj för att kunna sköta sitt jobb. Det blir lätt en skruvad sits. Tydligare kommunikation är nog bra många gånger. När barn är inblandade.

Glada tillrop om O:s prioritering av de sjuka flickorna framför uppdykande på konferenser klingar ju lite av en L. Macbethkvalitet som iofs inte borde överraska. Det måste man ju dock ta på rätt sätt.

Om det nu har någon relevans. Men det är ju lätt att tro att relationen till arbetsplatsen eller Arb-givaren (i bredare eller smalare bemärkelse) inte varit helt oproblematisk. Och att det hade funnits saker som denna i bredare bemärkelse hade kunnat göra.

Ja men ännu enklare tror jag. Morden begicks för pappan blev psykisk sjuk. Jag tror att det är så enkelt. Sen kan man diskutera varför han blev så sjuk. Men en sak vet jag ; det berodde inte på barnen. Moa var inte ett dugg sjuk i me och Agnes sk me kan man också diskutera.
”ett liv i egentlig mening” det visar lite vem Oskar var. Lite konstnärlig , lite storhetsvansinne i den meningen att han ville bli ihågkommen efter sin död.Jag tror i grunden var han inte ett dugg intresserad av livet ” i egentlig mening”. Det visar konstnären i honom. Orden. Betyder inte så mycket . Han menar inget. Fanns inget att mena. Han blev sjuk

Det som gör det hela perplext, att omgivningen står helt förstummad och bestört är;

Deras sken av normalitet.

Föräldrarna har således levt några månaders dubbelliv sen de började planera mord på sina döttrar och att dö själva.
Detta är obehagligt för att det gör att man inte kan greppa det hela. Det är svårt för vem kan då hålla på så här?
... Sen tangerar det även det egna psyket.

Därför vill man helst ha förklaringsmodeller som är fjärran det normala och söker med ljus och lykta i allt som är bortom den vanlige anställde, den vanliga familjen - det vanliga jag.

Man letar helst fel i omgivningen. I uppväxt. Barndom. Far- och morföräldrar. Myndigheter. Skola.
Vanlig depression kan det väl inte vara? Bara föräldrarnas fel?

De har grundlurat hela sin omgivning, uppvisat normalitet vilket är oerhört svårsmält och chockartat.
Men det är så udda att det ska ske att två allierar sig likt en självmordspakt och beslutar sig att omfatta barnen att man knappast behöver se snett på utmattade kollegor eller vänner.
Men de finns internationellt och nu har det hänt i Sverige.

Däremot är inte självmordspakt och allierande lika ovanligt och utmattade ensamstående föräldrar ska man vara uppmärksam på och givetvis där det redan finns sårbarhet och riskfaktorer.

När det kommer till synen i samhället finns en intressant debatt gällande mfs. Det torde likaväl gälla män (mannen, myten, legenden..) som den store familjeförsörjaren, klippan som ska ro i land det hela.
De där överkraven (inbillade eller reella) är riktigt farliga gällande att stå ut. Att inte visa känslor, att inte erkänna att det är tufft. Att vara så jäkla lycklig ända från förlossningssängen och bortöver.
Man börjar tack och lov ta itu med den där myten inom barnhälsovård, även förlossning (lyckliga mamman). Jag har neonaticide, infanticide och filicide i åtanke. Några fraser som berör det jag skriver om.

Jag tror man ska använda sin fantasi. Integritet kan vara olika saker, och en sits där en anställd hemlighåller sina dramatiska livsförhållanden av principskäl för den som anställt är nog inte vare sig görligt, lämpligt eller önskvärt i ett påpassat, publikt jobb som O:s. Det riskerar också dölja en djup cynism som är främmande för det ömsesidiga förtroende som anställningen antas bygga på. En sån cynism kan förstås tas bokstavligt av någon. Konstigt vore det annars.

Vad som skett här vet ju ingen men tydlig kommunikation är nog vettigt. Somliga statligt anställda deprimerade, utbrända med två sjuka döttrar i sällsynta sjukdomar bör kanske inte få sitta och gissa och dikta ihop en verklighet i sin enslighet. Ditt välkända ”allierande” kan vara en funktion av ett bristfälligt arbetsgivaransvar. (Och personalminskning måste ju LU kunna sköta på andra sätt än detta.)

Sen att den anställde på sikt ger upp sin anställning oavsett får man då kanske ta.

Men det här är ju facklig mark ytterst, så där får väl facket råda.

Men O har ju pratat om sina sjuka döttrar och ställt in konferenser, så i integritetshänseende har han ju brutit vallarna åt det specifika hållet själv (och även gentemot ”chefen”), möjligen med hopp om att få förståelse för sin situation bland kolleger. Det kan slå olika det. Men han kan ju inte dölja sin sits gentemot närmaste chef. Och om chefen vet, och det gjorde han, så faller ett ansvar på denne (även mänskligt) att sörja för att arbetstagaren och hans familj inte far mänskligt illa. Det var inte precis vad som skedde här. Men det kan O mycket väl ha ansett att chefen inte alls borde lastas för. Men så har vi tjejerna...

Jag kanske är tydligare i inlägget till Tey44. Det här vill jag veta:
(FB) Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Mm, jag blev för anklagande. Jag lägger självklart inte skulden på Os arbetsgivare för att O och H mördade sina barn. Men jag har fått uppfattningen att O var mer öppen på sitt jobb om att familjen hade det tufft. Utifrån fördomar om akademin tror jag att arbetsgivare och kollegor visade sympati, men höll artig distans och jag tvivlar på att arbetsgivaren frågade om O och H funderat på att söka hjälp för sig själva. Jag vet ju inte vad arbetsgivaren gjorde eller inte gjorde, och jag vet inte hur föräldrarna mådde, så det är bara mina gissningar. Överlag tror jag dock att arbetsgivare kan göra stor skillnad i människors liv, med lite mer kunskap om psykisk ohälsa. Ofta finns dessutom kompetent och lättillgänglig företagshälsovård för statligt anställda. Jag undrar om O och H sökte hjälp och stöd för egen del hos läkare/psykolog under hösten eller tidigare.

Ja, att peka ut vissa folk när det kommer till nåt så udda som morden på barnen i Bjärred det ska man allt vara försiktig med..
För det första fullständigt otippat, fortsatt extremt ovanligt och jag tror nog att omgivningen har tillräckligt med grubbel.
Sitter man och funderar i denna tråd hur fan det kunde ske så kan man räkna ut med arslet att det finns risk för skuldbeläggande och att anklaga sig själv i deras direkta närhet.
En mycket, mycket dum känsla som är väldigt farlig för en sorgeprocess.
Troligen är det en komponent som de skeva föräldrarna ägnade sig åt om de inbillade sig att de skulle vara superföräldrar..

Jag är fortfarande med på det du skriver, jag förstår vad du efterfrågar - Att det ska till åtgärder från arbetsgivarhåll är jag en som agerat aktivt för i min forntid så jag protesterar inte mot deras ansvar.

....men det är själva barriären jag fungerar kring när det kommer till detta som mer liknar utvigad självmordspakt.

De har grundlurat hela sin omgivning, tagit ett beslut, uppvisat normalitet oavsett kris realterat till sjuka barn vilket inte är ovanligt förekommande i barnfamiljer. De har framställt sig som att ändå mäkta med.

Att vi sen sitter retroaktivt med facit i hand - gällande nåt så otippat - om hur illa det var ställt är en helt annan sits som heller inte får falla bort.
Jag har depressiva människor som begår självmord i åtanke. Som spelar rollspel att de borde nomineras. Chefen som ler och ser ut att fixa skivan. Den där som gick på fest och sen rätt i en sjö.

Jag tror det ska till en samhällsförändring överhuvudtaget. Att det ska till ett gemensamt engagemang kring att no man is an island. Att man inte behöver leka bror duktig. Nedmontera jantelagen. Få upp diskussioner kring den fejkat lyckliga familjen. Överkrav, stress. Information kring krishantering, att det är fullständigt ok att få må skit och att inte sen ner på depressiva och ångestladdade eller självmordsbenägna människor som faktiskt inte orkar. Ökad medvetenhet på alla plan och där tror jag att media har ett stort ansvar likaväl som arbetsplatser.
För det första får man väl begripa att det är ett problem att halvt jobba ihjäl sig, sköta hem och familj och se ut som om det är skitkul vid grillen (ta kort, ta kort - jag ska lägga upp på insta) innan man somnar mitt i potatissalladen..
Man erkänner ju för fan inte ens att man sov när folk ringer. Sov du? Nej guud nej. Jag gick upp i ottan.

Jag har nog inte tänkt mig att cheferna borde sättas i fängelse utan mer att det borde ligga i statliga myndigheters intresse att sånt här inte inträffar.

Att de båda döljer sina planer är ju logiskt i relation till uppsåtet, annars vore de ju dumma (relativt uppsåtet). Men vid den punkten är de redan bortom räddning. Liksom döttrarna.

Vad som är mer intressant rörande arbetsgivaransvaret är tiden fram till de sista tre-fyra månaderna, eller fram till sista läsåret. Även om man kan tänka sig att åtgärder även där hade kunnat vända skutan.

Rent personalvårdsmässigt kan jag ju inte tro att det kunde komma som en överraskning att de mådde dåligt, eller att det är djupt påfrestande att må dåligt över lång tid.

Jag tycker ju f.ö. att när folk tröttnat på att hänga först O och sen H och sen O igen så kan man fråga sig andra saker. Att detta sällan sker bör ju inte användas som frikort för att bete sig illa, och oavsett det formella ansvaret så kommer chefer och andra människor (förhoppningsvis) att ta djupt illa vid sig av det inträffade, vilket är ett gott skäl för att fråga sig om man borde ha handlat annorlunda.

Det lär förhoppningsvis sköta sig självt till stor del.

Men om Arb-givaren (trängre och bredare) med gott samvete kan säga, till sig själv, att detta kom som en blixt från klar himmel, från en mångårig och tillförlitlig anställd, ja då får man väl lita på att det verkligen var så.

Ansvaret för handlingen måste ju ligga på förövaren och ingen annan.

Nej och jag antar att det inte går att missa att det är det här ordvalet som retat upp mig:
"Jag kan tycka och tro att Arb-givaren felat eller underpresterat i detta fall. "

Jag är för övrigt med på diskussionen som är preventiv i sitt resonemang.
Att det sällan sker är givetvis inte ett frikort - men det är den krassa verkligheten att så är fallet och om en arbetsgivare ska ha ett ansvar som knappt ens distriktsläkare kan få ordning på då vet jag inte om man är riktigt rätt i debatten. Men det kan väl bottna i att jag vet hur svårt det är att arbeta med den här sortens problematik; att ställa de väldigt väl avvägda frågorna och sätta i rätt nycklar så att dörren inte går i baklås istället när det är förbannat sårbart och skört.
Att försöka genomskåda rollspel och falska fasader om att det är ok nu, men att vederbörande kommer in i en säck istället.