Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag vet det finns väldigt med myter kring självmord, men trodde som sagt att det var mer upplyst kring depression.
Det borde heta lömsk depression. Som lömsk flugsvamp. Förrädisk, mycket giftig..

Självklart diagnoskriterier men olika typer och att gränserna är oerhört flytande mellan olika tillstånd, fluktuerar och kan farligt förändras.
Kan slå till tvärt, kan komma smygande och ha många olika skepnader.

Läste ett passande uttryck när depression historiskt granskas från svart galla och genom erorna och "Glaskupan" av Sylvia Plath onämns med orden:
"Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt."

"Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa.
Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv."
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1185356?programid=503

Att personen är en individ med en viss unik personlighet faller inte bort vid depression, en del sätter på sig en mask, spelar rollspel och upprätthåller fasader. Vissa har en tendens att hjälpa andra mer än sig själv, visar inte emotioner för en större krets. Mer än att det sipprar igenom.

Alla ber inte om hjälp, alla springer inte till doktorn och på en viss allvarlig nivå kan goda råd bli väldigt dyra, när kamomillte och introspektion ska ersätta professionell terapi och antidepressiva.
Om det så är från omgivningen eller egen vantolkning av stämningsläget.
Föräldrarna verkar ha hamnat i nån sorts falsk jakt (bot på ME som inte finns) med stort utopiskt hopp. Sen rätt ner. Som en slags emotionell roller coaster.
Helt plötsligt verkar det rätt initiativlöst men inte via bra krishantering och acceptans (att komma till ro och finna sig i det förvisso tråkiga) utan snarare besvikelse och depression.
Jag får en känsla av nån sorts sörja med skeva överkrav (familjen vet bäst, föräldern är specialisten, vi löser det La Familia, mamma räddar er! Pappa fixar skivan..) vilket kan anspela på pakt och allierande - och som sen blandas som i en mixer med psykiatrisk egenvård.
Sen hjälper depressionen till att vantolka resten.

Arbetsgivare ansvarar för en viss del som relaterar till ohälsa och friskvård. Utvecklingssamtal och annat. Det styrs givetvis av lag och lokala avtal.
Sen ska då arbetsgivaren ha enskilda samtal om det är nåt som tycks påverka personens arbete om det så är prestation eller dålig sämja i personalgruppen. Enskilda samtal om vederbörande inte verkar må bra. Missbruk. Att rekommendera vård och annars är risken uppsägning.
Hur långt har du tänkt dig att ett arbetsgivaransvar ska sträcka sig när du nu anser att denna har underpresterat?
Jag är äkta nyfiken på vad du tänkt dig dels utifrån just integritet och dels vilka insatser.

Samt utifrån det som bl.a O:s chef beskrivit då de har samtal innan jul och planerar våren. Likaså Hannas där hon väl redan gått ner i tid som det verkar men uppfattades så lojal och käck.

Sen har jag chock i åtanke från hela omgivningen. Inte en jävel såg det här idiotiska komma för att de uppenbart satt upp fasader. Inga vanliga sårbarhetsfaktorer. Inga riskfaktorer. Nada.

Jag undrar om chefen hade behövt en spåkula rent av.

Arbetsgivare kan alltså inte lägga sig i familjer hur som helst - det vore integritetskränkande såtillvida det inte drar mot orosanmälan - varav Bjärred tolkades vara i kris likt många andra barnfamiljer i Sverige.
Som dock inte mördar barn.

Förstår inte heller riktigt vad deras arbetsgivare kunde ha gjort, de visste ju inte heller hur djävla illa ställt det var med både O och H, att det inte var helt okey för O visste ju hans kollegor och säkert hans chefer också men vidden kunde de inte ens ana.

Allt annat kan jag köpa och det är bara bra om en arbetsgivares ansvar för personalen dammas av med jämna mellanrum om de så kommer till stress, prestationskrav och påföljande dålig arbetsmiljö. Likaså inte blundar för de enskilda individernas psykiska hälsa och främjar friskvård.
Det skadar aldrig att granska ett arbetsgivaransvar och leder den hemska händelsen till retroaktiv klokhet är det bara bra vilken instans det än må vara som är försatt i grubbel och som ser över verksamheter.

Men Bjärred? Där de gick som två con artists i flera månader och gjorde nåt så extremt otippat som familicide - överens och genomtänkt som om det vore planerad självmordsturism till Schweiz. Hemligt som satan tills det är dags för utrotning.

Jag har oerhört svårt att förstå hur en arbetsgivare ska ha nån slags ansvarsskuld i händelsen där dessa idiotiska föräldrar bestämt sig för att dö och döda barn i sin hermetiskt förslutna bubbla.
Klärvoajans och som sagt spåkula är de redskap och förmågor som jag då funderar kring när det tydligen inte fanns varningssignaler och vem fan tror att två till synes fungerande ska klappa igenom?

Beskrivningen i "Glaskupan" av när hon kryper ned under huset och bara ger upp, som en döende katt, är en av de bästa jag läst om depression.

"Glaskupan" och filmen "Timmarna" var två av mina riktiga aha-upplevelser när jag var deprimerad. Dels då självmordsförsöket ovan men också kvinnan i "Timmarna" som bara drar från sin familj en dag för att kunna leva sitt liv som hon egentligen vill och menar att hon hade övergivit dem hursomhelst, för hade hon stannat hade hon tagit livet av sig.

Jag tänker också på en annan familj jag länkade om för ett bra tag sedan där alla tre barnen utvecklade någon typ av svårare utvecklingsstörning/handikapp och mamman lyckades hitta styrka i situationen medan pappan bara drog.

Jag tror att det kan ha funnits en djup och skamfylld önskan att fly hos båda föräldrarna. Jag tänker på Oskar som verkar ha flytt in i arbetet (tills det blev ohållbart) och en del beskrivningar av Hanna som något oengagerad, ute på ensamma promenader osv (med reservation för att de uppgifterna är tveksamt pålitliga).

Men de kunde inte fly, de var nog fast både upplevt på ett sätt men framför allt moraliskt. Så då "flydde de" på det mest drastiska sättet de kunde, från livet. Det var otänkbart och omöjligt för dem att backa från sitt föräldraansvar och - tydligen - ens erkänna att de inte mäktade med. Så i stället denna skeva lösning som de antagligen trodde var det enda sättet att fly men samtidigt ta sitt ansvar, när det i själva verket förstås var en katastroflösning, betydligt värre än att erkänna "vi är mänskliga, vi orkar inte, vi är förtvivlade, vi behöver hjälp nu".

Det här med att allt verkar vara som vanligt utåt sett så kom jag att tänka på Kungens vän ”Noppe”, kan inte stava till hans efternamn. Han lämnade en resturang i glada vänners lag och gick raka vägen och hoppade i sjön. Går väl inte att jämföra med detta fall men ett exempel på att hålla skenet uppe.

Jag kände på mig att du skulle förstå när jag drog med Glaskupan i sammanhanget kring depression.
Ja, det är ett bra ord. Flykt. Jag var inne på snarlikt när jag reagerade på Lonnrots ord häromdan och det flög en tanke på engelska genom huvudet om ett hus utan dörrar där de förvirrade tankarna flödar utan friskt input. Flykt in i huset som blir nån slags psykotisk verkstad vid julledigheten. Falsk trygghet där de bygger en gemensam nödutgång av värsta slag.
Förutom skam så har jag som sagt en känsla av att de tror de har misslyckats i en av de roller som omger en person dvs föräldrarollen. Överdriven upplevelse av nederlag. Jag tror de annars kunde fly in i sina rollspel via yrken; att uppleva sig betydelsefull. Finns det sådana här personligheter/beteenden så lär det väl underlätta att sätta upp fasader. Det går väl hand i hand med prestationskrav dvs den mening du skriver: inte ens erkänna att de inte mäktade med.
Jag tror det här ligger som ett slags epicentrum.
Jo, det går absolut att jämföra med tanke på din sista mening: Att hålla skenet uppe.
Jag kompletterar med det som blir omgivningens perspektiv: Skenet kan bedra.

Problemet är att det alltid kokar ner till enskilda personer. Det finns visserligen en arbetsgivare men kontaktytan är en chef av kött och blod. Samma gäller samhället-kommunen-skolan som också får en sista utpost av en människa med sina styrkor och svagheter. Man hamnar i det rektorn uttryckte så väl - men som samtidigt måste vara det mest missbrukade citatet i tråden:

”Borde vi sett eller hört något? Skulle vi ha sett signaler? I mitt hjärta känner jag att nej här finns inget mer jag kunde gjort.”

Sen finns det naturligtvis rutinåtgärder man kan lista i skolans åtgärdsplaner och landstingets vårdplaner. Men det är inte alls förvånande att dom åtgärder man bör vidta för att förhindra det osannolika inte finns förrän det osannolika har inträffat. Då hamnar det högre upp i risk & konsekvensanalyserna.

Man kan inte skuldbelägga en människa för att inte ha sett det man aldrig trodde sig få se. Det kan vi möjligen göra nästa gång något liknande händer. Om det ens händer inom ett mannaminne.

Ja, det är väl en beskrivning så god som någon. De upplever ingen annan utväg, ser ingen annan lösning.

Och man skall nog som sagt inte underskatta hur skevt tankarna kan gå hos någon som verkar tämligen normal på utsidan.

Håller med om att dessa två skildringar fångar essensen av depressionens beståndsdelar och också vilka dramatiska förändringar som sker inom en person från insjuknande till tillfrisknande. Där visas också hur själva livet kan får helt olika riktningar beroende på hur depressioner/sammanbrott hanteras eller inte hanteras. Jag har läst boken Timmarna så många gånger och kan inte begripa hur en författare (manlig&#128517 så exakt kan beskriva hur till och med bindningen till ens eget barn kan förstöras av depression. Jag har däremot inte tänkt på den boken/filmen specifikt relaterat till H, men jag vet att du och jag flera gånger varit inne på att undra hur Hs relation och anknytning till döttrarna såg ut. Om H kände att hon inte var tillräcklig för döttrarna eller om deras relation blev sämre när barnen blev sjuka kan hon ha hamnat i läget då lidandet når bibliska proportioner och man bara vill försvinna.

Detta fall alltså. Jag pendlar mellan att inte acceptera hur eventuellt "bara" en depression, i kombination av olyckliga sammanhang, personligheter och erfarenheter, kan orsaka en sådan här katastrof och att på djupet förstå att depression faktiskt i många fall är en dödlig sjukdom. Det är smärtsamt att tänka på det för psykisk ohälsa ligger oss alla skrämmande nära i olika skeden av livet. Ingen är immun.
😢

Jag citerar mig själv med anledning av att det var en skribent som satte sitt hopp till att en Lex Bobby-anmälan skulle göras. Tyvärr, vilket framgår i mitt citat av mig själv, så har inte Lex Bobby blivit någon framgång att tala om.

Jag är en av flera som har uttryckt förhoppning om att införa en sorts fristående nationell kommission/utredning vid mord på barn i nära relationer, jämför haverikommission vid olyckor - men givetvis inte med samma utredare, det måste vara andra kompetenser. Att skolorna i Bjärred har fått nya direktiv om orosanmälan vid hög frånvaro kommer inte att göra någon skillnad nationellt.

För dessa flickor är det redan för sent, oavsett om en eller båda föräldrar är skyldiga till morden handgripligen eller "bara" är eniga om utplåning.
Givetvis är det allvarligt OM det är en hjärna, gärningsperson som står bakom och den andre skulle vara ovetandes, överrumplad, grundlurad och trots det anklagas för medgärningen.
Det är dock inte skuldfrågan som är viktig för mig. Jag skulle vilja veta vad som försiggick i familjen tillbaka i tiden, vad som hände/inte hände som ledde till denna utväg och vad kan göras för att från nu och i framtiden i mesta möjliga mån förhindra att barn far illa eller i värsta fall mördas.

Det tycker jag också, just med tanke på att O verkar ha stått chef och vissa kollegor nära och anförtrott sig till dom om att familjen hade det tungt. Utbrändhet är dock så vanligt numera inom de flesta yrken att arbetsgivare kan bli lite blasé och betrakta det (plus depression och till och med alkoholism) som en fas de flesta går igenom. Det medför stora risker att vi har vant oss vid att var och varannan person kör slut på sig själv. Ju mer individualistiskt yrke desto större risk att arbetsgivare missar ohälsa. I ett kollektivt inriktat arbete blir det mer uppenbara problem snabbt om nån klappar ihop, sjuksköterskeyrket tex där både kollegor och patienter påverkas av sjukskrivningar omedelbart.