Citat:
Ursprungligen postat av
Naknekejsaren
Jag vet inte hur långt tillbaka jag kan gå för att finna roten på svenska särarten av extremism (jämfört med likartade länder i Skandinavien), men jag kanske ska ta och bromsa vid Olof Palme. Vad Olof Palme gjorde var ju att omvandla vår inhemska solidaritet till internationell solidaritetstanke. Här växer helt klart någonslags "moralisk hybris" fram, iden om Sverige som någon "moralisk supermakt", något liknande har jag aldrig hört om exempelvis Danmark, Norge eller Finland.
Med en sådan nationell hybris så börjar man vända ut och in på allt,i sann socialistisk anda, vi går mot en radikal form av egalitarism som ej kan acceptera olikheter, exempelvis: finns det något svenskt? Vore ju hemskt! Det skulle ju exkludera massa ickesvenskar från att kallas för svenskar och ALLA MÄNNISKOR ÄR JU LIKA MYCKET VÄRDA...
VÄRDEGRUNDEN blir heligste ordet på svensk lexikon. Konsensustänk leder oss att alla få mer och mer ångest för att hamna på fel sida den osynliga etiska linjen för god beteende (den etiska cirkeln krymper och krymper). Politisk korrekthet och "staten vet bäst" blir alt mer heligt i Sverige, till en mycket högre grad än i våra grannländer.
Det vi ser är alltså en tro på att man har förmåga att ifrågasätta allt som ter sig naturligt och ständigt ifrågasätta allt som är starkt. När dagens feminister såsmåningom kommer in i bilden så är det ju öppet mål för deras mer naturliga förmåga till shamingkultur och exempelvis vända ut och in på ideer vi har om manligt och kvinnligt (ifall manligt och kvinligt existerar är vi ju inte alla lika! Detta går emot egalitarismen), empatisera med allt som är svagt (invandrare) och tron då på att allt som är svagt måste vara svagt för att den är nedtrampad av tyranniska grupper, vad heter denna tyranniska grupp? Vita patriarkatet. Så det gäller då att trycka ner det som är starkt (vita heterosexuella män).
Det är bara att dessa vita heterosexuella män inte längre är det minsta starka, de har sedan längesedan skapat en kultur som ifrågasätter allt som är starkt så pass att de inte längre kan stå rakryggad emot de som kritiserar dem moraliskt. Istället så ursäktar de sig, de ryggar tillbaka, de reser sig för att slåss tillsammans med feministerna mot de där "andra vita männen" som fortfarande är med i patriarkatklubben.
Detta är ungefär min uppskattning av vad som hänt i Sverige, varför det hänt i just Sverige och hur vi målat in oss i ett hörn där vi inte längre kan komma ut. Vi blev heltenkelt för moraliska, så pass att vita heterosexuella svenska män inte orkar med några beskyllningar. Hellre erkänna vara svag än att riskera kallas för ond misogyn/rasist.
Katastrof givetvis. Det sträcker sig möjligen längre tillbaka än Olof Palme, men Olof Palme är en tydlig brytningspunkt där vi börjar få en moralisk hybris som vida sträcker sig över våra liknande socialistiska grannländer. Denna moraliska hybris var fertil mark för radikalfeminismen att gro mycket starkare än i våra grannländer.
Ett annat av huvudproblemen är att samtliga partier förutom SD varit invandringsvänliga. Sen har vissa velat hålla striktare linje än andra, men ändå varit frikostiga med invandringen. Är däremot rätt övertygad om att om landet aldrig blivit socialistiskt utan rört sig i moderata vatten hade det inte blivit en sådan jantestämning och invandringen hade varit betydligt bättre hanterad och under kontroll.
Men, så kommer vi till detta att de som inte själva är så framgångsrika vill ta del av andras framgångar. Män som kvinnor. Och det är trots allt inte så många procentuellt sett som är väldigt framgångsrika. Först och främst tror jag att socialismen skapar mer bekväma och undanvikande människor, har man inte behövt kämpa för någonting så blir man heller inte någon slagskämpe. Inte på sikt iallafall. Och vi har ju x antal generationer som hunnit födas sedan Sverige antog såsseandan. Spiralen går nedåt tills pengarna är slut.
Huvudproblemet då, eftersom människor uppenbarligen prioriterar fördelningspolitik och då välfärd, kvinnor framförallt men även en hel del män, så åker invandringen med på köpet eftersom inte något parti förutom SD tagit avstånd. Och anledningen till att inte människor vill rösta på SD kan nog variera, går inte in på det.
Ursprunget till denna fråga var olika användare på Flashback och varför de visst kan vara farliga för vår fortsatta samhällsutveckling. Det är alltså att dessa män snarare eldar på feminismen än vad de bromsar den. Ju mer idioti de sprider, desto större risk är det att folk får nys om det.
Jag menar, hur många kvinnor har inte blivit avskräckta av att SD:s egna partimedlemmar skriver saker likt "alla kvinnor är horor" "aborträtten är inget bekymmer, om kvinnor ska slampa omkring får de fan ta konsekvenserna" och liknande. Det har förekommit, dock är inte mina citat ordagranna.
Med tanke på historien och hur lång tid som flöt förbi utan att kvinnor hade rätt till egen ekonomi, arvsrätt, rösträtt, ja överhuvudtaget rätt att bestämma över sig själv så håller kvinnor av idag antagligen stenhårt i de rättigheter de tillskansat sig. Vi kan inte lura oss själva och säga att "ja men de hade det nog rätt bra förr ändå". Jo det hade de möjligtvis i form av skydd, till skillnad från män som var ute i krig. Men att leva hela sitt liv som en livegen andra klassens medborgare kan inte ha varit någon tillfredsställande känsla. Inte få delta i arbetslivet och offentliga rum, tänk dig själv?!
Det ÄR den typen av samhälle som vissa härinne förespråkar och vill tillbaka till. Jag kan inte tycka att det är så underligt att man ser dessa män som en liten del av drivkrafterna att vara på sin vakt och att man dessutom argumenterar emot dem. Tycker snarare att det är besynnerligt att så få motsäger sig dessa, och det i sig är ett litet kvitto på att det faktiskt inte tas särskilt allvarligt med den typen av tankar för flera härinne.
Män är dessutom lätta att påverka, precis som kvinnor är. Det har vi sett om och om igen, och det finns ingen anledning att tro att män idag skulle vara mindre påverkningsbara.