Bevisa att Gud existerar [Sammanfogad tråd /Mod]

Det finns väl stoiska komiker? Det är i folkmun de original på stan man ser t.ex. De kanske lever i evighet?

Ptja, du kan väl se livet som en rad nivåer av olika sorters lycka. Dels världens lycka, till exempel rikedomar och framgång eller förmånen att leva med någon man älskar och ha en stor familj.

Dels den mer genomgripande och inkontingenta extas, som ett andligt liv kan leda till, och inte minst dess utfall: skapandet av ord och sammanhang som förenar människor mellan länder och generationer, stora konstverk.

Och så har vi alla nivåer mittemellan. Humor är en sådan mellannivå. Vi tvivlar lite på världen, men har ännu inte sett eller fullbordat möjligheten till något annat än så, och väljer då att se det absurda i situationen, istället för att låta oss förbittras.

Hade vi inte humor att angripa vår bitterhet med, skulle vi istället utveckla hat, som Hitler gjorde. Och det vill ju ingen?

Men allra helst vill vi kanske inte ha någon bitterhet alls. Vi vill att den försvinner på ett eller annat sätt. Antingen för att vi glömmer den för att vi får framgång och kärlek i världen. Sådana saker är visserligen kontingenta och tillfälliga och kan ryckas bort - men ska heller aldrig underskattas.

Eller att bitterhetens bottensats jäser ut, till skapande och ande.

Eller, varför inte både och? Vem har sagt att man inte kan få världen och anden på samma gång?

En sann stoiker har inte känslorna dessa original besitter.
Humor grundar sig väl ändå alltid i just komikerns Känsla för sanningen?

De påpekar alltid med känslofokus hur något är / har varit eller hur det istället borde vara.
De försöker beskriva sanningen med känslor.
Trots att vissa av dem kan synas stoiska likt tex Aron Flam, så har även de grunden i just Känslor.
Engagemang är nödvändigt för en komiker.

Humor Är känslor, inget en stoiker bör involveras i.

Du är klok, men jag skulle säga att vi utan bitterhet heller aldrig skulle känna lycka.
Att vara glad är att ha erfarit att vara ledsen.
Att vara stillsam är att ha erfarit stress. Osv

Vi skrattar egentligen för att vi sett sorg.
Vi är sorgsna när vi egentligen önskar skratta.
Eller?

Varför behöver vi humor?
Överlevnad? Eller för att livet skall vara Gott?

Detta är det enda resonemang jag inte förstår alls. Humor och allvar är ju lite av varandras komplement och motsatser. Antingen gillar vi läget genom att bita ihop, eller genom att dra på munnen. Eller ofta bådadera, om du syftar på att en del humor har möjligheten att ta udden av den bitterhet vi annars kallar "cynisk" som i Aron Flams fall.

Men ingendera har särskilt mycket med sanningen att göra. Det som kallas stoicism i en andlig mening, är något annat än vanligt allvar, nämligen en riskaptit på ande, eller en kärlek att införliva det främmande, även om det är hårt och svårt.

Inte att bara stå och tugga det främmande ett tag, och sen inse att det var osväljbart och spotta ut det, med ett leende eller en grimas. Vilket är det normala.

Jag tror att du behöver humor, så länge du är bitter. Sedan behöver du den inte, eller kommer åtminstone att använda den på ett annat sätt - mer som en stötdämpare och famn för andra människors bitterhet att vila i. Menar inte att jag själv saknar all bitterhet, och jag behöver därför än så länge en hel del humor i mitt liv. Sinnessjuk humor. Men den är inte livets mening, utan mer en rastplats på vägen.

Jag har alltid tänkt att stoicismens ideal var just det ”känslokalla”. Att tänka i första hand och aldrig agera efter känslorna.

”Våra känslor sårar våra tankar”.

Att stoikerna hade känsla för ”Gud”/Sanning verkar dock för mig uppenbart.
Det var väl den känslomässiga personliga Åsikten som ansågs fel?

Nej, inte riktigt bara känslokyla. Känslokyla är något annat, i värsta fall något aggressivt eller vanligare, bara något torrt.

Stoicism är en särskild sorts känslokyla, i närvaron av en alltför påtaglig och hotande och prövande känslohetta - häftig förtvivlan? Eller skärselden själv?

Men stoicism är bara en av flera hållningar som behövs i relation till det andliga. En annan är självomsorg, självförlåtelse och att överlämna sig själv naken som ett barn. En tredje att följa med i passionens egen häftiga rörelse och vara dess medium. Och så vidare.

Det är omöjligt att bevisa Guds existens, och det är lika omöjligt att bevisa att Gud inte finns.

Jag är helt med! Det var därför jag använde mig av citationstecken just där.
Utan känsla, heller ingen tanke!

Det är nog självförlåtelsen och självöverlämnandet som är oss svårast.
Omsorgen är också svår, men vi är ofta ganska bra på att försöka ta hand om oss själva iaf.

Om Gud finns så finns det väl ingenting som säger att hans existens är omöjlig att bevisa? Såvida han inte vill att det inte ska gå att bevisa vill säga, men det finns det heller ingenting som talar för.

Jag trodde detta var tråden där vi definierade ”Gud” och sedan härledde denna definition?