Citat:
Nej håller helt med dig. Det fanns ingenting hos dem som hade kunnat lega till grund för en barnutredning (som det heter) även OM en orosanmälan inkommit. Den hade troligen avskrivits direkt efter ett kortare samtal med föräldrarna, som säkert var mycket verbala och visste vad som skulle sägas i givna sammanhang med skola och andra myndigheter (om de blivit inblandade). Jag säger bara att såhär i efterhand står det uppenbarligen klart att de saknade en (eller flera) viktiga förmågor som man alltid önskar att föräldrar i kris skall ha, nämligen förmågan att svälja stoltheten, medge att man har det kämpigt och kontakta instanser som kan ge en stöd när man känner att man börjar bli överväldigad.
Jag blev riktig ledsen av det här. Om man jobbar så här, så kommer det jo aldrig att ändra sig någonting. Såg utdrag ur uppdrag granskning där socialen pratade med barn som blivit misshandlad (ett program för några veckor sedan). I de fall som beskrevs så hörde man inte barnen eller trodde inte på de och så blev allt bara värre för barnen efteråt. Hur kan det var så? Är det ingen som tar barnperspektivet? Skyddar vuxna andra vuxna?
OM någon hade anmälat - hade man då bara pratat med föräldrarna och det hade varit allt??? Hade ingen pratat med barnen, med lärarna som undervisar. Hade man inte pratat med lärarvikarier som tyckte att barnen var vanvårdad (var det ordet som användes?). Hade ingen pratat med läkaren som ställde diagnosen? Hade ingen försökt att ta reda på hur föräldrarna egentligen mådde. Hade ingen kollat hur flickornas sociala behov tillgodo sågs? Hade ingen kollat om de hade fått träffat skolpsykologen eller kuratorn. Hade man verkligen bara lyssnat på föräldrarna, nöjd sig med det och kanske förklaringen att flickorna tyvärr inte kan vistas i skolmiljön på grund av problem med ljud och ljus?
Om det är så då hade det inte hjälpt att göra en orosanmälan. Men till om med Lomma kommun tänkte att det kanske hade hjälpt något därför att man hade fått komma in i huset samt att föräldrarna hade varit tvunget att komma till möten. Men jobbar man så där hade det inte hjälpt heller.
Är det absolut INGEN som hörde alla varningsklockorna ringa med två barn hemskolat - bara därför att det är en akademikerfamilj???
Här vill man bara ge upp.