[quote=Malin.Nilsson|67015554]Jag har tidigare arbetat med att utreda föräldrar för socialtjänstens räkning, där man alltså utreder föräldrar eller förälder där det kan finnas en oro utifrån föräldraförmåga. En viktig aspekt i riskbedömningen man gör är hurvida föräldrarna är benägna att söka hjälp om det blir svårt, eller om de av någon anledning tenderar att vilja "sköta det själva" framför att be om hjälp/avlastning/stöd från socialtjänst eller sjukvård. Även föräldrar med en ganska omfattande problematik (ang. svår livssituation, psykosociala problem, psykisk ohälsa, missbruk etc.) kan få fortsätta ha omvårdsnadsansvar för sina barn - sålänge man bedömer att de är benägna att söka hjälp om de känner att livet blir övermäktigt, att de börjar må sämre själva så det går ut över barnen, eller behöver stöd/avlastning.
Det är väl (bland annat) avseende detta som O och H fallerade totalt som föräldrar. Man måste som förälder överkomma stoltheten och sträcka ut en hand till de myndigheter som har till uppgift att hjälpa familjer och skydda barn om man märker att man börjar må väldigt dåligt själv. Om man som förälder börjar bli såpass överbelastad, eller få så mörka tankar, att det riskerar att gå ut över barnens välbefinnande måste man vända sig till utomstående och be om hjälp.
Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Det är väldigt tragiskt att barnen dog och det är förbannat tragiskt att ingen av dem satte ner foten och stoppade den andre.
Jag tror att det bottnar i att inbilla sig att lösa det själva tills hela hjärnan kokar av störda tankar.
Att de påverkar varandra i fel riktning.
Tack för en utomordentligt bra redogörelse hur det är i både praktik och teori. Det värsta är dock för de barn vars föräldrar inte hörsammar den hjälp de kan få, utan gör som du skriver = försöker sköta allting själv trots att de inte mäktar med det. Och hur kan man nå dem, om inte barnen själva eller anhöriga hör av sig till myndigheten?
Var just det som skedde i bjärredfallet.