Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Nej, det är vad jag vill komma fram till (fetat).
Jag skriver om att det troligen är självmord i första hand och inte mordplaner:
I annat fall hade föräldrarna mördat barnen och tänkt sig överleva.
Det betyder dock inte att det behöver vara impulsivt. Det står inte i ett motsatsförhållande och handlar om en impulshandling:
Ledande forskare ser självmord som det primära vid murder-sucide eftersom det utgår från person/er varav de andra är offer. I det här fallet två döttrar.
Om en person vill dö via självmord så föregås det nästintill alltid av planering. Här är det två som ska enas. Det lär vara en hel del ältande. De är som sagt inte en centraldator utan individer.
Nästa steg blir då att inkludera barnen. Är tanken enklare än självmord? Skulle inte tro det. Det lär ha varit en hel del ältande över tid om detta med.
Det som förefaller impulsivt har troligen föregåtts av en lång startsträcka. Däremot går det troligen undan på slutet när beslut väl är cementerat. Det är intressant, i mitt tycke, att testamente sker i sista minuten, strax innan familjen utrotas. Där nånstans tror jag att det definitiva beslutet ligger.
Hänger med i dina funderingar, så tack för länken.
Det är bara så himla tragiskt. Familjen (läs: framförallt barnen) skulle ha kunna fått hjälp. Men de vuxna tog inte den ev hjälpen. Någon slags märklig stolthet kanske låg bakom beslutet?
Om bara föräldrarna hade tagit sina egna liv hade väl vem som helst kanske haft åtminstone lite förståelse att de gjorde det för att "deras liv inte var...i egentlig mening" osv. Men att de bestämde över vad som var viktigt i barnens liv, utan att dessa ens hade fått komma till tals, är det som gör det så vidrigt. Barnen kanske hade eget hopp om tillfrisknande? Drömmar och framtidsplaner?
Utan sina föräldrar hade de antagligen levt idag, om än med skuldkänslor att ha orsakat sina föräldrars död. Men med rätt stöd hade de kanske t.o.m tillfrisknat? Det vet vi inte.