Citat:
Att dra in min sorg gjorde att jag fick bita ihop rejält för att skriva ett par mer neutrala rader. Dels vill jag inte bli påmind (skingrar tankar) och dels har inte min avlidna mamma ett dugg med min debatt att göra. Om jag finner vissa mer trovärdiga vid en tillbakablick eller i aktuell debatt så är det mitt val och varken nån rockkung, missan, rumbledoll eller solglittret kommer falla i den nischen. De tillför mig ingenting och det lär stå mig fritt att ha som åsikt. Jag är heller inte imponerad av en person som dömer ut sjuka personer i kränkande, generella termer (ME-sjuka), gnäller på en ME-lobby men beter sig som extremister själva - alternativt anser sig vara kompetent att friskförklara barnen. Där går gränsen för rim och reson för min del. Det tycks gå finfint att döma ut en profession som ställt diagnos (utredning, samtal IRL med barn och föräldrar) - men själv sitta helt utan kunskap och bedöma efter en enda pianolektion. Sjukaste argumentationen jag ever hört och resten av mössanalyser kan kvitta. För övrigt är det extremt dåligt med sakfakta vid en granskning, mest tyckande.Denna postare som hela tiden gnäller över andra postare genom att kalla dem papegojor och andra invektiv undrar nu över hur andra kan vara så otrevliga?!
Kan det ha varit så den här familjen fungerade? De var starkt avvisande i vårdkontakter och kontakt med anhöriga men undrade sedan varför de inte fick någon hjälp? De såg inte vad de själva sände ut för fientliga signaler. Satt hemma och förfasade sig över hur ond och ohjälpsam världen var, medan de planerade för sitt godhjärtade och kärleksfulla barmhärtighetsmord.
Jag har skrivit det förr och gör det igen, de som starkast moraliserar över makarnas beslut verkar vara de som är närmast beteendet själva. Det är väl därför det blir så viktigt att utan att bringa klarhet i vad som hände, bara fördöma det. Att oskyldigförklara makan handlar kanske om ren självbevarelsedrift — det hade ju kunnat vara jag själv!
Man upphör aldrig att förvånas över vilka dubbla måttstockar människor har när de bedömer sig själva och andra, såsom i ingroup-/outgroupfenomen. Något som du Rumbledoll är ett utmärkt exempel på — och slav under.
(För övrigt otroligt respektlöst att dra in någons sorg i sin argumentation om varför man tycker att denna gör fel. Skäms på dig!)
Kan det ha varit så den här familjen fungerade? De var starkt avvisande i vårdkontakter och kontakt med anhöriga men undrade sedan varför de inte fick någon hjälp? De såg inte vad de själva sände ut för fientliga signaler. Satt hemma och förfasade sig över hur ond och ohjälpsam världen var, medan de planerade för sitt godhjärtade och kärleksfulla barmhärtighetsmord.
Jag har skrivit det förr och gör det igen, de som starkast moraliserar över makarnas beslut verkar vara de som är närmast beteendet själva. Det är väl därför det blir så viktigt att utan att bringa klarhet i vad som hände, bara fördöma det. Att oskyldigförklara makan handlar kanske om ren självbevarelsedrift — det hade ju kunnat vara jag själv!
Man upphör aldrig att förvånas över vilka dubbla måttstockar människor har när de bedömer sig själva och andra, såsom i ingroup-/outgroupfenomen. Något som du Rumbledoll är ett utmärkt exempel på — och slav under.
(För övrigt otroligt respektlöst att dra in någons sorg i sin argumentation om varför man tycker att denna gör fel. Skäms på dig!)
Inbillar man sig att man räddar barn alternativt värnar om dem via att skylla på en förälder när polisutredningen visat delad skuld så anser jag man är ute och cyklar.
Bortom all självutnämnd superexpertis i tråden så är det följande som intresserar mig snarare än vem som mördat vem - för det har med riskinventering att göra och prevention:
Problematiken med de här föräldrarna är - i mitt tycke - att de inte ber om hjälp. Däri ligger den stora faran och likaså att bägge två förmår spela rollspel inför omgivningen gällande hur illa det är ställt.
Det är obehagligt när två personer allierar sig och det lär vara oerhört svårt för deras nära och kära när det kommer till så bristande varningssignaler i en så allvarlig händelse.
Frågan "varför" och "skulle jag kunnat gjort annorlunda" är mycket kritisk i en sorgeprocess då den tangerar skuld (förutom allt annat som förlust medför emotionellt) och de här kan hamna i en svår ambivalens - nåt man vet kan vara skadligt. Jag hoppas att alla efterlevande nu kommit en bit på vägen och de är inte betjänta av allt skitsnack som förekommer i den här tråden. De har som sagt tillräckligt med sig själva.
.