Den feministiska ideologin har haft flera negativa konsekvenser i vårt samhälle. Låt oss ta en titt på några av dessa.
1. Familjen är idag hårt ansatt som en konsekvens av feminismen. Feminister har sedan begynnelsen framhävt kvinnans "självständighet" och "frigörelse". Inte minst i förhållande till familjen:
”From the point of view of feminism, however, the woman’s enemy is within the door as well as outside it. He is present in the incestuous father and in the abusive husband… From the perspective of a woman, the nuclear family is not a haven in a heartless world; it is one of her workplaces, perhaps her only one, and the one in which she suffers some of her most direct oppression” (Jaggar,
Feminist politics and human nature, 1983)
Så kvinnan måste frigöras från familjen. Hon ville emellertid inte förlora sina barn, vilket har inneburit att de idag ofta växer upp med ensamstående mödrar. Detta har varit en medveten strategi från feminismens sida från början:
”… in the writings of feminists of the postwar era… positive views of the fathers role were few. Indeed, campaigners for the legal right of mothers to control their children often painted a dismal picture of the father as a remote, uncomprehending, drunken, or abusive figure. Utopian fantasies of heroic mothers and matriarchal communities conveyed the message that children flourished in the absence of their father” (Allen Taylor,
Feminism and motherhood in Western Europe, 1890-1970, 2005)
Denna feminismens medvetna strategi är förstås anledningen till att mödrar automatiskt får vårdnad om föräldrarna inte är gifta (Föräldrabalken 3 kap. 3§) och att fäder missgynnas vid vårdnadstvister. Det tragiska är att barn behöver sina fäder, deras sociala och psykiska utveckling hämmas märkbart om det inte finns en fadersgestalt i hemmet. Det är således inte konstigt att svarta killar i USA har så många problem, en majoritet av dem föds utanför äktenskapet utan en närvarande fader. Sambandet gäller även för Sverige.
2. Men vem finansierar då denna frigörelse? Vi vet ju förstås att mannen betalar underhåll till kvinnan i fall med vårdnadstvister. Men om vi talar om kvinnans frigörelse rent generellt? Välfärdsstaten omfördelar över 1 000 000 kr från genomsnittsmannen till genomsnittskvinnan under en livstid (SCB,
Nästan hälften av skatten är årlig rundgång, 2005) och därutöver gynnar dagis och barnomsorg särskilt kvinnor (åtminstone enligt feministisk logik). Det finns även ett samband mellan välfärdsstatens utveckling och kvinnors politiska aktivitet som gradvis ökade i styrka decennierna efter den kvinnliga rösträttens införande (Aidt & Dallal,
Female voting power: the contribution of women’s suffrage to the growth of social spending in Western Europe (1869-1960), 2008). Kvinnor har systematiskt röstat för ökade sociala utgifter vilket i praktiken är en omfördelning från män till kvinnor.
Detta visar hur förljugen hela samhällsdebatten är. Kvinnan är lika "beroende" av mannen som tidigare, och hon har själv röstat för det. Feminismen klagade över kvinnans beroendeställning, men hennes ”beroende” av män kanske snarast bör liknas vid en hantverkares ”beroende” av sina verktyg? Mannen utför fortfarande arbete för hennes försörjning, skillnaden är förstås att hon idag kan lämna äktenskapet och ta barnen ifrån honom. Staten ser till att hennes exmake betalar underhåll, men även att alla andra män i samhället får en del av sina resurser omfördelade till landets kvinnor så att de kan fortsätta vara s.k. ”självständiga”. Välfärdsstaten gynnar ensamstående mödrar, men inte barns välmående eftersom incitament till att barnet ska få en fader minskar.
3. Skolan är idag en direkt fientlig miljö för pojkar. De utsätts t.ex. för en tämligen betydande betygsdiskriminering (Berg et. al.,
Gender grading bias in junior high school mathematics, 2019). Detta tycks bero på att skolan idag belönar typiskt feminina beteenden som att sitta still, räcka upp handen, vara social/snäll, vara verbal o.s.v. genom att göra dem betygsgrundande (Cornwell et. al.,
Non-cognitive Skills and the Gender Disparities in Test Scores and Teacher Assessments: Evidence from Primary School, 2011). Med andra ord, saker som inte har med faktisk kunskap att göra avgör betygen eftersom skolan premierar feminina karaktärsdrag.
Nationella prov utformas medvetet för att gynna flickor genom att man i ämnen där flickor gör sämre ifrån sig konstruerar uppgifter som de ska ha lättare för. Ingen motsvarande anpassning sker för pojkarnas räkning i ämnen de är sämre i. Därutöver får pojkar ofta i skolan höra att det är något fel med maskulinitet (och därmed på dem). På ett fritidshem på Gotland t.ex. serverades flickorna semlor på internationella kvinnodagen, medan pojkarna fick nöja sig med knäckebröd. Det är heller inte ovanligt att skolor arrangerar evenemang där pojkarna inte är välkomna överhuvudtaget (Billing,
Jämställdhetsbluffen, 2012).
4. Allt detta bygger på ett manshat som genomsyrar feminismen, på tanken att det finns ett patriarkat som flickor måste kompenseras för, och pojkar och män straffas för (och samtidigt botas från). Maskulinitet uppfattas i det närmaste som en psykotisk störning:
”… masculinity or manhood as it is defined and established in cultures that value or valorize heroism, honor, war, and competition – the culture of warriors, the economy of capitalism. To be a real boy or man in such cultures means to be able to be hurt without feeling hurt, to separate without feeling sadness or loss, and then to inflict hurt and separation on others” (Gilligan,
The centrality of relationship in human development, 1996)
Det är idag vardagsmat att brölande feminister beskyller män som grupp för att vara ansvariga för våld och våldtäkt, att det är ”maskulina normer” som är orsaken. Den som minns jämställdhetsministern Margareta Winberg kommer säkert ihåg hennes hatfyllda uttalanden om mannen som idag, liksom då, utgör regeringspolitik. Manshatet är idag institutionaliserat:
”På ett grundläggande plan handlar det om att utmana föreställningar om makt och maskulinitet som rättfärdigar våld, samt normer som inskränker kvinnors och flickors självbestämmande över t.ex. sexualitet…” (Skr, 2016/17:10)
Detta är dock rakt motsatt verkligheten. Det är nämligen förvägrandet av en maskulin förebild (fadern) som orsakar våldsamhet och kriminalitet bland pojkar. Det är även maskulina ideal såsom självbehärskning, styrka, duglighet, hierarki o.s.v. som hade underlättat för pojkar i skolan (och samhället i övrigt). Den feminiserade flumskolan har försvårat för dem, delvis medvetet verkar det som.
www.flinkochfardig.com