Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Ha! Totem und tabu... det var ett tag sen den kom upp i min medvetandenivå. Revolutionerande på sin tid (för de som begrep dess abrakadabra, hopplöst omodern idag — och gravt opsykologisk...

Jag har inga som helst svårigheter att se att människor kan utföra alldeles förfärliga saker pga av alldeles vettlösa orsaker. "God told me to", "strålningen fick mig att göra det" men också "för barnens skull" eller "för rasens skull"... Att se och förstå att detta finns i den mänskliga repertoaren och även i dess lindrigare försvarsformer (förskjutning, reaktionsbildning), är inget som vi varken behöver undvika eller vara rädda för. Snarare tvärtom så behöver vi medvetandegöra försvarstrukturerna så att vi inte blir slavar under dem. Det är först när du blir medveten om ingroup/outgroup-processer som du kan låta bli att göra det mänskliga fenomenet dig till rasist eller något ännu värre. Att blunda för de inre skeenden som inverkar på dig, gör dig ingalunda fri att göra konstruktiva val, utan istället rigid och begränsad i din uppfattningsförmåga och i ditt handlingsutrymme.
Inte minst vittnar denna tråd om detta, eller i sin mest perverterad form — hos makarna.

Aha, så han hade bott i Lund så pass länge under veckorna? Tro fan familjen flyttade.
Det är ju faktiskt 30 mil att köra hem till Göteborg, enkel väg. Varje helg.

Ja, vad återstår? Med några få meningar: Brist på respekt för livet. Brist på fantasi att ändra om planer. Brist på respekt inför barnen. Brist på precis allt. De var inte rustade för käppar i hjulet - dvs här kan nog deras föräldrar kanske fundera lite. Jag vill inte på något sätt lägga något ansvar på den äldre generationen - men vad fick de med sig till vuxenlivet?

"Barnen hedrade därmed inte längre sin far och sin mor" skriver du. Att hedra sin fader och sin moder handlar om att göra sitt bästa och respektera sina föräldrar. Tror du missuppfattat det där lite grand.

Professorn som utvärderade hans ansökan uttalade sig om att hans enda "yrkesmässiga svaghet" var att han var tvungen att ställa in arrangemang på grund av hans sjuka dotter.

Det är ganska väl dokumenterat hur han beklagat sig inför sin chef och andra kollegor om att det var jobbigt hemma. En person uttalade sig tidigt i tråden om att han sagt att han var orolig för att behöva gå ned mer i tid för att det "garanterat skulle försämra hans mående. Alltså i klarspråk: om jag måste vara hemma mer än 10% med mina sjuka barn (så sjuka att de tydligen lika gärna kunde dö) så kommer jag deppa ihop.

Hanna kan jag förstås inte komma med liknande exempel om eftersom jag inte vet. Dock tror jag inte att Hanna brydde sig så mycket om sin karriär, däremot tror jag att även hon fann det alldeles överväldigande att ta hand om sina sjuka barn. En del uttalanden om att hon ofta sågs på ensamma promenader tyder på att även hon hade ett behov av att fly situationen.

Ja, du har inte fattat grundbulten i det jag skrev. Du ägnar dig åt att argumentera om detaljer som helt naturligt skiljer sig åt mellan kulturer. Jag tog upp en av de aspekter som finns närvarande i alla kulturer, nämligen att det alltid i alla kulturer finns en grundläggande syn på relationen mellan barn och föräldrar respektive familj och släkt och där vi i Sverige har utvecklat en syn på individens självständighet som skiljer oss från i stort sett resten av världen.

Det finns dock mycket kvar av den gamla "ursvenska" mentaliteten som faktiskt kan jämföras med hur man i andra kulturer ser barnen (även pojkar) som ägodelar till familjen/släkten och som därför har skyldigheter att "hedra sin far och mor" genom att vara och göra "rätt".

Här ser jag Bjärredsfamiljen som en möjlig sådan kulturellt stel och gammaldags kontext där föräldrarna inte kunde förlika sig med att de sjuka barnen raserade allt som de såg som väsentligt i livet. Barnens sjukdom orsakade att livet inte längre sågs som meningsfullt och barnen hedrade därmed inte längre sin far och mor, vilket de borde ha gjort! Så krassa kan deras tankar faktiskt ha varit.

I vart fall om man utgår ifrån vad som sas vid polisens pressträff om att föräldrarnas förklaring var att döttrarnas sjukdom orsakade att ingen i familjen skulle kunna leva ett liv i egentlig mening. Till detta kommer att ingen av föräldrarna visade tecken på psykisk sjukdom enligt polisen. Så vad återstår?

Jag skulle ha missuppfattat vad det innebär att hedra far och mor? Blandar du inte ihop saker och ting? Det var faktiskt inte jag som hade ihjäl mina barn på grund av att de blivit sjuka. En liten smula intellektuell hederlighet kan man väl få kräva av en av trådens censorer? Jag "mentaliserade" som det så fint heter i tråden, hur Bjärredsföräldrarna kan ha tänkt.

Och dessutom fokuserade mer på andra och deras bekymmer( hon som hade cancer på hennes jobb).
Om det stämmer var det tjafs om vem som skulle vabba där hemma så tydligen ville kanske inte H alls det. Det vet vi inget om.

Jag får inte ihop något av detta. Flyttade inte familjen till Bjärred 2012? Hade då Oskar pendlat i 10 år? Hanna var alltså ensam i veckorna under två graviditeter, småbarnsåren samt en cancersjukdom?Vem hjälpte henne? Samtidigt jobbade ju Hanna och under flera år tjänade hon mer än Oskar. Jag fattar verkligen ingenting.

Ja, jag får en stark känsla av att måna om andra (identifikation/medkännande ca) hjälpsam, käck och trevlig ända in i det sista.

Hon verkar ju hon ha garden uppe mer än honom och med tanke på depressioner och uppenbara rollspel inför omgivningen verkar ju hon ha klarat det galant, bättre än honom iaf där det faktiskt lyser igenom.

O ger uttryck för bekymmer, visar tecken på sorg, pratar om hemsituation och döttrar.
Gällande depressiva personer och självmord, som eller ler och bedyrar att tillvaron fungerar fint är det givetvis mer skumt.
Jag får ofta tankarna på en t-olycka. De som sitter tysta, inte vill vara till besvär eller påstår sig klara sig fint de man bör ta sig en titt på två ggr snarare.

Professorn som utvärderade hans ansökan uttalade sig om att hans enda "yrkesmässiga svaghet" var att han var tvungen att ställa in arrangemang på grund av hans sjuka dotter.

Det är ganska väl dokumenterat hur han beklagat sig inför sin chef och andra kollegor om att det var jobbigt hemma. En person uttalade sig tidigt i tråden om att han sagt att han var orolig för att behöva gå ned mer i tid för att det "garanterat skulle försämra hans mående. Alltså i klarspråk: om jag måste vara hemma mer än 10% med mina sjuka barn (så sjuka att de tydligen lika gärna kunde dö) så kommer jag deppa ihop.

Hanna kan jag förstås inte komma med liknande exempel om eftersom jag inte vet. Dock tror jag inte att Hanna brydde sig så mycket om sin karriär, däremot tror jag att även hon fann det alldeles överväldigande att ta hand om sina sjuka barn. En del uttalanden om att hon ofta sågs på ensamma promenader tyder på att även hon hade ett behov av att fly situationen.

Men hon kan ju ha ventilerat på jobbet och sett sorgsen ut! Det vet vi ju bara inget om.