Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag är inte Reimer, men jag kommenterar ditt inlägg ändå:

Nej, det är helt riktigt som du skriver: vi kommer vi aldrig att få några svar, varken genom FUP eller på annat sätt.

För att verkligen få de svar vi öskar, så skulle vi behöva ta del av O's och H's tankar den sista tiden i deras liv. Vi skulle behöva titta in i deras hjärnor vilket vi inte kan göra, det är omöjligt.

Vad som däremot vore möjligt - rent hypotetiskt - vore att få ta del av de fakta som finns, det som är kontrollerbart. Om vi kunde ta del av sådana uppgifter skulle vi kanske (kanske, kanske - men inte säkert) kunna få ett litet hum om vad som kan ha rört sig i föräldrarnas huvuden.

De anhöriga har ju säkert fått ta del av sådan uppgifter och kanske har de därmed kunnat lägga pussel och fått en bild av hur det ena gav det andra. Och kanske stod det fler förklaringar i avskedsbrevet, än den enda raden om "ett liv i egentlig mening."

Det faktauppgifter som jag gärna skulle vilja ta del av är:

Vad stod det på flickornas, och på framför allt M's, sjukintyg? Hur tolkades intygen? Hur kom man fram till att undervisning i hemmet var det bästa alternativet även för M? Vad sas på skolmötena?

Hade man något uppföljande möte under höstterminen 2017, med föräldrar och skolpersonal?

Hur uppfattade de hemundervisande lärarna situationen?

Hade flickorna några aktiviteter som syftade till att ge dem glädje och som inte hade med skolarbete att göra?

Hur mycket yrkesarbetade egentligen föräldrarna under höstterminen 2017? Heltid? Deltid - vilken omfattning och under vilken tidsperiod?

Med flera frågor...

Självklart får vi aldrig några svar...och då får vi nöja oss med att reflektera tillsammans och jobba med de svåra existentiella frågor som händelsen innehåller...

Ha! Totem und tabu... det var ett tag sen den kom upp i min medvetandenivå. Revolutionerande på sin tid (för de som begrep dess abrakadabra, hopplöst omodern idag — och gravt opsykologisk...

Jag har inga som helst svårigheter att se att människor kan utföra alldeles förfärliga saker pga av alldeles vettlösa orsaker. "God told me to", "strålningen fick mig att göra det" men också "för barnens skull" eller "för rasens skull"... Att se och förstå att detta finns i den mänskliga repertoaren och även i dess lindrigare försvarsformer (förskjutning, reaktionsbildning), är inget som vi varken behöver undvika eller vara rädda för. Snarare tvärtom så behöver vi medvetandegöra försvarstrukturerna så att vi inte blir slavar under dem. Det är först när du blir medveten om ingroup/outgroup-processer som du kan låta bli att göra det mänskliga fenomenet dig till rasist eller något ännu värre. Att blunda för de inre skeenden som inverkar på dig, gör dig ingalunda fri att göra konstruktiva val, utan istället rigid och begränsad i din uppfattningsförmåga och i ditt handlingsutrymme.
Inte minst vittnar denna tråd om detta, eller i sin mest perverterad form — hos makarna.

Professorn som utvärderade hans ansökan uttalade sig om att hans enda "yrkesmässiga svaghet" var att han var tvungen att ställa in arrangemang på grund av hans sjuka dotter.

Det är ganska väl dokumenterat hur han beklagat sig inför sin chef och andra kollegor om att det var jobbigt hemma. En person uttalade sig tidigt i tråden om att han sagt att han var orolig för att behöva gå ned mer i tid för att det "garanterat skulle försämra hans mående. Alltså i klarspråk: om jag måste vara hemma mer än 10% med mina sjuka barn (så sjuka att de tydligen lika gärna kunde dö) så kommer jag deppa ihop.

Hanna kan jag förstås inte komma med liknande exempel om eftersom jag inte vet. Dock tror jag inte att Hanna brydde sig så mycket om sin karriär, däremot tror jag att även hon fann det alldeles överväldigande att ta hand om sina sjuka barn. En del uttalanden om att hon ofta sågs på ensamma promenader tyder på att även hon hade ett behov av att fly situationen.

Ja jag tror att hon var väldigt utröttad och pressad av moderskapet till två sjuka barn. Annars vill man väl, som du påpekar, knappast mörda dem.

Det är möjligt att det var så (det fetade). Men främst tror jag det handlar om överbeskyddande, som tidigare nämnts i tråden. De ville inte ha sängliggande barn med enbart en existens, utan glädjeämnen. Det var så jag tror de såg framtiden. De läste inte på ordentligt. De läste, och tog in, de värsta fallen av ME - om nu diagnosen var rätt. Det lär vi aldrig få veta. Och jag tror ärligt talat inte barnen var tillfrågade. Hoppet är det sista som överger en människa. Det hoppet fick dom inte ens uppleva eftersom mamma och pappa inte pallade att vänta på ett tillfrisknande, utan trodde att de gjorde barnen en tjänst. Och dom själva slapp eländet. En självisk handling, som de maskerade till en kärlekshandling till barnen.

Det handlade enbart om föräldrarnas tro att de visste bättre än barnen. Ett liv som detta är inte värt att levas. Vi tar livet av oss. Att barnen kanske ville ha en chans, det sket dom högaktningsfullt i.

Som natt och dag. Finns inga likheter alls.

Jag har aldrig refererat till någon blogg...?

Jag nämnde att jag aldrig sett någon annan patientsammanslutning eller patientföreträdare som omtalat just sina medlemmars åkomma som "världens värsta" eller framhållit medlemmar som tagit sitt liv som att det skulle vara begipligt i relation till åkomman.

De flesta patientföreträdare brukar inte jämföra sin sjukdom med andra sjukdomar eller betygsätta sin egen som värst. Man förhäver sig helt enkelt inte på andra sjukas bekostnad.
Och man gör precis det som MalinNilsson också så bra beskrev - man inkluderar "sina" sjuka i samhället, framhåller hur bra det går att leva och jobba trots sjukdomen, talar om hjälpmedel, tippsar om olika saker.

25% av ME sjuka är svårt sjuka - men majoriteten är det inte. Dessa andra 75% borde man hålla fram som tröst och stöd för alla som kanske kan bli bättre eller som just fått diagnosen.
75% av alla reportage borde teoretiskt helt enkelt handla om de inte så sjuka. Men så är det tyvärr inte.

ME hos barn har dessutom en enormt mycket bättre prognos.
Med största sannolikhet hade Agnes och Moas framtida liv kunnat vara bra, innehållsrikt med en god livskvallitet som del av ett samhälle där de kunde bilda familj, ha fritidsintressen och jobba.
Om någon har lurat i O och H att så inte var fallet - bär denne en tung börda i dag.

Det säger väl mer om professorn eller konstitutionen än Oskar? Att se föräldraledighet som en svaghet är förlegat.
Är det att beklaga sig för chefen om man finner det svårt att ro ihop tillvaron med sjuka barn?
Att Hanna beskrivs mer illa däran i tråden sett till depression, lyser med sin frånvaro, finns inte ett ord att hon påtalar sjukdom aka beter sig enormt introvert ser jag snarare som ett allvarligt tecken än att O är mer expressiv el uppvisar sorg, pratar om hemsituationen, sjuka barn.
De tysta brukar vara väldigt luriga..

Ja, du har inte fattat grundbulten i det jag skrev. Du ägnar dig åt att argumentera om detaljer som helt naturligt skiljer sig åt mellan kulturer. Jag tog upp en av de aspekter som finns närvarande i alla kulturer, nämligen att det alltid i alla kulturer finns en grundläggande syn på relationen mellan barn och föräldrar respektive familj och släkt och där vi i Sverige har utvecklat en syn på individens självständighet som skiljer oss från i stort sett resten av världen.

Det finns dock mycket kvar av den gamla "ursvenska" mentaliteten som faktiskt kan jämföras med hur man i andra kulturer ser barnen (även pojkar) som ägodelar till familjen/släkten och som därför har skyldigheter att "hedra sin far och mor" genom att vara och göra "rätt".

Här ser jag Bjärredsfamiljen som en möjlig sådan kulturellt stel och gammaldags kontext där föräldrarna inte kunde förlika sig med att de sjuka barnen raserade allt som de såg som väsentligt i livet. Barnens sjukdom orsakade att livet inte längre sågs som meningsfullt och barnen hedrade därmed inte längre sin far och mor, vilket de borde ha gjort! Så krassa kan deras tankar faktiskt ha varit.

I vart fall om man utgår ifrån vad som sas vid polisens pressträff om att föräldrarnas förklaring var att döttrarnas sjukdom orsakade att ingen i familjen skulle kunna leva ett liv i egentlig mening. Till detta kommer att ingen av föräldrarna visade tecken på psykisk sjukdom enligt polisen. Så vad återstår?

Och dessutom fokuserade mer på andra och deras bekymmer( hon som hade cancer på hennes jobb).
Om det stämmer var det tjafs om vem som skulle vabba där hemma så tydligen ville kanske inte H alls det. Det vet vi inget om.
Tycker det verkar sunt det O gjorde som ventilerade bekymmer och oro. Kan aldrig vara sunt att ha sån intrigitet att man inte delar med sig om problemen med några få utvalda. Det där smiling depression och masker verkar nära till hands. Kanske.

Ja, vad återstår? Med några få meningar: Brist på respekt för livet. Brist på fantasi att ändra om planer. Brist på respekt inför barnen. Brist på precis allt. De var inte rustade för käppar i hjulet - dvs här kan nog deras föräldrar kanske fundera lite. Jag vill inte på något sätt lägga något ansvar på den äldre generationen - men vad fick de med sig till vuxenlivet?

"Barnen hedrade därmed inte längre sin far och sin mor" skriver du. Att hedra sin fader och sin moder handlar om att göra sitt bästa och respektera sina föräldrar. Tror du missuppfattat det där lite grand.

Dina frågor är högintressanta och skulle kunna förklara en hel del.

Föräldrarna verkar ha sökt endast bot, men inte lindring för barnen. Gett dem något att glädjas åt. Vad vi vet.

Att ta bort pianospelandet för M var knappast till glädje för flickan. Det finns säkert glädjeämnen de skulle ha kunnat bjuda barnen på, men deras fokus låg uppenbarligen inte där.