Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag trodde mördarkramarna är de som tror att H är oskyldig.

Nåt jag reagerat på vid studier av ämnet är att a) beskyddandet blir absurt och b) baseras på farhågor.
Det ter sig ofta två-stegs (nuet och framtiden):
1. I grunden finns en kris/hotbild (barns sjukdom, risk eller rädsla för för förälders frånfälle, hotande ekonomisk kollaps etc). Inbillad, reell eller överdriven.
Rollspelet verkar pågå likaväl internt (barnen medvetandegörs inte om hotbilden, bomullsbeskyddas) och externt (omgivningen fattar ingenting).

Samtidigt uppstår ännu en slags barmhärtighetstanke om själva framtidsförloppet:
2. Barnen ska skyddas då föräldrarna dör (sorg, saknad, lidande anses outhärdlig) och farhågorna kring framtiden (när föräldern är död) är skyhöga. Ingen annan anses kunna tillgodose deras behov av omsorg. De kan råka ut för vad som helst i hemskheter och föräldern kan då inte beskydda dem då heller.
Det verkar återigen handla om en skev syn på föräldrarollen;överdriven curling, patologisk omsorg och tangerar även ett slags kontrollbehov som The Big Provider.

Ah. Ja, så kan det ju vara förstås. Om ordet ens finns.

Tack. Jag var lite rask: ”barmhärtighetsmord” borde inte finnas, men eftersom vi är mänskor bara och lagen är medveten om att vi brukar fela och hitta på saker utan onda avsikter och livet är besvärligt etc etc, så är det lite övermodigt av mig att uttala sig och säga att ”barmhärtighetsmord” inte finns. Lagstiftarens ambition är nog att folk ska tänka sig jäkligt noga för så att de inte lurar mössan av sig själva. Lagen förbjuder inte för att man vill va tjaskig utan mer som läkaren som ger starka rekommendationer för att man ska bli frisk.

Dessutom säger all historisk mänsklig erfarenhet att det går två miljoner raska och godvilliga ”barmhärtighetsmördare” på varje barnamördande domare, korrupt tjänsteman eller skum polis. Så så sett så ligger nog fortfarande ”beviskravet” i det fallet hos gemene man. Det är liksom inte myndigheterna som är de stolliga busarna som försöker ställa till besvär, utan folks egocentricitet som lurar dem att begå de mest stolliga eller egennyttiga saker. Finns det en byrå att ärva så dör plötsligt folk som flugor. Lagen vill sätta ner stora foten där. Det kan man knappast säga ngt om. Det är en civilisatorisk grundbult.

Det borde det vara eftersom man försvarar en mor som är misstänkt för mord på sina barn, trots en mycket övertygande bevisning och trots att man inte har ett enda skäl som talar emot det.

Men på något märkligt sätt har denna grupp lyckats få det till att de som tycker att det var dumt av båda föräldrarna att besluta sig för att döda sina barn, är de som är mördarkramare. Vettlöst och ganska signifikativt för hur denna grupp resonerar i allmänhet.

Jodå. Massvis av skillnader men åxå likheter. Som ex förvrängda uppfattningar om äganderätt gentemot sina barn. Jag pratar inte om likheter i själva fallen utan mer om olikheter i hur man ser på resp. mord.
Nog förstår du väl vad jag menar med klass och härkomst? Vi lever i ett klassamhälle och i ett mångkulturellt samhälle. Vi bedöms olika beroende på vilken grupp vi tillhör.

Det vet vi inget om. Oskar och Hanna skrev aldrig något om omtanke om barnen. De skrev att de upplevde att samtligas liv för all framtid var meningslösa samt verkar ha uttryckt att allt fokus gick åt till barnens sjukdom.

De väljer att utplåna sin familj då denna inte längre har någon anledning att existera. Barnens sjukdom har gjort tillvaron helt meningslös.

Skillnaden mellan föräldrarna i Bjärred och hedersmördaren ligger inte i omsorg eller självuppoffring utan i att hedersmördaren, i sin kulturella kontext, upplever sig ha ett förhandlingsutrymme för att rädda resten av familjens (inklusive det egna) anseendet genom offrandet av det felande barnet. Endast utan mordet är framtiden för honom och den övriga familjen förstörd (i hans ögon). Han har ofta ett starkt stöd för sitt agerande och är påhejad av sina släktingar.

Något sådant alternativ fanns förstås inte i Bjärred och behövdes inte heller. Familjens framtid var enligt föräldrarna förstörd och det fanns ingen räddning. De ville därför själva dö och då måste alla dö. De lär ha varit fullt medvetna om att det inte är accepterat beteende i deras kulturella kontext att mörda några barn. Därav förklaringsbrevet där de indirekt placerar skulden hos barnen. Det är deras sjukdoms fel.

Det finns mycket, mycket lite som framkommit kring denna familjen som tyder på att någon av föräldrarna visade en ovanligt stor omsorg om sina barn. Oskar har klagat inför alla han mött om hur jobbigt det är hemma och uttryckt att han helst inte vill jobba mindre alls. Hanna har knappt orkat släpa sig till ett enda möte med skolan om barnens framtid. Var är exemplen på alla omsorger föräldrarna erbjudit sina sjuka barn?

Självmordspakt i första hand, barnamord som konsekvens. Det tror jag.

He he. Det allra sista kanske undgick mig.

Psykologins begränsning i sammanhanget är att den inte nödvändigtvis känner några ”lagar”. Man måste addera normalitet eller etik — eller lagen, som bokstavligt talat, är ”psykologin” i kodifierad form (som disciplinen Psykologi senare ”uppräcker” — tänk Totem und Tabu o.a. Vilket är en följd av att lagen inte alltid kunde följa med till ”andra sidan” lagen, dvs på det område där psykologin börjar ”förstå” (snarare än förbjuda/fördöma)).

Du kanske är ute efter ett moraliskt eller etiskt rationellt och följdriktigt tänkande mer än ”psykologi”. Men om inte människor kunde fela duktigt så skulle världen se mycket annorlunda ut. Lagens förbud vill vara herden där. Don’t go there.

Men det är ju också fel faktiskt (det fetade). Det beror helt på VEM som "dömer" och "bedömer". Helt individuellt. Du kan inte kategorisera det så där.

Sen kan du också vara viss om att ifall bjärredsföräldrarna överlevt så hade de garanterat fått livstid. Samt blivit uteslutna ur sina familjer istället för att, som nu, fått en hedersam begravning. Däremot kan dessa föräldrar kanske nångonstans få ett visst mått av sympati också. Men den sympatin är det få som skulle våga visa.

Den pappa/kusin/bror som dödar sin kvinnliga familjemedlem pga kulturella hedersbegrepp, kommer aldrig få sympati från någon i västvärlden. Däremot massor med sympati från sin släkt och sina vänner var de än bor. Dock är även lagen i de länder där detta påhitt (hederskulturen) är accepterat, ganska hård. Men en advokat kan fria dom, ifall domaren också är en del av hederskulturen. Inte många hamnar i finkan för ett hedersbrott ens i sina egna hemländer. Men här i västvärlden är det svårt att krångla sig loss från ett fängelsestraff om mordet är bevisat, vilken klass man än tillhör.

Blir alldeles utmattad av hur bra du skriver. Tack!

Jag pratar inte om rättsväsendet.
Jag pratar om folkets domstol.

Japp. Samtidigt, i detta fall, jag tvivlar starkt på att föräldrarna tagit livet av sig om barnen var friska eller om de inte hade barn, så det startar inte i föräldrarnas självmord som så. Det oscillerar sig fram på något sätt. Och är kopplat till föräldrarnas psykologier, svagheter och sinnestillstånd var o en o tillsammans. En chauvinistisk kompensationshandling-/rationalisering för allt som uppfattas som förlorat ligger där och puttrar för mig: en värdig död hellre än ett ovärdigt liv. Bland andra saker.