Malin.Nilsson delade i morse eller möjligen sent igår kväll några länkar till ett fall där en mamma kvävde sina tre sjuka barn (den friska dottern var med pappan på en resa).
Jag länkar igen till bloggen som tar upp fallet:
http://www.blogistan.co.uk/blog/mt.php/2015/11/29/sympathy-for-tania-clarence-shows-disablist-attitudes
Den mamman dömdes till vård eftersom hon ansågs ha varit begränsat tillräknelig på grund av depression. Som jag förstod det tog det bara något halvår innan hon fick komma hem på försök. Ett mycket milt straff således.
Jag tycker att det här stycket ur bloggen är väl formulerat:
Jag tycker att det fallet är betydligt mer relevant som jämförelse än barn som blivit halvt uppätna av krokodiler i en fiktiv djungel.
Oskars och Hannas döttrar var i värsta fall kroniskt sjuka. Möjligheten finns att de skulle ha kunnat tillfriskna helt eller delvis eller att den intensiva forskning som bedrivs på området ME skulle kunna komma dem till gagn. Deras situation var inte så hopplös att barnen oundvikligen snart skulle dö i svåra plågor.
Ett äkta barmhärtighetsmord torde endast kunna existera i omständigheter liknande de du beskriver, alltså när valet står mellan en nästan säker död i svåra plågor eller en snabb död.
Kroniskt sjuka eller handikappade barn borde aldrig vara anledning till att ett mord hamnar i någon slags moralisk gråzon.
Jag länkar igen till bloggen som tar upp fallet:
http://www.blogistan.co.uk/blog/mt.php/2015/11/29/sympathy-for-tania-clarence-shows-disablist-attitudes
Den mamman dömdes till vård eftersom hon ansågs ha varit begränsat tillräknelig på grund av depression. Som jag förstod det tog det bara något halvår innan hon fick komma hem på försök. Ett mycket milt straff således.
Jag tycker att det här stycket ur bloggen är väl formulerat:
Citat:
In a case like this, where the facts reveal that the perpetrator’s attitude towards their children’s disability and life expectancy may have been as much a factor as stress, if not more so, it is not appropriate to empathise with the perpetrator and not with the victims, who were tiny and defenceless children. The rush to sympathise with the parent that we always see in such cases shows how little value society places on the lives of disabled people, even children; that they are worth less than a parent’s right to a stress-free life or never to feel harassed by doctors or officialdom. There should be an inquiry into the absurdly lenient treatment of Tania Clarence, and the staff at Kingston and Great Ormond Street hospitals that fought valiantly to guarantee Olivia’s, Ben’s and Max’s life and health should be praised, not dismissed as ignorant, interfering busybodies.
Jag tycker att det fallet är betydligt mer relevant som jämförelse än barn som blivit halvt uppätna av krokodiler i en fiktiv djungel.
Oskars och Hannas döttrar var i värsta fall kroniskt sjuka. Möjligheten finns att de skulle ha kunnat tillfriskna helt eller delvis eller att den intensiva forskning som bedrivs på området ME skulle kunna komma dem till gagn. Deras situation var inte så hopplös att barnen oundvikligen snart skulle dö i svåra plågor.
Ett äkta barmhärtighetsmord torde endast kunna existera i omständigheter liknande de du beskriver, alltså när valet står mellan en nästan säker död i svåra plågor eller en snabb död.
Kroniskt sjuka eller handikappade barn borde aldrig vara anledning till att ett mord hamnar i någon slags moralisk gråzon.
Citat:
På avdelningen ”barmhärtighetsmord”, som ju har drag av tulipanaros.
Om vi tänker oss in i en situation där två föräldrar som dödar sina barn men överlevde skulle få lågt till obetydligt straff för detta, kan det ge ngt i jämförelse?
Säg en familj som hamnar mitt i Amazonas med inte mycket mer än en ostmacka och en påse bilar utan att någon saknar dem eller letar efter dem. Döttrarna får sina ben avslitna av krokodiler och föräldrarna förbinder dem efter bästa förmåga. Flickorna förblöder ändå långsamt och plågas av mardrömmar och feber och smärta. Föräldrarna försöker göra en brasa för att röken ska synas men den slocknar. Inga männsiskor syns till eller antas existera inom hundra mil.
Efter två dygn skjuter föräldrarna flickorna i sömnen för att avkorta deras lidande.
Föräldrarna överväger ta sina liv då de har svårt att tänka sig att leva vidare utan sina barn, men de känner ingen skuld för att ha dödat flickorna, tvärt om, och bestämmer sig till slut för att försöka leva vidare för att bevara minnet av flickorna, och för att de har varandra.
Skulle en domstol ens bry sig om att försöka åtala dessa föräldrar, efter att platsen undersökts och föräldrarna, anhöriga och skolpersonal etc förhörts ingående?
Vad är detta, jämfört med Bjärred, och var går gränsen för vad som vore åtalbart? Är detta ens ”filicid”, i någon terminologiskt rimlig bemärkelse, eller ska man helt enkelt nöja sig med att det ”i verkligheten” förekommer händelser av högst skiftande slag, och att dessa å ena sidan kan kategoriseras beroende på vad kategoriseraren vill ha koll på, och å andra kan åtalas, om rättvisan har skäl att tro att något har skett med brottsligt uppsåt enligt gällande lagar. Och att detta då kan rubriceras mord (om än ej ”barmhärtighetsmord”).
Om vi tänker oss in i en situation där två föräldrar som dödar sina barn men överlevde skulle få lågt till obetydligt straff för detta, kan det ge ngt i jämförelse?
Säg en familj som hamnar mitt i Amazonas med inte mycket mer än en ostmacka och en påse bilar utan att någon saknar dem eller letar efter dem. Döttrarna får sina ben avslitna av krokodiler och föräldrarna förbinder dem efter bästa förmåga. Flickorna förblöder ändå långsamt och plågas av mardrömmar och feber och smärta. Föräldrarna försöker göra en brasa för att röken ska synas men den slocknar. Inga männsiskor syns till eller antas existera inom hundra mil.
Efter två dygn skjuter föräldrarna flickorna i sömnen för att avkorta deras lidande.
Föräldrarna överväger ta sina liv då de har svårt att tänka sig att leva vidare utan sina barn, men de känner ingen skuld för att ha dödat flickorna, tvärt om, och bestämmer sig till slut för att försöka leva vidare för att bevara minnet av flickorna, och för att de har varandra.
Skulle en domstol ens bry sig om att försöka åtala dessa föräldrar, efter att platsen undersökts och föräldrarna, anhöriga och skolpersonal etc förhörts ingående?
Vad är detta, jämfört med Bjärred, och var går gränsen för vad som vore åtalbart? Är detta ens ”filicid”, i någon terminologiskt rimlig bemärkelse, eller ska man helt enkelt nöja sig med att det ”i verkligheten” förekommer händelser av högst skiftande slag, och att dessa å ena sidan kan kategoriseras beroende på vad kategoriseraren vill ha koll på, och å andra kan åtalas, om rättvisan har skäl att tro att något har skett med brottsligt uppsåt enligt gällande lagar. Och att detta då kan rubriceras mord (om än ej ”barmhärtighetsmord”).
