Citat:
Ursprungligen postat av
zilvereko
Kanske ett förakt för det man kallade svaghet? Många blir uppfostrade i den andan.
Det finns ett lite oavgjort moment i historien där syns det mig. För mig i alla händelser. (Lite) bättre familj (jag tänker på båda men O här fr.a.), höga förväntningar och kapaciteter, arbetsmoral, bra förutsättningar och en aning ”von oben” eller anlag för gräddfilstyp. Samtidigt en aning inkrökthet, inbundenhet och inte allround den riktigt allra vassaste eller lämpligaste kniven i lådan. Och sen två styck åtminstone till slut ganska ynkliga och säkert hjärteknipande, ”hjälplösa” döttrar, i samma moment som han står inför professors grad. Och en fru som kanske kroknar under bördorna.
Förakt för svaghet är inte alltid något folk förstår att de har innan det är försent heller. Och sen allt annat spök som kan ha kuggat i, med förväntningar från föräldrar och omgivning. Framtidsplaneringen upphör kanske, dialogen upphör kanske, livspulsen sätt inom parentes under jakten på diagnos och bot eller tydliga besked.
Mycket kan ha hunnit surra mellan väggarna i huvudet på dem. Är det inte upplagt för ett mischmasch av impulser?
Men det är svårt för utomstående att få en slutlig bild av om det var av en form av tyst motvilja, besvikelse eller en hjärtlig omtanke som det hände. Kanske både och? Allt på vartannat?
Hänger det kanske på om man uppfattar det hela primärt som H:s utvidgade självmord, eller som ett (av föräldrarna) förstått barmhärtighetsmord, där man ansåg att deras liv skulle bli för smärtsamma och kaotiska och att föräldrarna inte skulle orka genomleva dem?
Det är inte lätt. Vi får kanske inte svar på det.