Citat:
Ursprungligen postat av
Vinbergssnacka
Två saker jag tänker på.
1. Vitamin D eller järnbrists är väl det första man kolla? Det kan väl knappast har någon missat när man ska sprungit från läkare till läkare (något som jag delvis betvivlar).
2. Det är många av er som antar att barnen visade hur tråkigt de hade, hur ledsna de var, hur de mådde etc. Så fort ett barn märker att det påverkar föräldrarna negativt, så låter man jo bli just detta. Att visa sitt eget mående och sina känslor. Antingen blir man ganska utagerande - det tror jag vi kan utesluta här - eller så knep man som barn ihop så gott man kunde. Jag går utifrån att inte bara omgivningen märkte att O och H hade problem att hantera döttrarnas sjukdom, men att flickorna märkte det dåliga mående av föräldrarna och deras oro. Skuldkänslor kan komma hos barnen. Jag tror inte att dess två flickor reagerade så som barn med friska föräldrar gör och som ni antar. Jag tror det var mer en situation som i familjer där föräldrarna är sjuka, psykisk sjuka eller misbrukare (nej jag menar inte att dessa föräldrar var missbrukare, men att barnens beteende kan var mer lik som i familjer där någon är missbrukare). Dvs man vill vara tillags, är försiktig, inte visa sina känslor etc.
Jag tror att jag förstår vad du menar. Och jag håller med: jag tror inte heller att flickornas reaktioner innebar varken utagerande beteende eller dramatiska uttryck för sorg. Precis som du gissar jag att detta var tjejer som "anpassade" sig - för annars hade ju lärarna reagerat. Om flickorna tydligt visat att de for illa i sin situation så hade det kommit någon reaktion utifrån, vid något tillfälle.
Men jag tänker mig att H och O - när de återvände till hemmet efter arbetsdagens slut - bör ha mötts av två håglösa tjejer. Man kan väl inte bli annat än håglös om man lever så som flickorna gjorde - och därtill kommer de symptom som sjukdomen gav. Det sas om M att hon som frisk var en social tjej - bara att dagligen se sin tidigare sociala tjej vara så uttråkad som hon bör ha blivit, måste ju känts knäckande för föräldrarna (och värst var det för M själv, givetvis). Och A, som varit sjuk och hemma under så lång tidsperiod, på vilka sätt uttryckte hon sin förmodade leda och uppgivenhet?
Jag antar att föräldrarna varje dag sörjde över att de förlorat den tid då de hade två aktiva döttrar som vid middagsbordet hade mycket att berätta från både skoldagen och olika fritidsaktiviteter.
