Citat:
Ursprungligen postat av
Kryptogam
Jag har också funderat i liknande banor som du.
När det handlar om en sjukvård där ”behandlingen” (fel ord, egentligen) är att man ska lära sig att utnyttja sina begränsade krafter på allra bästa sätt, borde det vara viktigt att barn och tonåringar får hjälp med att lära sig just detta?
Att inte föräldrarna i Bjärred valde att stanna hemma på heltid för att lotsa och vägleda barnen genom dagarna, kan jag ha viss förståelse för. Det är inte alltid så lyckat att barn och föräldrar tillbringar all tid tillsammans, och särskilt inte när det rör sig om barn som hunnit upp i den ålder då de unga normalt börjar känna behov av att frigöra sig.
En bättre variant skulle då kunna vara att föräldrar yrkesarbetar och någon annan hjälper barnen att utforma dagarna på det sätt som blir bäst utifrån hälsoläget. Jag undrar om det fanns ”någon annan?” (och jag tänker då inte att de hemundervisande lärarna skulle vara dessa ”hjälpare”).
Även om barnen hade besök av lärarna nästan varje dag, så måste det ha blivit många långa och ensamma timmar för A och M där hemma i villan. Och föräldrarna möttes antagligen av väldigt uttråkade och kanske ledsna flickor, då de kom hem från sina arbeten. Jag kan förstå om föräldrarna då tänkte att ”detta är inte ett liv i egentlig mening.” Det var verkligen inte ett liv i ”egentlig menig ” för de två barnen – och antagligen inte heller för föräldrarna som blev olyckliga över att se barnen ledsna, håglösa (och sjuka). För H och O var antagligen inte heller så lätt att koncentrera sig på jobbet när de befann sig på sina arbetsplatser, och inte heller när de arbetade hemifrån – förmodligen låg det ständigt en mörk matta av dåligt samvete och oro över dem, och som plågade dem kolossalt.
Men vad gjorde de åt saken? Vilka olika lösningar hade de provat? Innan de kom fram till att döden var lösningen? Jag tänker mig att man borde ha prövat allt - allt, allt, allt – innan man kommer fram till att döden är det bästa alternativet…
Fanns det någon person som hjälpte barnen att, utifrån sjukdomens villkor – få litet omväxling, litet stimulans och kanske egna upplevelser (av något slag, även om det var aldrig så vilsamma och enkla aktiviteter), så att tjejerna hade någonting att berätta för mamma och pappa när de kom hem… Fanns det dagar när flickorna mådde litet bättre och när de kunde få upplevelser som påminde om ”ett liv i egentlig mening?”
Och var flickorna exakt lika sjuka? Var A sämre än M? Hade de två tjejerna därmed litet olika dagsprogram beroende på hur sjukdomen yttrade sig för var och en av dem?
Hur flickornas tillvaro såg ut där hemma har ju stor betydelse för tragedin, eftersom det är just denna tillvaro som anges vara skälet till allas död.
Två saker jag tänker på.
1. Vitamin D eller järnbrists är väl det första man kolla? Det kan väl knappast har någon missat när man ska sprungit från läkare till läkare (något som jag delvis betvivlar).
2. Det är många av er som antar att barnen visade hur tråkigt de hade, hur ledsna de var, hur de mådde etc. Så fort ett barn märker att det påverkar föräldrarna negativt, så låter man jo bli just detta. Att visa sitt eget mående och sina känslor. Antingen blir man ganska utagerande - det tror jag vi kan utesluta här - eller så knep man som barn ihop så gott man kunde. Jag går utifrån att inte bara omgivningen märkte att O och H hade problem att hantera döttrarnas sjukdom, men att flickorna märkte det dåliga mående av föräldrarna och deras oro. Skuldkänslor kan komma hos barnen. Jag tror inte att dess två flickor reagerade så som barn med friska föräldrar gör och som ni antar. Jag tror det var mer en situation som i familjer där föräldrarna är sjuka, psykisk sjuka eller misbrukare (nej jag menar inte att dessa föräldrar var missbrukare, men att barnens beteende kan var mer lik som i familjer där någon är missbrukare). Dvs man vill vara tillags, är försiktig, inte visa sina känslor etc.
