Citat:
Ursprungligen postat av
DickeFix
Ja, naturligtvis har du rätt. Föräldrarna försöker oftast uppfostra sina barn men de misslyckas kapitalt och förlorar kontrollen. Det beror delvis på uppväxtmiljön men också på kulturskillnader.
I Mellanöstern är plikten mot familjen och samhället viktigare än individuella fri- och rättigheter. Till exempel ses feminism och homosexualitet som ett hot mot kärnfamiljen och i förlängningen hela samhället. Heder och ett gott eftermäle är viktigare än individuell framgång och livsnjutning. Det är individens plikt att försaka sina egna drifter - och om nödvändigt sitt liv - för familjens och samhällets bästa. Denna kollektiva livssyn är bakgrunden till hederskultur, barnäktenskap, jihadism med mera. Detta synsätt innebär samtidigt en mycket auktoritär uppfostran från tidig ålder både från familj och skola. Föräldrarna har järnkoll på barnen; de får inte umgås med vem de vill och aga, inlåsning och andra hårda bestraffningar är legio.
Problemet är att hemlandets auktoritära uppfostran inte fungerar i Sverige. I Sverige får barnen lära sig en helt annan samhällssyn där man istället betonar individens rättigheter och personligt självförverkligande. Uppfostran bygger mer på tillit under eget ansvar och både skolan och medier lär barnen om deras rättigheter, att aga är förbjudet och att de är fria att välja sina egna vänner och kärlekspartner.
När dessa två uppfostringsmetoder möts, misslyckas båda kapitalt. Föräldrarna tycker svenska samhället och skolan underminerar deras uppfostran medan skolan tycker föräldrarna är dåliga föräldrar som varken förstår sig på barn eller det svenska samhället.
Till detta kommer språksvårigheter och arbetslöshet. Fadern tappar den auktoritet och respekt han hade i hemlandet när han kommer till Sverige. Både hustrun och barnen ser hur den en gång stolte familjeförsörjaren förvandlas till en ömklig, deprimerad och arbetslös socialbidragstagare. Föräldrarnas språkliga handikapp i Sverige gör att de dessutom behöver hjälp av barnen att fylla i den enklaste blankett eller ringa ett telefonsamtal. Det är klart att föräldrarnas försök att upprätthålla hemlandets auktoritära uppfostran inte fungerar under dessa förutsättningar. Istället för att respektera föräldrarna, tycker barnen de enbart är pinsamma. Den manliga förebilden blir istället den tuffe kriminelle gängledaren som tjänar snabba, egna stålar genom stölder, rån och narkotikaaffärer.
Så döm inte föräldrarna för att deras söner blir skjutna. Tro mig, de flesta hade andra drömmar för sina barn när de kom hit än att de skulle bli drogande och kriminella gängmedlemmar som mördar varandra.
Jag håller helt med dig, föräldrarna hade säkerligen helt andra mål i åtanke för sina söner, men samtidigt så håller jag med om att det är mycket föräldrarnas fel om man hamnar snett i livet. Jag har själv fuckat up på grund av dålig disciplin hemma och kommer inte göra samma misstag själv när jag får barn.
Det finns mycket man kan göra för sina barn för att få dem på rätt bana, det räcker ibland inte med att "säga ifrån" och sånt skit. Det bästa exemplet jag kan komma med är när en vän från skolan en dag bara försvann. Han hade börjat hänga med mig och mina vänner, fast att hans föräldrar var totalt emot det. Efter en massa bråk och skit kom han inte till skolan en dag, jag ringde hem till honom och föräldrarna informerade mig om att vi aldrig kommer att se honom igen, hela familjen har flyttat från Sverige till Norge. "Jävla idioter" kände jag då....
Idag vet jag bättre, de gjorde helt rätt, förlora din livstil i Sverige eller förlora din son i Sverige. De valde det första.
