Citat:
Ursprungligen postat av
Firesnake
För alla som själv har levt nära helt vanliga normala familjer där tidigare helt friska barn fått symptom som gradvis brutit ner deras hälsa och ork och ibland landat i någon ovanlig och oönskad diagnos så är det lätt att se ett scenario där föräldrar går in i väggen.
Frustrationen och sorgen att se barnet ha, ont, tappa ork och förmågor och isoleras från vänner, fritidsintressen och skola och desperationen i att inte få svar och hjälp av vården och på det misstros.
Och att själv successivt isoleras från jobb och socialt liv, förlora sömn pga att barnen inte kan sova.
Ekonomin påverkas.
Skammen att som skötsam och tidigare helt normal familj tvingas ha kontakt med socialtjänsten pga orosanmälan. Familjen hamnar i kris och får slåss mot myndigheter i en situation där de skulle behöva ha allt fokus på barnens välmående.
Så långt kan en person med insikt och erfarenhet av familjer i liknande situationer glasklart se vad som hänt i Bjärredsfamiljen.
Att pappans eller båda föräldrarnas bild av sina döttrar och deras framtid krossades går också att räkna ut. Det blir en sorg för alla föräldrar som sett sina barns hälsa gå från normal till någonting helt annat.
Men normala föräldrar kommer till acceptans inför situationen och försöker jobba för att barnen ska få en meningsfull och bra tillvaro och framtid utifrån de nya förutsättningarna.
Bjärredsfamiljen hade dessutom något som de allra flesta familjer i liknande situationer saknar. Dvs pengar, andra tillgångar och åtminstone en förälder med ovanligt hög social status.
Fanns ork att i månader planera och arrangera mord på barnen och självmord, skriva brev, testamente osv. så hade samma ork kunnat avsättas till att planera att sälja villan och placera H och barnen i valfritt soligt låglöneland med privat sköterska/ hushållerska/ guvernant, AC och wifi.
På så sätt hade de kommit undan socialtjänstens krav och O hade kunnar försörja familjen från Sverige.
Hade barnen elller H vägrat detta så hade det ju varit enkelt att säga att jahopp, ni hade ett val, nu får soc ta över.
Anledningen till att så inte skedde måste vara att O eller båda föräldrarna inte ansåg en alternativ tillvaro i solen vara socialt acceptabel och värdig.
Och, vilket är troligast, att O hade ett kontrollbehov och inte kunde tänka sig att lämna familjen utom synhåll.
Samt det klassiska vid filicid, att han var suicidal och såg barnen som en del av sig själv, inte som egna individer och att ett liv utan honom inte skulle vara ett liv värt att leva för dem.
Om även H var suicidal och insnurrad i hans olyckliga mentala värld så var steget kanske inte långt för henne att bara ge upp eller spela med.
Att hamna i en situation som man inte valt. Där ens barn drabbas av konstiga symptom som de inte får hjälp med och att på det få en massa misstro och vanära kan knäcka de flesta.
- Men att därifrån, när allt känns som tyngst, planera mord på barnen... Till det krävs en narcissist eller annan svårare störning.
Sättet barnen och Hanna mördades på tyder inte heller på så tydlig planering. Brutalt, utdraget, laddat med dödsångest.
Ville H backa ur från mordpakten och O blev rasande? Vi får troligen aldrig veta.
Finns ingenting om nån skam via soc eller slagits mot några myndigheter. Däremot är det som du skriver en familj i kris relaterat till barns sjukdom - vilket all energi och fokus handlat om under flera år.
Så långt är det likt en normal familj. Det finns dock inga socioekonomiska aspekter i fallet, det finns ett socialt kontaktnät och det finns tät kontakt med skola.
Skillnaden är att resten inte är normalt eftersom det är ett rent unikt gemensamt familicide. Detta är gränssnitt/cut off.
Fetat parti: Det är här vad-de-borde-gjort inträder och likaså varför-gjorde-de-inte-ditten-eller-datten.
En fullständigt värdelös applikation eftersom tragedin redan är ett faktum och barnen är döda. Man kan bara konstatera retroaktivt att så skedde inte hur många kloka tankar man än anser sig ha.
Att mångårig stress, i en livssituation som upplevs hopplös, leder till nedstämdhet är en känd faktor. Nedstämdhet kan sen leda till psykisk ohälsa i form av depression och depression i sin värre form är den enskilt största riskfaktorn för suicid.
Här är det centrala, själva epicentrum, en djup oro för barn.
Vad det beträffar resten så faller det tillbaka på föräldrarna själva - deras copingstrategier, deras egna emotioner och eventuellla trauma bak i tiden. Hur de upplever och hanterar situationen.
Sen finns en gemensamhetsfaktor - hur de tillsammans agerar, resonerar och tänker. Hur de interagerar sinsemellan.
Problemet är att ingen av dem sätter ner foten. Ingen av dem ber om hjälp externt om det så kommer till sjukvård, vänskapskrets eller släkt. De drar sig snarare in i sin bubbla och är varandras värsta stöd och sämsta rådgivare tills katastrofen är ett faktum.
När det kommer till en person är det mer begripligt att det kan ske - inte två välfungerande föräldrar. Det är en stark komponent i det unika beslutet där två allierar sig.
Sen hösten 2017 har de gemensamt och i samförstånd planerat - vilket inkluderar tankar, ältande, diskussioner - att genomföra den hemska gärningen.
Allt pekar på enighet. Ingenting pekar på en svagare, kuvad och förtryckt part.
It takes two for tango eller snarare Danse Macabre.