Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Så vad tror du är jobbigast? Tankar på allt som är jobbigt eller att linda ett rep runt halsen på sitt barn och hålla emot i fem minuter? En normalindivid gör inte så. Inte ens någon som är tyngd av rädslor för sjukdomar. Andra problem hade de inte. De hade pengar, hus, jobb. Det som oftast inte finns när människor tar livet av sig.

Att mörda sjuka barn och att så intensivt vilja ha samma diagnos på båda barnen, där ringer larmklockan. De var inte kloka. Det märks på valet av aktioner, att båda tjejerna blev "sjuka" och att detta även så är en diagnos där det inte finns några som helst bevis på sjukdom, förutom tröttheten. Lätt att skylla på infektioner, för att slippa gå till BUP. Men hos BUP, där såg man en vanlig tjej, kanske, problemen fanns inne i huvudet på föräldrarna och deras sjuka relation, mellan sig själva och i förhållande till döttrarna.

Tjejerna var 12 och 14 år. Vad hittas slängd i ett hörn vid legot på ovanvåningen? En nalle. De blev båda "trötta" precis när de skulle lämna barndomen och ut i livet som tonåringar... jag kan inte tro att grubblerier och ångest utlöser detta, utan här är de något helt vanvettigt och att de båda mördarparenteserna var personlighetsstörda, det är jag övertygad om. Den typen av personer tillåter inte andra att växa, utvecklas och gå ut i livet, utom deras kontroll. Att tjejerna var snälla och gulliga tvivlar jag inte på heller, men det har inte med saken att göra. De kunde ha varit urbota hopplösa, det hade varit bättre. Då hade BUP öppnat dörren för dem och kanske förr eller senare kommit åt föräldrarnas galna egenheter. Flickor i tonåren gör allt från att springa från små nallar, om de kan... även legobygge i den åldern är för mig något apart. I den åldern slukar man oftare böcker om killar och tjejer, man lyssnar på musik, grejar med smink och kläder eller så är man av friluftstypen, kanske scout, aktiv i någon sport eller så.

Agnes "orkade" inte spela fotboll, men det kan ju vara så att O inte längre orkade följa med på träningen, precis som han avslutade pianospelandet. Hans övernitiska närvaro överallt gick inte till slut, ju vidare lovar döttrarna tog, desto svårare blev detta.

I halvstörda narcissisthem kan barn översköljas av förmaningar, men här var han all over the place. Om han inte mördat sina tjejer och de hållits hemma från skolan också, hade han gått för en far som var väldigt engagerad. Men det blev för mycket på alla fronter. Han knäcktes av inre demoner, den mannen, det fega kräket. Mördaren. Gav sig på sina döttrar, som var mycket svagare, oförberedda, kanske i sömnen.

Far och mor därborta kunde ha besinnat sig. De var obevekliga. Detta är två iskalla planlagda mord. Det är inte resultatet av total uppgivenhet eller sorg. Det är att inte ha lust mer. Inte fixa sina egna behov mer. Det är att vara överväldigad av helt galna krav på hur omvärlden ska vara för att man själv ska ha kontroll.

Kom ihåg att skolan dansade efter Os pipa. Mycket vill ha mer. När sparbetinget kom, då blev lösningen att mörda. Han skulle tappa kontrollen. Kanske skulle döttrarna till slut våga tala med psykologen på skolan.

Detta är Norrmalmstorgsdramat i miniformat. Det är inte synd om föräldrarna, mer än att de kanske var deppigt med de trötta barnen, en smäll i ansiktet. Om de velat hjälpa sina barn hade de gjort det, till vägs ände. De gjorde inte det. De gnällde på livskvalitet! Helt enligt plan!

Uppgivenhet yttrar sig på andra sätt. Detta är mer ilska. En uppgiven förälder sitter i sin stol, huset förfaller, den andre ringer till slut vården. Båda i maskopi och överfallsmord, det är inte någon familj som gemensamt går i döden. Var och en bäddades ner. I ensamhet. Precis så som det alltid varit i det hemmet. Isolering och splittring är narcisisstens bäste vän! Då har man kontroll.

Typen av mord där man också nogsamt kontrollerar att alla är döda bär ju alla tecken på att O var en kontrollfreak. Hängning är ju inte ett fridsamt sätt att dö på, det är dramatiskt. Jag hade nog haft en annan syn på detta om hela familjen tagit gift och hittats i samma rum. Då hade jag tänk religiösa galningar eller kanske familicide med gemenskap in i döden.

Här ska det verka vara en helt vanlig nattning, groteskt.

Fördjupa dig i mfs så slipper du fråga mig.

Vilka orsaker tror du att disken kan ha berott på? Vet du något om hur ordningen var i resten av huset? Fanns det disk på fler platser än på diskbänken?

Så vad tror du är jobbigast? Tankar på allt som är jobbigt eller att linda ett rep runt halsen på sitt barn och hålla emot i fem minuter? En normalindivid gör inte så. Inte ens någon som är tyngd av rädslor för sjukdomar. Andra problem hade de inte. De hade pengar, hus, jobb. Det som oftast inte finns när människor tar livet av sig.

Att mörda sjuka barn och att så intensivt vilja ha samma diagnos på båda barnen, där ringer larmklockan. De var inte kloka. Det märks på valet av aktioner, att båda tjejerna blev "sjuka" och att detta även så är en diagnos där det inte finns några som helst bevis på sjukdom, förutom tröttheten. Lätt att skylla på infektioner, för att slippa gå till BUP. Men hos BUP, där såg man en vanlig tjej, kanske, problemen fanns inne i huvudet på föräldrarna och deras sjuka relation, mellan sig själva och i förhållande till döttrarna.

Tjejerna var 12 och 14 år. Vad hittas slängd i ett hörn vid legot på ovanvåningen? En nalle. De blev båda "trötta" precis när de skulle lämna barndomen och ut i livet som tonåringar... jag kan inte tro att grubblerier och ångest utlöser detta, utan här är de något helt vanvettigt och att de båda mördarparenteserna var personlighetsstörda, det är jag övertygad om. Den typen av personer tillåter inte andra att växa, utvecklas och gå ut i livet, utom deras kontroll. Att tjejerna var snälla och gulliga tvivlar jag inte på heller, men det har inte med saken att göra. De kunde ha varit urbota hopplösa, det hade varit bättre. Då hade BUP öppnat dörren för dem och kanske förr eller senare kommit åt föräldrarnas galna egenheter. Flickor i tonåren gör allt från att springa från små nallar, om de kan... även legobygge i den åldern är för mig något apart. I den åldern slukar man oftare böcker om killar och tjejer, man lyssnar på musik, grejar med smink och kläder eller så är man av friluftstypen, kanske scout, aktiv i någon sport eller så.

Agnes "orkade" inte spela fotboll, men det kan ju vara så att O inte längre orkade följa med på träningen, precis som han avslutade pianospelandet. Hans övernitiska närvaro överallt gick inte till slut, ju vidare lovar döttrarna tog, desto svårare blev detta.

I halvstörda narcissisthem kan barn översköljas av förmaningar, men här var han all over the place. Om han inte mördat sina tjejer och de hållits hemma från skolan också, hade han gått för en far som var väldigt engagerad. Men det blev för mycket på alla fronter. Han knäcktes av inre demoner, den mannen, det fega kräket. Mördaren. Gav sig på sina döttrar, som var mycket svagare, oförberedda, kanske i sömnen.

Far och mor därborta kunde ha besinnat sig. De var obevekliga. Detta är två iskalla planlagda mord. Det är inte resultatet av total uppgivenhet eller sorg. Det är att inte ha lust mer. Inte fixa sina egna behov mer. Det är att vara överväldigad av helt galna krav på hur omvärlden ska vara för att man själv ska ha kontroll.

Kom ihåg att skolan dansade efter Os pipa. Mycket vill ha mer. När sparbetinget kom, då blev lösningen att mörda. Han skulle tappa kontrollen. Kanske skulle döttrarna till slut våga tala med psykologen på skolan.

Detta är Norrmalmstorgsdramat i miniformat. Det är inte synd om föräldrarna, mer än att de kanske var deppigt med de trötta barnen, en smäll i ansiktet. Om de velat hjälpa sina barn hade de gjort det, till vägs ände. De gjorde inte det. De gnällde på livskvalitet! Helt enligt plan!

Uppgivenhet yttrar sig på andra sätt. Detta är mer ilska. En uppgiven förälder sitter i sin stol, huset förfaller, den andre ringer till slut vården. Båda i maskopi och överfallsmord, det är inte någon familj som gemensamt går i döden. Var och en bäddades ner. I ensamhet. Precis så som det alltid varit i det hemmet. Isolering och splittring är narcisisstens bäste vän! Då har man kontroll.

Typen av mord där man också nogsamt kontrollerar att alla är döda bär ju alla tecken på att O var en kontrollfreak. Hängning är ju inte ett fridsamt sätt att dö på, det är dramatiskt. Jag hade nog haft en annan syn på detta om hela familjen tagit gift och hittats i samma rum. Då hade jag tänk religiösa galningar eller kanske familicide med gemenskap in i döden.

Här ska det verka vara en helt vanlig nattning, groteskt.

Ja, trots hög utbildning så tror jag knappast det var så fina fasader i Lundamiljöns salonger som det gärna anspelas på.
Finns snarare ingenting som framkommit om dem som nåt märkvärdigt folk. Tvärtom.

Det finns däremot en roll som de misslyckas med: Föräldraskapet.

Läser just nu följande ord ur en doktorsavhandling som är tänkvärda när det kommer till mfs för forskningen har vänt från att ha haft fokus på psykoser som anledning till prevention. Vilket jag är intresserad av - vad får normalt fungerande människor att hamna i diametralt motsatta änden av ett altrustiskt spekta?

Mad, bad or... deeply sad?

Jag instämmer helt och hållet i dina resonemang. På PT sa man att föräldrarna gemensamt planerat, inte mer.

Precis exakt så tycker jag en trovärdig förklaring kan se ut.

Inte ett försvar men en förklaring till att två föräldrar kan välja denna utväg, i sitt nedbrutna tillstånd såg de helt enkelt inte någon annan möjlighet.

Från spoiler:
Läsningen ger mig bilden av en deprimerad mamma med stor oro för sina töser. Den psykiska belastningen är mångårig då hon haft det jobbigt med bröstcancer varav hon försökt leva sunt och ändrat om kosten för att förhindra återfall. Äldsta dottern insjuknar efter en infektion, försämras successivt. Hennes forna rädslor reaktiveras, det hon trängt undan. En kollega får cancer, hon kan lätt identifiera sig med svårigheterna och är ett stöd.
Hon är hjälpsam och omtyckt av kollegorna och försöker upprätthålla fasader, hålla känslorna i schack.

Hans krisreaktioner är annorlunda, han reagerar mer aktivt och utåtriktat och kör dottern på behandlingar, även utomlands. De är hoppfulla men Agnes blir snarare sämre då ME är ansträngningsutlöst, slutligen orkar hon inte ens gå i skolan på halvtid.
A har haft det jobbigt med alla inskränkningar pga sjukdomen. Hon är tonåring, nedstämd av sin situation - Agnes is bored, hon tycker inte att nån egentligen lyssnar även om hon vet att föräldrarna försöker göra allt i all välmening. Ingen tonåring tycker väl att vuxna begriper nåt.
Hon hade en fin vän som såg henne för den unika person hon var:

"Du var en av de starkaste personerna jag någonsin träffat. Trots din sjukdom bar du på en av de finaste personligheterna i världen."

Föräldrarna söker hjälp via BUP som inte ansåg de kunde göra nåt men det är oklart vad som menas. Såg de en tonåring med normala reaktioner eller fick de inte adekvat hjälp?
Risken finns att Hanna uppfattade dotterns tillstånd som värre; att hon tolkade henne via sina egna känslor. Hon vill inte att dotterns ska genomlida det hon gör. Hanna ter sig mer illa däran än sin man, hon är mycket orolig för töserna i all välmening.
I flera år har hon lidit för Agnes skull och nu börjar det om när den yngsta dottern får diagnos. Hon kanske ser Moa genom Agnes, förmår inte särskilja henne heller - allt som skett genom åren passerar revy, Hanna orkar inte ens tänka på vad Moa också ska genomgå.
Moa som beskrivs så fint av sin unga barnvakt:

"En av världens underbaraste personer, som var vacker på både utsidan och insidan (..) du älskade att uttrycka dig med pennor, kritor och penslar på ett papper."

Tankar på självmord kommer oftare men att lämna barnen känns lika outhärdligt.
Efter lång tids tankar och grubblande tar hon upp detta på hösten, sätter ord på sin ångest - hon orkar inte mer. Hon känner sig som ett med barnen; upplever all smärta och tankarna på cancer har också återkommit. Vem ska ta hand om dem om jag dör? Ingen förstår deras behov.

Med djup sorg i ögonen pratar Oskar med kollegor om hemsituationen, om döttrarna, att hans fru mår oerhört dåligt och han försämras själv på hösten. Han är djupt deprimerad och oroad men har fortfarande planer för våren - han slits mellan hem och hög arbetsmoral.

I flera år har allt fokus varit på barnen, de har tappat bort sig själva. Han har en stark bindning till Hanna, de har blivit sammansvetsade genom åren vilket ytterligare förstärkts av barnens svårigheter. Han kan inte leva utan henne, klarar det inte själv - kan inte ens vidröra tanken på den sorg de skulle drabbas av. Ingen av dem kan tänka klart längre, tankarna är ett enda virrvarr och när Agnes blir kraftigt försämrad vid jul så bestämmer de sig.
De tar ett fruktansvärt beslut som ingen förälder någonsin ska befatta sig med och efter praktiska göromål till sina efterlevande så mördar de sina döttrar gemensamt och i samförstånd.

Håller med dig angående "tassande", så var det. Pratade litet runt i krokar för att säga det som skulle sägas, men rädd för att säga fel eller för mycket.

Var det tassandet som gjorde att det inte framgick på PT att tre personer var mördade? Hade SS kunnat framföra det budskapet redan under PT? Men så krånglade han in sig och det blev otydligt.

Så vad tror du är jobbigast? Tankar på allt som är jobbigt eller att linda ett rep runt halsen på sitt barn och hålla emot i fem minuter? En normalindivid gör inte så. Inte ens någon som är tyngd av rädslor för sjukdomar. Andra problem hade de inte. De hade pengar, hus, jobb. Det som oftast inte finns när människor tar livet av sig.

Att mörda sjuka barn och att så intensivt vilja ha samma diagnos på båda barnen, där ringer larmklockan. De var inte kloka. Det märks på valet av aktioner, att båda tjejerna blev "sjuka" och att detta även så är en diagnos där det inte finns några som helst bevis på sjukdom, förutom tröttheten. Lätt att skylla på infektioner, för att slippa gå till BUP. Men hos BUP, där såg man en vanlig tjej, kanske, problemen fanns inne i huvudet på föräldrarna och deras sjuka relation, mellan sig själva och i förhållande till döttrarna.

Tjejerna var 12 och 14 år. Vad hittas slängd i ett hörn vid legot på ovanvåningen? En nalle. De blev båda "trötta" precis när de skulle lämna barndomen och ut i livet som tonåringar... jag kan inte tro att grubblerier och ångest utlöser detta, utan här är de något helt vanvettigt och att de båda mördarparenteserna var personlighetsstörda, det är jag övertygad om. Den typen av personer tillåter inte andra att växa, utvecklas och gå ut i livet, utom deras kontroll. Att tjejerna var snälla och gulliga tvivlar jag inte på heller, men det har inte med saken att göra. De kunde ha varit urbota hopplösa, det hade varit bättre. Då hade BUP öppnat dörren för dem och kanske förr eller senare kommit åt föräldrarnas galna egenheter. Flickor i tonåren gör allt från att springa från små nallar, om de kan... även legobygge i den åldern är för mig något apart. I den åldern slukar man oftare böcker om killar och tjejer, man lyssnar på musik, grejar med smink och kläder eller så är man av friluftstypen, kanske scout, aktiv i någon sport eller så.

Agnes "orkade" inte spela fotboll, men det kan ju vara så att O inte längre orkade följa med på träningen, precis som han avslutade pianospelandet. Hans övernitiska närvaro överallt gick inte till slut, ju vidare lovar döttrarna tog, desto svårare blev detta.

I halvstörda narcissisthem kan barn översköljas av förmaningar, men här var han all over the place. Om han inte mördat sina tjejer och de hållits hemma från skolan också, hade han gått för en far som var väldigt engagerad. Men det blev för mycket på alla fronter. Han knäcktes av inre demoner, den mannen, det fega kräket. Mördaren. Gav sig på sina döttrar, som var mycket svagare, oförberedda, kanske i sömnen.

Far och mor därborta kunde ha besinnat sig. De var obevekliga. Detta är två iskalla planlagda mord. Det är inte resultatet av total uppgivenhet eller sorg. Det är att inte ha lust mer. Inte fixa sina egna behov mer. Det är att vara överväldigad av helt galna krav på hur omvärlden ska vara för att man själv ska ha kontroll.

Kom ihåg att skolan dansade efter Os pipa. Mycket vill ha mer. När sparbetinget kom, då blev lösningen att mörda. Han skulle tappa kontrollen. Kanske skulle döttrarna till slut våga tala med psykologen på skolan.

Detta är Norrmalmstorgsdramat i miniformat. Det är inte synd om föräldrarna, mer än att de kanske var deppigt med de trötta barnen, en smäll i ansiktet. Om de velat hjälpa sina barn hade de gjort det, till vägs ände. De gjorde inte det. De gnällde på livskvalitet! Helt enligt plan!

Uppgivenhet yttrar sig på andra sätt. Detta är mer ilska. En uppgiven förälder sitter i sin stol, huset förfaller, den andre ringer till slut vården. Båda i maskopi och överfallsmord, det är inte någon familj som gemensamt går i döden. Var och en bäddades ner. I ensamhet. Precis så som det alltid varit i det hemmet. Isolering och splittring är narcisisstens bäste vän! Då har man kontroll.

Typen av mord där man också nogsamt kontrollerar att alla är döda bär ju alla tecken på att O var en kontrollfreak. Hängning är ju inte ett fridsamt sätt att dö på, det är dramatiskt. Jag hade nog haft en annan syn på detta om hela familjen tagit gift och hittats i samma rum. Då hade jag tänk religiösa galningar eller kanske familicide med gemenskap in i döden.

Här ska det verka vara en helt vanlig nattning, groteskt.

Nej
Men - Gulligullan då ?! Registrerat Dig jan 19 och redan så mycket på fötterna?
Mer än intressant vore en beskrivning av flickornas " underliga klädsel" då de blev funna?
Religiösa inslag, dopkåpor, eller vad?
Något som använts på Mundekulla?

Så vad tror du är jobbigast? Tankar på allt som är jobbigt eller att linda ett rep runt halsen på sitt barn och hålla emot i fem minuter? En normalindivid gör inte så. Inte ens någon som är tyngd av rädslor för sjukdomar. Andra problem hade de inte. De hade pengar, hus, jobb. Det som oftast inte finns när människor tar livet av sig.

Att mörda sjuka barn och att så intensivt vilja ha samma diagnos på båda barnen, där ringer larmklockan. De var inte kloka. Det märks på valet av aktioner, att båda tjejerna blev "sjuka" och att detta även så är en diagnos där det inte finns några som helst bevis på sjukdom, förutom tröttheten. Lätt att skylla på infektioner, för att slippa gå till BUP. Men hos BUP, där såg man en vanlig tjej, kanske, problemen fanns inne i huvudet på föräldrarna och deras sjuka relation, mellan sig själva och i förhållande till döttrarna.

Tjejerna var 12 och 14 år. Vad hittas slängd i ett hörn vid legot på ovanvåningen? En nalle. De blev båda "trötta" precis när de skulle lämna barndomen och ut i livet som tonåringar... jag kan inte tro att grubblerier och ångest utlöser detta, utan här är de något helt vanvettigt och att de båda mördarparenteserna var personlighetsstörda, det är jag övertygad om. Den typen av personer tillåter inte andra att växa, utvecklas och gå ut i livet, utom deras kontroll. Att tjejerna var snälla och gulliga tvivlar jag inte på heller, men det har inte med saken att göra. De kunde ha varit urbota hopplösa, det hade varit bättre. Då hade BUP öppnat dörren för dem och kanske förr eller senare kommit åt föräldrarnas galna egenheter. Flickor i tonåren gör allt från att springa från små nallar, om de kan... även legobygge i den åldern är för mig något apart. I den åldern slukar man oftare böcker om killar och tjejer, man lyssnar på musik, grejar med smink och kläder eller så är man av friluftstypen, kanske scout, aktiv i någon sport eller så.

Agnes "orkade" inte spela fotboll, men det kan ju vara så att O inte längre orkade följa med på träningen, precis som han avslutade pianospelandet. Hans övernitiska närvaro överallt gick inte till slut, ju vidare lovar döttrarna tog, desto svårare blev detta.

I halvstörda narcissisthem kan barn översköljas av förmaningar, men här var han all over the place. Om han inte mördat sina tjejer och de hållits hemma från skolan också, hade han gått för en far som var väldigt engagerad. Men det blev för mycket på alla fronter. Han knäcktes av inre demoner, den mannen, det fega kräket. Mördaren. Gav sig på sina döttrar, som var mycket svagare, oförberedda, kanske i sömnen.

Far och mor därborta kunde ha besinnat sig. De var obevekliga. Detta är två iskalla planlagda mord. Det är inte resultatet av total uppgivenhet eller sorg. Det är att inte ha lust mer. Inte fixa sina egna behov mer. Det är att vara överväldigad av helt galna krav på hur omvärlden ska vara för att man själv ska ha kontroll.

Kom ihåg att skolan dansade efter Os pipa. Mycket vill ha mer. När sparbetinget kom, då blev lösningen att mörda. Han skulle tappa kontrollen. Kanske skulle döttrarna till slut våga tala med psykologen på skolan.

Detta är Norrmalmstorgsdramat i miniformat. Det är inte synd om föräldrarna, mer än att de kanske var deppigt med de trötta barnen, en smäll i ansiktet. Om de velat hjälpa sina barn hade de gjort det, till vägs ände. De gjorde inte det. De gnällde på livskvalitet! Helt enligt plan!

Uppgivenhet yttrar sig på andra sätt. Detta är mer ilska. En uppgiven förälder sitter i sin stol, huset förfaller, den andre ringer till slut vården. Båda i maskopi och överfallsmord, det är inte någon familj som gemensamt går i döden. Var och en bäddades ner. I ensamhet. Precis så som det alltid varit i det hemmet. Isolering och splittring är narcisisstens bäste vän! Då har man kontroll.

Typen av mord där man också nogsamt kontrollerar att alla är döda bär ju alla tecken på att O var en kontrollfreak. Hängning är ju inte ett fridsamt sätt att dö på, det är dramatiskt. Jag hade nog haft en annan syn på detta om hela familjen tagit gift och hittats i samma rum. Då hade jag tänk religiösa galningar eller kanske familicide med gemenskap in i döden.

Här ska det verka vara en helt vanlig nattning, groteskt.

Precis så! Otroligt obehagliga och raljerande texter som skrivs av dessa mobbare. Som av någon konstig anledning får hållas och som klappar varandras axlar. Idkar härskarteknik på lägsta nivå. Samt verkar tillbringa sina dygn vid tangentbordet och hugga som kobror så snart något inlägg går dem emot. Undrar ibland hur stor verklighetsförankring de har. Har de familjer och barn? Har de öht någon referens till familjeliv? Verkar finnas en stor rädsla för att att något ska uppdagas. Det är så lågt att slå ner på Missan så det slår tillbaka på dem själva.