Jag började tänka på en gammal bekant ungefär när labbet i Holland lät meddela att DNA visade på en nordeuropé med blont hår och blåa ögon som GM. Det gick inte (och går fortfarande inte) föreställa sig att denna gamla bekant skulle ha knivmördat någon dock. Ännu mindre ett barn, min gamla bekant var ju rätt normal trots sitt stundtals märkliga beteende. Nej, jag kan fortfarande inte se det framför mig.
Några år senare såg jag ett Veckans brott med GW, där de tog upp mordet, och det fick mig att göra ett matematiskt överslag för att se om det var värt att tänka mer på den här killen.
Jag började med påståendet att det rör sig om en person med lokalkännedom, troligtvis från stan.
Check. Linköping hade vid den här tiden ca 135 000 invånare men vi kan ju ta med lite utomsocknes och runda av till dagens 160 000. Hälften är kvinnor så kvar återstår ca 80 000.
Därefter tog jag vittnesmålet om åldern - "i 20-årsåldern".
Check. Han var 21 vid tillfället och ser varken ung eller gammal ut. Han är ju ljus, så kanske ung (om något) men i så fall inte mycket. Enligt ålderspyramiden för Sverige 2017 (som skevar något pga immigration) är ca 18% av den manliga befolkning mellan 15-30 år. Min bekant var exakt 21, men låt oss ta det större intervallet och 2017 års fördelning. Då är vi nere på 14 400 individer.
Sen kom då DNA-analysen från Holland som visade på en nordeuropé/skandinav med blåa ögon och blont hår.
Check och
check. Min gamla bekant var alltså inte cendré- eller "råttfärgad" som en del kallar det, han var blond och lite svagt rödlätt med blåa ögon och fräknar. Jag har lite svårt att få fram vettig statistik på detta och vill inte skarva för mycket men när jag tittar mig omkring på stan tycker jag nog att 25% är en rätt hög siffra. Troligtvis är det färre, men säg 25% blondiner. Då är vi nere på 3600.
Nikotinist.
Check. Denna bekant var rökare. Total andel nikotinister bland män ligger på ca 35%.
Ca 20% snusare och 10% rökare, men jag har läst 35% någonstans och kör på det. Då är vi nere på 1260 personer.
Därefter hade jag uppgiften om längden. Jag har noterat att längdintervallet nu är uppe i typ 170-200 cm och innefattar i princip alla, men ju längre man går tillbaka i artiklarna och presskonferenserna (och i denna tråd), ju längre beskrivs GM som. Min gamla bekant är 190 cm. Inte ungefär 190. Han är 190 cm. Så,
check. Hur många kan sägas vara "långa" och över 185 cm?
Ca 10% enligt SCB. Nere på lite drygt 120 pers nu, trots konservativt räknat, och det var inte utan att det gick en kall kår genom ryggen på mig när jag erinrades ballisongkniven.
Jag minns hur han kom hem från en semester runt 97-98 någonstans och hade med sig exakt en sån butterfly-kniv som syns på bilden. Han hade köpt den på marknad, sa han. Vi lekte en hel del med den och imiterade "Vatos Locos" i filmen Blood in, Blood out. Ska man säga
check på den också? GM behövde ju så klart inte ha ägt kniven själv men min gamla bekant hade i alla fall en. Den torde varit ca 7 år gammal vi tiden för mordet och troligtvis "lekt" med en del.
Så hur många hade en butterflykniv på 90- och 00-talet? En kille per klass? En per årskurs? Svårt att svara på men andelen sjunker nog när man tar bort alla med invandrarbakgrund. Hur många blonda, blåögda killar på 190 cm i Linköping hade en butterfly-kniv? 1 på 50? Färre? Urvalet kändes nu mycket litet.
Tankarna gick tillbaka till tiden då vi umgicks och jag funderade på vad som var utmärkande med min gamla bekant. Han kom från en ordnad familj och var rätt alldaglig men det var några grejer som han gjorde i tonåren som inte alls kändes så vanliga. Han hade bland annat stulit grejer från sina polare och sen förnekat det på ett nästan skrämmande trovärdigt sätt. Hans familj var kristen och min bekant lät aldrig familjen förstå annat än att han var en "duktig gosse" men vi som kände honom såg honom stjäla kontanter från ett kristet ungdomsförbund han hängde med, han stal kontanter ur en kompis morsas handväska och han fuskade på prov i plugget och levde lite rövare i det där sociala mellanskiktet som var under det där värstingarna fanns.
Vad som var så märkligt med den här killen var att han hade en förstklassig förmåga att se oskyldig ut, att blåneka trovärdigt och, inte minst, att koka ihop trovärdiga lögner när han var satt under press. Han var så bra på det att det kändes som att han skulle kunna lura vilken förhörsledare som helst, om de försökte grilla honom.
Men mörda någon? Nej, där går en gräns och den kunde jag inte tänka mig att han hade korsat.
Det gick ytterligare några år och jag kunde inte riktigt släppa tanken på den här killen. Hans namn dök upp igen när en annan bekant tydligen sprungit in i honom och fått reda på att en gemensam klasskamrat från lågstadiet hade dött i en motorcykelolycka. Sorgsen hade min andra bekant gått vidare och berättat detta för flera andra - bara för att få reda på att allt var en lögn. Den gemensamma klasskamraten levde och mådde bra. Varför i h-vete skulle han hitta på en sån sjuk grej?, undrade min andra bekant.
Jag bestämde mig för att kolla upp honom. Året var nu ca 2017 och jag gick så klart ut på facebook först. Ingen träff. (Vem har inte facebook i dessa tider?)
Hitta.se? Eniro? Ingen träff.
Konstigt, men ändå inte SÅ konstigt. Folk behöver ju inte finnas på varken sociala medier eller i telefonkatalogen i dessa tider.
Lyckligtvis kom jag ihåg vad alla i hans familj hette så jag började kolla efter dem på facebook. Brorsan? Ingen träff. Syrran? Ingen träff. Morsan? Ingen träff. Farsan?
Träff. Där var han, min gamla bekants farsa. Honom kände jag igen på profilbilden. Hans profil var rätt fattig och det fanns inte så många bilder. Ingenting på sonen. Gubben är ju 60+ och den generationen öser ju knappast upp bilder på sociala medier, så det var ju inget uppseendeväckande.
I vänlistan hittade jag dock något intressant. En tjej med samma förnamn som min bekants lillasyster. Hon kan ju ha gift sig?
Yes, det var hon. Hon var dock ogift men verkade ha bytt efternamn. Jag kollade igenom hennes bilder och
där, där var han, min gamla bekant. På en bild med sin syster, tagen bakifrån, såg jag tydligt att det var han. Bildtexten löd något i stil med "skönt att träffa sin bror igen, NNN NNNNN" fast med ett nytt namn. Hade min gamla bekant bytt namn, han också? Varken förnamn eller efternamn var samma som när jag kände honom och det nya namnet var inte alls särskilt märkvärdigt. Vilket konstigt namn att byta till, tänkte jag, och började faktiskt känna att det osade katt ordentligt.
Sökningarna gick vidare på det nya namnet men jag hittade ingenting. Inget på facebook, inget på linkedin, inget på hitta.se eller eniro.
Till slut gjorde jag något som jag inte gjort sen typ 2005: jag bläddrade till sidan 2 på google efter att ha gjort sökningar på hans namn tillsammans med hans syskons. Där låg en träff på som en PDF - en dödsruna på en gammal farmor eller mormor. "Sörjs av: NNN NNNNN och YYYYY YYYY." Ett nytt namn. Ett lite konstigt namn. Nya sökningar...
Träff.
Namnet dök upp tillsammans med det nya namnet i en liten ort i ett av våra grannländer. Han har alltså flytt landet? Jag hittade hans käresta (det andra namnet) på facebook och där fanns han med på 5-6 bilder. Hur tydligt som helst. Där var han.
Han hade bara bytt namn och flyttat utomlands.
Tillbaka till matematiken.
Vi hade alltså en 21-årig kille, född och uppvuxen i Linköping, med blont hår och blåa ögon, nikotinist, 190 cm lång och som helt säkert ägt en butterfly-kniv identisk med mordvapnet. Killen har aldrig varit våldsam eller en "värsting" men har en historia av besynnerlig kyla och snabbtänkthet i situationer då han blivit konfronterad eller påkommen med att han gjort något dumt. En slags naturbegåvning, om man kan prata i sådana termer. Och han har alltså bytt namn och flyttat till en liten ort utomlands. Borttagen från sociala medier.
Hur många sådana här personer kunde det finnas? Jag ringde polisen.
"Tack, ska du ha! Vi återkommer."
Några dagar senare: "Hej, personen du angav har redan topsats och är avförd från utredningen."