Don Airey säger själv i slutet av människor omkring inte riktigt förstår vad eller varför Gary Moore gör sina val. Egentligen är det samma med en mängd stora gitarrister.. Jeff Beck, Michael Schenker, Eric Clapton, Gary Moore och Ritchie Blackmore. I media framställs dessa väldigt olika, men av diverse anledningar verkar dom ha svårt att nöja sig med en inriktning eller konstellation av band en längre tid. Det känns som att dom är nöjda ett väldigt kort tag för att sedan vakna upp en dag och bara gå sin egna väg oavsett hur framgångsrik senaste tiden varit. Jag kan förstå att man lämnar ett band efter tio år om man känner att man dras till annan musik, men det är verkligen inte fallet med någon av dessa. Dessa gör 1-2 album. Ibland riktigt bra album för att sedan huxflux byta inriktning.
Eric Clapton lämnade Cream efter bara några år även fast dom hade kunnat bli hur stora som helst. Gary Moore samarbetade med gubbarna ifrån Cream på 90-talet, men även det blev kortlivat. Don Airey som verkar vara en hur lättsam människa som helst blev ovän med Gary Moore under tio år efter en rad olika samarbeten. Gary Moore hoppar av Thin Lizzy mitt uppe i en turné. Här beskriver, var det är Fitzpatrick?, Gary Moore som allmänt obehaglig som full kontra Brian Robertson som var mer latjolajbans som full även om det var negativt för bandet.
Jag tror helt enkelt att Gary Moore var trött på Phil Lynott (och Scott Gorhams) missbruk och tröttnade snabbt på att bara vara gitarrist. Det som blev en skön omväxling (att slippa vara ledaren) blev snabbt frustrerande. Han fokuserade på musiken och ville väl samtidigt göra något som var mer av en utmaning. Därav ett tillsynes omoget beslut att bara hoppa av bandet.
Hur många musiker har egentligen Gary Moore jobbat med? I denna dokumentär nämns många av dom mer centrala figurerna som Phil Lynott, Jon Hiseman och Don Airey, men det finns många fler. Vart försvann alla dom? Borde det inte vara väldigt skönt i en position som Gary Moores att åtminstone ha några konstanta musiker så han slipper leta nya hela tiden och kunna fokusera på musiken?
Eric Clapton lämnade Cream efter bara några år även fast dom hade kunnat bli hur stora som helst. Gary Moore samarbetade med gubbarna ifrån Cream på 90-talet, men även det blev kortlivat. Don Airey som verkar vara en hur lättsam människa som helst blev ovän med Gary Moore under tio år efter en rad olika samarbeten. Gary Moore hoppar av Thin Lizzy mitt uppe i en turné. Här beskriver, var det är Fitzpatrick?, Gary Moore som allmänt obehaglig som full kontra Brian Robertson som var mer latjolajbans som full även om det var negativt för bandet.
Jag tror helt enkelt att Gary Moore var trött på Phil Lynott (och Scott Gorhams) missbruk och tröttnade snabbt på att bara vara gitarrist. Det som blev en skön omväxling (att slippa vara ledaren) blev snabbt frustrerande. Han fokuserade på musiken och ville väl samtidigt göra något som var mer av en utmaning. Därav ett tillsynes omoget beslut att bara hoppa av bandet.
Hur många musiker har egentligen Gary Moore jobbat med? I denna dokumentär nämns många av dom mer centrala figurerna som Phil Lynott, Jon Hiseman och Don Airey, men det finns många fler. Vart försvann alla dom? Borde det inte vara väldigt skönt i en position som Gary Moores att åtminstone ha några konstanta musiker så han slipper leta nya hela tiden och kunna fokusera på musiken?
