Citat:
Man måste väl rimligen ha tyckt att man gjorde det bästa man kunde för sina barn vid den givna tidpunkten. Att man genom att dödas och dö beskyddade dom från ett liv utan mening.
Det vore extremt intressant att veta hur det ideala livet skulle ha sett ut om föräldrarna fått råda över alla omständigheter, eller rättare sagt, vad saknades i livet så man kände att man inte levde ett liv i egentlig mening?
Räcker hälsan, eller var det lyckan, kärleken eller nåt helt annat?
Det vore extremt intressant att veta hur det ideala livet skulle ha sett ut om föräldrarna fått råda över alla omständigheter, eller rättare sagt, vad saknades i livet så man kände att man inte levde ett liv i egentlig mening?
Räcker hälsan, eller var det lyckan, kärleken eller nåt helt annat?
Jovisst tyckte man att man gjorde det bästa, men det har ju drag av total resignation samtidigt med någon form av sista hjältebedrift, troligen båda samtidigt. Det utdragna förloppet och det faktum att de är två borde väl antyda att det hinner susa en hel del genom huvet på dem, men att somligt är lokaliserat mer hos en part än en annan: om uppgivenheten är mammans så är rationaliseringarna pappans etc. Men de måste kanske till sist ha lurat sig själva var och en för sig.
Men att de trodde på vad de gjorde får man ju utgå ifrån. Deras fall (vad de tänkte, hur de resonerade och kände) borde ju mänskligt och känslomässigt kunna vara svårt att skilja från ett hypotetiskt fall där föräldrarna dödar sina barn före att de skickas till ett nazityskt dödsläger, där föräldrarna egentligen inte vet vad som väntar annat än långa tågresor under vidriga förhållanden till en mänskligt sett avskyvärd slavlägertillvaro långt bort någonstans.
De måste ju ha känt likadant i just den aspekten att de besparade barnen lidande. Bedrägeriet ligger ändå i att det är en förhastad slutsats. (Och en formellt ändå haltande liknelse...)
(Åtminstone om inte mammans cancer kommit tillbaka kanske)
Var exakt annars problemet låg i är väl inte så lätt att säga för utomstående, men om de bedömde flickorna som exv olämpliga för vidare familjebildning så kan ju det säkert vägt in hos somliga. Utmattningen som är tuff känns oöverstiglig när det inte syns en målbild vid slutet av vägen.
Man måste ju då också understryka att pressade människor som dessa föräldrar var, som kanske en (omvänd)
”räddningsventil”, lätt hänger upp sig på enstaka, allt överskuggande saker som om dessa och inget annat vore livets mening. Sjukdomarna och kampen gör att livet tycks framträda i blixtbelysning, men det är en idylliserande illusion, som kanske t.o.m. kan vara livgivande i ett annat livsskede, men dräper i detta. För bilden går inte ihop med flickornas verkliga framtidsutsikter (så som föräldrarna också föreställer sig dessa). Perspektivet smalnar av till ett tunnelseende, men tunneln leder inte till ljuset. Eller hur man vill se det.
Då får man stränga om sin lyra...
__________________
Senast redigerad av Lonnrot 2019-02-06 kl. 17:23.
Senast redigerad av Lonnrot 2019-02-06 kl. 17:23.