Citat:
Ursprungligen postat av
Gullgulligullan
Gör som du vill.
Själv funderar jag just nu mest på hur en gemensam plan på att mörda sina barn börjar. I vilket sammanhang lyfter man fram det? Insinuerar man det för att kolla av den andre? Lägger man fram familjemordsbeskrivningar på köksbordet? Länkar man till undergångsartiklar om flickornas sjukdom? Och som mottagare, blir man chockad och låter sig sedan gradvis vänjas vid tanken? Ser man det som ett test där man försiktigt kollar av om den andre, som i ett förförelsespel? Eller är någon så under isen och skriker ut i desperation att man bara vill dö? Hotar med att ta livet av sig själv och barnen? Så mycket och så länge att den andre till slut inte längre orkar stå emot? Eller är det ett rationellt beslut som kommer samtidigt hos båda makarna, som en gemensam snilleblixt efter att ha funderat på alla andra lösningar.
Hur i hundan kommer man gemensamt fram till att det är en bra idé att mörda sina barn?
”Jag orkar inte mer!” kan vara en samtalsinledare där. Gärna med fullversaler.
Det är väl kanske inte otänkbart att flickorna varit lite skruttiga i ngt avseende från början/under lång tid, och att det funnits en diskussion kring fler barn. Fostrets/barnets utveckling och normalkurvor och inlärninhsförmåga etc brukar ge naturliga ingångar till samtal kring barnens väl och ve.
Tar man in ångest eller depression i ekvationen så får man anledning att fråga sig vad som ger en mamma ångest eller depression. I en synbart perfekt eller normal och ganska alldaglig men högpresterande familj. Där är jag inte rätt man att fråga, men jag föreställer mig att ett par trygghetsskapande komponenter kan behöva skjutas till, om de saknas. Om de kan skjutas till.
Nånting fattas dem. Sen vet man ju inte vad som kommer först heller. Bara att se döttrarna lida och inte riktigt kunna skilja depressioner från andra fysiska besvär och dagliga sorger och besvär kan säkert vara dramatiskt nedbrytande. Och sen kanske inse att man själv och barnen fördystrar varandra, och genererar ångest i varandra (vilket förvisso även föräldrar och friska barn kan göra).
Skulle jag gissa, eller snarare man kunde tänka sig att detta har gått hårt åt en förälder (mamman?) mentalt, utan att hon förstått sig på det riktgt. Och den andre/pappan har kanske mest fått hennes lite uppskruvade eller tillrättalagda version av hur hon upplevt det, och inte vart klokare själv eller backat från det. Och sen har ångesten över en (av ångest) bruten känslomässig dialog / kommunikation / anknytning drivit upp oron och en känsla av maktlöshet mellan föräldern och barnet (så fick vi in en anknytning till hedersmord i alla fall kanske...). Som lär vara ångestdrivande, och kunna ge skräck för att barnen far illa.
Men det stämmer kanske inte helt med parets långvariga och välartade planering kanske. Det kan ju ha gått upp o ner. Förvisso.
Detta var ett tankespån. Ni med tillgång till stocken kan väl fylla i eller dra ifrån.