Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Håller med. Såg en annan intressant sida med intervjuer med unga vuxna parallellt med fakta och råd kring depression och självmordstankar.
Svart syn på tillvaron:
Fångad i negativa tankemönster:
Leva i en bubbla och isolera sig:
Trots att jag själv lidit av depression åtskilliga gånger sedan tonåren, och har en ångestproblematik, är det lätt att glömma bort vidden av hur även en mild depression drastiskt förändrar synen på sig själv och sin omgivning. Till och med jag tänker ibland schablonmässigt på depression som att vara nedstämd och ordet deppad används ofta vardagligt som beskrivning på ledsenhet eller att man är bekymrad.
De beskrivningar du citerade från ungdomarna är verkligen målande och drabbande. Lever man sig in i det tillståndet och föreställer sig att tex både A och H var deprimerade blir det inte jättesvårt att förstå hur det kunde påverka även O och M. Sen vet jag inte om det var så dock.
Trots allt detta tror jag ändå att något mer måste adderas innan familicide ses som en lösning. Men vad? Eller så är det för obehagligt att ta till sig att "bara" depression kan leda till utplåning av en hel familj.
En del här i tråden fördömer andra för att byta åsikter och inte vara konsekvent över tid i sitt tänkande. Själv växlar jag mellan flera vinklar och teorier. Det beror på att jag faktiskt inte vet vad som hände.