__________________
Senast redigerad av N.Armstark 2019-02-02 kl. 06:41.
Senast redigerad av N.Armstark 2019-02-02 kl. 06:41.
Citat:
Jag håller helt med dig om att det just det året/ hösten blev mkt uppmärksamhet kring ME. Är man deprimerad och har två barn med sjukdomen blir man nog väldigt påverkad.
Koom tillbaaka till 2019, Lonnrot! 
Jag har nämligen funderat kring den extremt svarta synen på framtiden. Att de i nuet var i djup kris, och för mig trolig djup depression, har jag utgått från.
Jag nämnde ett par larmrapporter om bröstcancer gällande hormonbehandling samt betydligt längre recidivrisk de sett vid viss cancer. Det nämndes 15-20 år och lär kunna göra vem som helst bekymrad.
Är man deprimerad är man lättpåverkad om det så gäller scarlataner eller dystra prognoser.
Det är väldigt mycket om ME hela året men jag tittade på december.
5 december: ”Jag är levande död med ME” i Malou Efter tio (om CL):
https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3947301
13 december i samma program:
"Pernilla Zethraeus har varit svårt sjuk i ME/CFS sedan 2002"
https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3948313
(PZ är mer förklarande - bra program).
8, 9, 10, 11, 14, 17, 20, 27 december: stor artikelserie om ME i svd om allt mellan att FK kräver ideliga kompletteringar och avslår sjukskrivningar och kräver till annat.
Med bl.a rubricering:
"Ingen behandling kan göra 15-åriga Johan frisk"
”Min sambo är berövad 99 procent av sitt liv”
Bildrubrik till A*lvegrens artikel:
”Mitt liv som jag kände det har upphört”
Barn- och äldre landstingsråd:
"En fjärdedel av dem är helt sängbundna. Att gå ut i trädgården eller promenera med hunden kan vara något som de bara drömmer om. Ofta lever de i princip som levande begravda, i ett ljudlöst mörker."
Alltså inget fel att ME uppmärksammas med jag funderar kring föräldrarna.
Jagar man bot och behandling som föräldrarna gjort när det kommer till ME som är obotbar och snarare blir utmattande att flänga runt - så undrar jag vad man har för syn på resten.
De facto såg de ingen framtid alls värd att leva så de lär ha målat fan på väggen gällande barnen.
Det är 40 000 som har diagnosen. Många rapporter handlar om de som ligger i svarta, ljudisolerade rum. Det är ofta beskrivningar där vuxna lidit av ME i 15-20 år.
Applicerar man detta på barn så lär de bli väldigt galet. Hela ungdomsstiden är borta ända bort i vuxen ålder och sen kanske man tänker ännu längre, att de kommer inte ur rummet alls och det är bättre att dö.
Hanna var medlem i "Databas ME/CFS" sen mars 2016.
Det är säkert ett informativt forum där de kan backa upp varandra, skapat av maken till en ME-sjuk fru - nu i 10 år.
Jag råkade dock få ögonen på ett visst parti som kom upp då jag googlade via nåt tal i maj 2018:
Den där kunskapsbanken har jag läst innan och att hon led råder ingen tvekan om.
Men det är dystert. Jag orkar knappt med kapitlet, det är kvalmigt bittert, varav jag saxade några dystra partier.
Sen så beskriver hon att hon inte är deprimerad (avskedsbrevet) - för det hör inte till ME, det ska man inte tro. Det är inte annat än lidande via ME som gör att man tar livet av sig i Schwiez eller vad man nu väljer.
...Vilket är ett otroligt skevt resonemang eftersom ME med allt vad det innebär verkligen kan leda till depression likaväl som vid andra fysiska sjd; oavsett om det i grunden är fel på immunsystem eller vad det nu rör sig om.
Det säger säg självt om livet ordagrant försvinner, umgängeskretsen krymper till noll i värsta fall och man inte klarar ett dugg till slut att man blir nedstämd och i sin värre form deprimerad.
➤ Det finns således en risk i att överbetona att det endast rör sig om ME-lidande när man vill begå självmord. Risken ligger i att ME då skuggar en faktisk sekundärt utlöst depression som personen behöver hjälp med istället.
Frågan är om man till den milda grad inte vill riskera klassas som psykiskt sjuk såsom debatten ser ut (krigen biomarkör vs KBT) så det aktiverar försvarsmekanismer.
För att få ett sammanhang i det jag skriver har jag saxat vissa delar.
Jag har svårt för att hon skriver i "vi-form".
Jag har nämligen funderat kring den extremt svarta synen på framtiden. Att de i nuet var i djup kris, och för mig trolig djup depression, har jag utgått från.
Jag nämnde ett par larmrapporter om bröstcancer gällande hormonbehandling samt betydligt längre recidivrisk de sett vid viss cancer. Det nämndes 15-20 år och lär kunna göra vem som helst bekymrad.
Är man deprimerad är man lättpåverkad om det så gäller scarlataner eller dystra prognoser.
Det är väldigt mycket om ME hela året men jag tittade på december.
5 december: ”Jag är levande död med ME” i Malou Efter tio (om CL):
https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3947301
13 december i samma program:
"Pernilla Zethraeus har varit svårt sjuk i ME/CFS sedan 2002"
https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3948313
(PZ är mer förklarande - bra program).
8, 9, 10, 11, 14, 17, 20, 27 december: stor artikelserie om ME i svd om allt mellan att FK kräver ideliga kompletteringar och avslår sjukskrivningar och kräver till annat.
Med bl.a rubricering:
"Ingen behandling kan göra 15-åriga Johan frisk"
”Min sambo är berövad 99 procent av sitt liv”
Bildrubrik till A*lvegrens artikel:
”Mitt liv som jag kände det har upphört”
Barn- och äldre landstingsråd:
"En fjärdedel av dem är helt sängbundna. Att gå ut i trädgården eller promenera med hunden kan vara något som de bara drömmer om. Ofta lever de i princip som levande begravda, i ett ljudlöst mörker."
Alltså inget fel att ME uppmärksammas med jag funderar kring föräldrarna.
Jagar man bot och behandling som föräldrarna gjort när det kommer till ME som är obotbar och snarare blir utmattande att flänga runt - så undrar jag vad man har för syn på resten.
De facto såg de ingen framtid alls värd att leva så de lär ha målat fan på väggen gällande barnen.
Det är 40 000 som har diagnosen. Många rapporter handlar om de som ligger i svarta, ljudisolerade rum. Det är ofta beskrivningar där vuxna lidit av ME i 15-20 år.
Applicerar man detta på barn så lär de bli väldigt galet. Hela ungdomsstiden är borta ända bort i vuxen ålder och sen kanske man tänker ännu längre, att de kommer inte ur rummet alls och det är bättre att dö.
Hanna var medlem i "Databas ME/CFS" sen mars 2016.
Det är säkert ett informativt forum där de kan backa upp varandra, skapat av maken till en ME-sjuk fru - nu i 10 år.
Jag råkade dock få ögonen på ett visst parti som kom upp då jag googlade via nåt tal i maj 2018:
Den där kunskapsbanken har jag läst innan och att hon led råder ingen tvekan om.
Men det är dystert. Jag orkar knappt med kapitlet, det är kvalmigt bittert, varav jag saxade några dystra partier.
Sen så beskriver hon att hon inte är deprimerad (avskedsbrevet) - för det hör inte till ME, det ska man inte tro. Det är inte annat än lidande via ME som gör att man tar livet av sig i Schwiez eller vad man nu väljer.
...Vilket är ett otroligt skevt resonemang eftersom ME med allt vad det innebär verkligen kan leda till depression likaväl som vid andra fysiska sjd; oavsett om det i grunden är fel på immunsystem eller vad det nu rör sig om.
Det säger säg självt om livet ordagrant försvinner, umgängeskretsen krymper till noll i värsta fall och man inte klarar ett dugg till slut att man blir nedstämd och i sin värre form deprimerad.
➤ Det finns således en risk i att överbetona att det endast rör sig om ME-lidande när man vill begå självmord. Risken ligger i att ME då skuggar en faktisk sekundärt utlöst depression som personen behöver hjälp med istället.
Frågan är om man till den milda grad inte vill riskera klassas som psykiskt sjuk såsom debatten ser ut (krigen biomarkör vs KBT) så det aktiverar försvarsmekanismer.
För att få ett sammanhang i det jag skriver har jag saxat vissa delar.
Citat:
Koom tillbaaka till 2019, Lonnrot!
Jag har nämligen funderat kring den extremt svarta synen på framtiden. Att de i nuet var i djup kris, och för mig trolig djup depression, har jag utgått från.
Jag nämnde ett par larmrapporter om bröstcancer gällande hormonbehandling samt betydligt längre recidivrisk de sett vid viss cancer. Det nämndes 15-20 år och lär kunna göra vem som helst bekymrad.
Är man deprimerad är man lättpåverkad om det så gäller scarlataner eller dystra prognoser.
Det är väldigt mycket om ME hela året men jag tittade på december.
5 december: ”Jag är levande död med ME” i Malou Efter tio (om CL):
https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3947301
13 december i samma program:
"Pernilla Zethraeus har varit svårt sjuk i ME/CFS sedan 2002"
https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3948313
(PZ är mer förklarande - bra program).
8, 9, 10, 11, 14, 17, 20, 27 december: stor artikelserie om ME i svd om allt mellan att FK kräver ideliga kompletteringar och avslår sjukskrivningar och kräver till annat.
Med bl.a rubricering:
"Ingen behandling kan göra 15-åriga Johan frisk"
”Min sambo är berövad 99 procent av sitt liv”
Bildrubrik till A*lvegrens artikel:
”Mitt liv som jag kände det har upphört”
Barn- och äldre landstingsråd:
"En fjärdedel av dem är helt sängbundna. Att gå ut i trädgården eller promenera med hunden kan vara något som de bara drömmer om. Ofta lever de i princip som levande begravda, i ett ljudlöst mörker."
Alltså inget fel att ME uppmärksammas med jag funderar kring föräldrarna.
Jagar man bot och behandling som föräldrarna gjort när det kommer till ME som är obotbar och snarare blir utmattande att flänga runt - så undrar jag vad man har för syn på resten.
De facto såg de ingen framtid alls värd att leva så de lär ha målat fan på väggen gällande barnen.
Det är 40 000 som har diagnosen. Många rapporter handlar om de som ligger i svarta, ljudisolerade rum. Det är ofta beskrivningar där vuxna lidit av ME i 15-20 år.
Applicerar man detta på barn så lär de bli väldigt galet. Hela ungdomsstiden är borta ända bort i vuxen ålder och sen kanske man tänker ännu längre, att de kommer inte ur rummet alls och det är bättre att dö.
Hanna var medlem i "Databas ME/CFS" sen mars 2016.
Det är säkert ett informativt forum där de kan backa upp varandra, skapat av maken till en ME-sjuk fru - nu i 10 år.
Jag råkade dock få ögonen på ett visst parti som kom upp då jag googlade via nåt tal i maj 2018:
Den där kunskapsbanken har jag läst innan och att hon led råder ingen tvekan om.
Men det är dystert. Jag orkar knappt med kapitlet, det är kvalmigt bittert, varav jag saxade några dystra partier.
Sen så beskriver hon att hon inte är deprimerad (avskedsbrevet) - för det hör inte till ME, det ska man inte tro. Det är inte annat än lidande via ME som gör att man tar livet av sig i Schwiez eller vad man nu väljer.
...Vilket är ett otroligt skevt resonemang eftersom ME med allt vad det innebär verkligen kan leda till depression likaväl som vid andra fysiska sjd; oavsett om det i grunden är fel på immunsystem eller vad det nu rör sig om.
Det säger säg självt om livet ordagrant försvinner, umgängeskretsen krymper till noll i värsta fall och man inte klarar ett dugg till slut att man blir nedstämd och i sin värre form deprimerad.
➤ Det finns således en risk i att överbetona att det endast rör sig om ME-lidande när man vill begå självmord. Risken ligger i att ME då skuggar en faktisk sekundärt utlöst depression som personen behöver hjälp med istället.
Frågan är om man till den milda grad inte vill riskera klassas som psykiskt sjuk såsom debatten ser ut (krigen biomarkör vs KBT) så det aktiverar försvarsmekanismer.
För att få ett sammanhang i det jag skriver har jag saxat vissa delar.
Jag har svårt för att hon skriver i "vi-form".
Jag har nämligen funderat kring den extremt svarta synen på framtiden. Att de i nuet var i djup kris, och för mig trolig djup depression, har jag utgått från.
Jag nämnde ett par larmrapporter om bröstcancer gällande hormonbehandling samt betydligt längre recidivrisk de sett vid viss cancer. Det nämndes 15-20 år och lär kunna göra vem som helst bekymrad.
Är man deprimerad är man lättpåverkad om det så gäller scarlataner eller dystra prognoser.
Det är väldigt mycket om ME hela året men jag tittade på december.
5 december: ”Jag är levande död med ME” i Malou Efter tio (om CL):
https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3947301
13 december i samma program:
"Pernilla Zethraeus har varit svårt sjuk i ME/CFS sedan 2002"
https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/3948313
(PZ är mer förklarande - bra program).
8, 9, 10, 11, 14, 17, 20, 27 december: stor artikelserie om ME i svd om allt mellan att FK kräver ideliga kompletteringar och avslår sjukskrivningar och kräver till annat.
Med bl.a rubricering:
"Ingen behandling kan göra 15-åriga Johan frisk"
”Min sambo är berövad 99 procent av sitt liv”
Bildrubrik till A*lvegrens artikel:
”Mitt liv som jag kände det har upphört”
Barn- och äldre landstingsråd:
"En fjärdedel av dem är helt sängbundna. Att gå ut i trädgården eller promenera med hunden kan vara något som de bara drömmer om. Ofta lever de i princip som levande begravda, i ett ljudlöst mörker."
Alltså inget fel att ME uppmärksammas med jag funderar kring föräldrarna.
Jagar man bot och behandling som föräldrarna gjort när det kommer till ME som är obotbar och snarare blir utmattande att flänga runt - så undrar jag vad man har för syn på resten.
De facto såg de ingen framtid alls värd att leva så de lär ha målat fan på väggen gällande barnen.
Det är 40 000 som har diagnosen. Många rapporter handlar om de som ligger i svarta, ljudisolerade rum. Det är ofta beskrivningar där vuxna lidit av ME i 15-20 år.
Applicerar man detta på barn så lär de bli väldigt galet. Hela ungdomsstiden är borta ända bort i vuxen ålder och sen kanske man tänker ännu längre, att de kommer inte ur rummet alls och det är bättre att dö.
Hanna var medlem i "Databas ME/CFS" sen mars 2016.
Det är säkert ett informativt forum där de kan backa upp varandra, skapat av maken till en ME-sjuk fru - nu i 10 år.
Jag råkade dock få ögonen på ett visst parti som kom upp då jag googlade via nåt tal i maj 2018:
Den där kunskapsbanken har jag läst innan och att hon led råder ingen tvekan om.
Men det är dystert. Jag orkar knappt med kapitlet, det är kvalmigt bittert, varav jag saxade några dystra partier.
Sen så beskriver hon att hon inte är deprimerad (avskedsbrevet) - för det hör inte till ME, det ska man inte tro. Det är inte annat än lidande via ME som gör att man tar livet av sig i Schwiez eller vad man nu väljer.
...Vilket är ett otroligt skevt resonemang eftersom ME med allt vad det innebär verkligen kan leda till depression likaväl som vid andra fysiska sjd; oavsett om det i grunden är fel på immunsystem eller vad det nu rör sig om.
Det säger säg självt om livet ordagrant försvinner, umgängeskretsen krymper till noll i värsta fall och man inte klarar ett dugg till slut att man blir nedstämd och i sin värre form deprimerad.
➤ Det finns således en risk i att överbetona att det endast rör sig om ME-lidande när man vill begå självmord. Risken ligger i att ME då skuggar en faktisk sekundärt utlöst depression som personen behöver hjälp med istället.
Frågan är om man till den milda grad inte vill riskera klassas som psykiskt sjuk såsom debatten ser ut (krigen biomarkör vs KBT) så det aktiverar försvarsmekanismer.
För att få ett sammanhang i det jag skriver har jag saxat vissa delar.
Genom trådens liv har det varit några skribenter som har delat med sig av en liknande bild av ME och uttryckt en slags förståelse för att föräldrarna gjorde som de gjorde.
Det är ovanligt även med mycket svåra sjukdomar med en så ensidigt kolsvart bild som ofta målas kring ME.
Om man har en tendens att ha hälsoångest så lär ME vara den sämsta sjukdomen att drabbas av eftersom man hamnar mellan en ofta handfallen vårdapparat och en slags skräckpropaganda. Jag har själv haft ångestproblematik och om man går och oroar sig för sin hälsa och sedan läser det där så är det ju som jackpot för ångesten - den får så att säga en hel flod på sin kvarn.
Så absolut lär det vara en starkt bidragande faktor till föräldrarnas enormt dystra prognoser. Det verkar dock vara långt ifrån den faktiska situationen, barnen verkar inte ha varit på långa vägar så hårt drabbade som de värsta exemplen...
Citat:
Ja, man behöver väl inte gå längre än sig själv när det känns som om hela världen krånglar, ser omen och tecken överallt; farhågorna hopar sig. Utan att vara djupt deprimerad och med möjlighet att reagera på att man beter sig som sin egen undergångsprofet.Sen är det ett oroväckande ordval i hela den här delen förutom att det är så dystert:
"föräldrarna valt att avsluta sina egna och döttrarnas liv" som det står i rme:s pressmeddelande.
De ifrågasätter polisens uttalande att säga "en sorts kroniskt trötthetssyndrom” om ME.
Hur vore det då att själv använda det polisen sa om föräldrarna?
"båda är därför formellt misstänkta för att gemensamt ha dödat sina döttrar."
Sen detta - här har hon blivit tvingad att avsluta sitt liv?
Det är ett självvalt självmord via assistans.
"Idag är det ett år sedan två stackars ME-sjuka barn mördades av sina föräldrar, 11 och 14 år unga. Föräldrarnas hemska gärning nådde utanför Sveriges gränser och uppmärksammas idag över hela världen när de brutalt mördade sin barn.
Vi minns er Agnes och Moa med stor tacksamhet, värme och saknad!"
Sånt här orkar jag bara inte med. Valde att avsluta döttrarnas liv. Mord heter det.
Du ser hur sån här läsning påverkar the mood. ----->
Citat:
Jag kan både förstå den djupa krisen, jag kan begripa att de upplevde det extremt tungt.Genom trådens liv har det varit några skribenter som har delat med sig av en liknande bild av ME och uttryckt en slags förståelse för att föräldrarna gjorde som de gjorde.
Det är ovanligt även med mycket svåra sjukdomar med en så ensidigt kolsvart bild som ofta målas kring ME.
Om man har en tendens att ha hälsoångest så lär ME vara den sämsta sjukdomen att drabbas av eftersom man hamnar mellan en ofta handfallen vårdapparat och en slags skräckpropaganda. Jag har själv haft ångestproblematik och om man går och oroar sig för sin hälsa och sedan läser det där så är det ju som jackpot för ångesten - den får så att säga en hel flod på sin kvarn.
Så absolut lär det vara en starkt bidragande faktor till föräldrarnas enormt dystra prognoser. Det verkar dock vara långt ifrån den faktiska situationen, barnen verkar inte ha varit på långa vägar så hårt drabbade som de värsta exemplen...
Det är ovanligt även med mycket svåra sjukdomar med en så ensidigt kolsvart bild som ofta målas kring ME.
Om man har en tendens att ha hälsoångest så lär ME vara den sämsta sjukdomen att drabbas av eftersom man hamnar mellan en ofta handfallen vårdapparat och en slags skräckpropaganda. Jag har själv haft ångestproblematik och om man går och oroar sig för sin hälsa och sedan läser det där så är det ju som jackpot för ångesten - den får så att säga en hel flod på sin kvarn.
Så absolut lär det vara en starkt bidragande faktor till föräldrarnas enormt dystra prognoser. Det verkar dock vara långt ifrån den faktiska situationen, barnen verkar inte ha varit på långa vägar så hårt drabbade som de värsta exemplen...
Sen är det nog. För de har gått över allt vad gränser heter när de dödade barnen.
Det påminner ju om den där psykiatrikern. Dottern var heller inte så sjuk i anorexia som mammans farhågor och svartsyn sa. Barn kan således vara sjuka men det uppförstoras och speciellt i Bjärredfallets syn på framtiden även om nuet innebar lidande för barnen.
Det är ju det jag försöker säga.
... samt att djup depression de facto kan ge väldigt skeva tankar och beslut och negativt lättpåverkad ihop med en viss skör personlighet och/eller vissa obearbetade trauman bak i tiden - om det så är en tragisk barndom med en mors självmord, att man levt med en potentiellt dödlig sjukdom eller annat jobbigt.
Den gemensamma nämnaren heter dåliga copingstrategier och försvarsmekanismer:
att undantrycka känslor eller minnen (medvetet el omedvetet) som upplevs hotfulla.
Lägg till Extended Self, gränserna utsuddade och modern vet inte vart hon slutar och grötar in barnet i sina egna kaotiska känslor och dyster syn på både nuet (överdriver, inbillar sig, uppförstorar) samt framtiden.
__________________
Senast redigerad av develi 2019-02-02 kl. 09:41.
Senast redigerad av develi 2019-02-02 kl. 09:41.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera