Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

2019-01-29, 01:36 #**45685**

Medlem

Reg: Dec 2017

Inlägg: 4 624

Citat:

Ursprungligen postat av Disdat

Jag vet inget om barnen eller mannen, jag har heller inte nån vidare koll på hur hon var till sättet sista halvåret. Det är lite hela havet stormar här på jobbet efter omorganistaionen i somras.

För mig tedde hon sig som en stabil människa, varm och omtänksam (har fått det berättat för mig att hon stöttade en annan kollega som också fått cancer nu på senare år). Jag har väldigt svårt att acceptera att hon helt tappat greppet, jag tänker (hoppas) på en rimlig förklaring, vad nu det skulle kunna vara...

Du är ju en av få som faktiskt träffat mamman. Hur tänker du nu, kring att de ska ha planerat morden?

Citera

2019-01-29, 02:21 #**45686**

Medlem

Reg: Dec 2013

Inlägg: 38 056

Citat:

Ursprungligen postat av Lonnrot

Du kämpar!
Fortsatt väldigt intressant. Ganska förutsägbara eller ej oväntade resultat dock — där mängden möjligen suddar ut intressanta enskildheter, och förändringar eller socio-geografiska/demografiska variationer.

Njaee, ingen kamp direkt - det är väldigt intressant om än dyster grund. Nu är jag inne på den mångårigt erfarne Professor Resnick's domäner - kallad the “father” of maternal filicide". Betar av en farbror i taget.

Citat:

Att män resp kvinnor i allmänhet dödar sina barn som de gör är strukturellt förutsägbart.

Ja, det blir väl lite mars-venus över det hela faktiskt, grottstadienivå, primalt.

Citat:

Dessutom ”måste” kvinnan ”förklä” motivet som osjälviskt medan mannen inte bryr som att det skulle kunna gå att motivera så (för klanens, familjens bästa och fortlevnad — vilket inte funkar utanför öknen) eller uppenbart gör det för att ”hämnas” på mamman, som desavouerat honom som far. I förlängningen (”strukturellt”) så gör ju sig mannen även av med allierade till mamman, och framtida hot mot hans existens (don’t try that at home, though).

Det är djupare än så. De här kvinnorna tror verkligen att de är ett med barnet. Ju mer jag läser ju mer ses den symbiotiska bindningen. Oumbärlig i klass med anaclisis (bindning). Alltså ett sjukt emotionellt beroende som om navelsträngen aldrig vore kapad. Kan inte existera utan den andre.
Det har koppling till narcissism men inte störningen som sådan.
Jag finner det intressant för att jag anser att altruism i sin extrema form inte är av godo öht.

Citat:

De rätttänkande måste ju konstatera att Bjärred har mycket lite av de maskulina attributen (om det skulle spela ngn roll) och att man strukturellt skulle kunna våga sig på hypotesen att detta inte skett om det inte filtrerats genom mammans synsätt. Pappan har i alla fall ingen egen ”insats” som skulle vara könsspecifik, vad jag kan se. Möjligen negativt iofs...

Hyperaltruistiskt motiv, beskrivande avskedsbrev, ränner runt i omvårdnadshets. Emotioner, lidande. Hade ekonomin kollapsat, börsen kraschat där mannen driver in kött till grottan hade jag hållit med om mer maskulint.

Citat:

Men roten till detta ligger inte i en konflikt inom familjen, utan snarare precis tvärt om. De är rörande eniga, alla fyra (som familj sett), och det är nog det som avgjort saken. Men föräldrarna väljer förstås åt döttrarna — för att i alla fall bevara familjens enhet mot ”misär” och sönderfall och hopplöshet och underskott på framtid. Antar jag.

Visst är föräldrarna rörande eniga. United we stand, united we die. Flickorna har inget val.

Citat:

Det har sin grad av intresse att konstatera att bjärredsparet inte ”officiellt” anger ”för flickornas bästa” i sitt ”avsked”. Det är väl troligt att de insåg att de inte skulle lura någon därvidlag. Fr.a. inte varandra. Men det hade kanske ändå varit klädsammare. Eller så är det ungefär det de menar i alla fall.

Den som skriver pratar om en enhet - "oss".
Visst är det självbedrägeri, likaväl som att motivet är inbillat - men jag tror de är så absorberade så att det inte ens är nån beklädnad; att det till fullo tror de agerar rätt. Den yttre världen kan inte rädda oss. Det altruistiska har slukat dem i sin föräldramission. För att de har så enormt starka bindningar kors och tvärs. Medberoende. Mamman till barnen och han till sin fru? Possessive love; överdrivet beroende, rädsla att förlora sin partner. Can't live if living is without you?
Ja, det finns många vinklar man kan fundera i.

Citat:

Those who have investigated them say they are also very different from filicides committed by fathers, who so often seem to kill their own children as an act of revenge, or those by so-called family annihilators who, having in their own eyes financially failed those they were meant to protect, choose to wipe them all out.

So what drives these seemingly good mothers to turn on their own children? Are they motivated by selfishness? Are they, driven by a warped sense of altruism, trying to save them from a cruel world? Or have they become so wrapped up in their identity as mothers they can no longer see the line where their lives end and their children’s begin?"

"In many other cases, however, the mental illness is so well hidden that to the outside world the women seem like ideal mothers."

"Meyer says what shocked her most about interviewing these women was the realisation that most of them were just ordinary people under extraordinary pressure."

Dr Cheryl Meyer, professor of forensic psychology:
“When you talk to people after the death of a child has occurred they will say, ‘I’m shocked. She was such a good mother’. They will say there was no evidence of attachment disorder.”

"The problem is more likely to be that they have become so enmeshed with their children they start to see them as an extension of themselves. “I really didn’t understand this until I talked to mothers who had killed [and then failed in a suicide attempt] in jail,” she adds. “They would say ‘These children were such a part of my life, I had to take them with me. I could no more leave them behind than I could leave my arm behind. If I didn’t kill the children I wouldn’t be truly killing myself.”

"Professor Kevin Browne, director of the Centre for Forensic Family Psychology at the University of Nottingham, says murder suicides are difficult to predict because so often there is no history of violence. “These killings are associated with a sense of desperation to the extent the women wants to kill herself,” he says. “The children are killed, one, because the woman doesn’t want anyone else to look after them and, two, some of them believe in an afterlife and want to care for their child again on the other side."

"In many of these cases, the killing is so out of the blue little could be done to prevent it. Sometimes this is because mothers are unwilling to ask for help. As Meyer’s co-author Michelle Oberman says: “There is a shame inherent in confessing even a minor struggle with motherhood. Women are expected to cope with, and indeed revel in, motherhood.”
https://www.scotsman.com/news/exploring-the-cruel-irony-of-the-devotion-that-can-lead-to-a-mother-to-kill-their-child-1-2152266

Fick för mig att jag skulle söka vidare på mitt spontana ordval på slutklämmen. Här kan man snacka om identifikation...

Citat:

"The law changed in 2006 to create the new verdict of not guilty by reason of insanity – and 47-year-old psychiatrist Lynn Hutchinson became the second person ever to be returned this verdict after she drowned her 16-year-old daughter Ciara Gibbs in a bathtub.

That tragedy made headline news: here was a highly educated woman who had raised her academic, beautiful daughter and younger son in a loving, stable home with her husband Gerard Gibbs, a fellow psychiatrist.

The day of the tragedy, Lynn and Ciara had gone shopping in Dublin while her son and husband were visiting family overnight.
That evening, back home in Kilkenny after their day trip, Lynn Hutchinson ended her daughter’s life. Her trial concluded that she had been suffering from a severe mental disorder at the time and had also spiralled out of control when she realised that Ciara had begun suffering from symptoms of anorexia, something Lynn had experienced herself as a young woman.

“I personally can’t conceive of any situation where somebody would intellectualise in a sane and rational way the thought that I must kill my child in my child’s interest – and give vent to it,” says Fergus Finlay. “I think something has have had to gone seriously, psychiatrically wrong for the thought to be translated into action.

“In the situation where the psychiatrist drowned her daughter it concerned with the mental health of the woman. And the only possible prevention is one which addresses the mental health of the mother early. As often or not, that’s only going to happen out of luck unless the mother is actively seeking help.”

There are other cases that are even harder to get a handle on. Norah Gibbons, a leading children’s advocate who is currently compiling the report for the Government on children’s deaths while in State care, makes the point that there is “not always an underlying psychiatric illness”.

As adults, we may feel that our children ‘belong’ to us. “Possessiveness, in its positive slant, it can lead us to protect and identify with the child,” says Gibbons.
“But then clearly when it gets distorted, a possessive love, whether between adults or adults to children, it turns into a type of total ownership of the person which is completely unhealthy. When that possessive and destructive love is challenged, the child can be killed rather than let the child go to develop as all children must.”
http://susdaly.blogspot.com/2010/09/what-drives-mother-to-kill.html

__________________
Senast redigerad av develi 2019-01-29 kl. 03:01.

Citera

2019-01-29, 04:36 #**45687**

Medlem

Reg: Dec 2013

Inlägg: 38 056

Citat:

Ursprungligen postat av Lonnrot

Att män resp kvinnor i allmänhet dödar sina barn som de gör är strukturellt förutsägbart. Det som är notabelt där är att båda dödar när de ändå riskerar att ”förlora” ”sina” barn, men kvinnor anser mer att de små barnen är ”deras”

Gällande föregående inlägg, läs resten i sin helhet om fallet.
Det är det här jag funderar på ang depression, malign altruism vid sk mercy killing.

Tidigare trauma---> depression ---> undertryckta känslor --->Kompartmentalisering ---> identifikation sjukdom mor/dotter ---> tror dottern är sjukare än hon är ---> Depression gone deeper than deep... ---> pseudoaltruism ---> maternal filicide och självmordsförsök.

Diagnos: Major depressive disorder.

Citat:

She believed there was no hope for herself or for Ciara, she explained to them. She planned they both would die"

"In the eyes of the experts this went even further and Dr Cleo Van Velsen, a renowned London psychiatrist, believed that in the months leading up to the tragedy, Lynn had become "pathologically identified" with her daughter and found it difficult to see where she left off and her daughter began.

The mother and daughter had something else in common. At the age of 17, Lynn had a brush with anorexia, becoming pre-occupied with her weight and appearance."

"Lynn went on to study medicine at Trinity College, specialising in paediatrics and eventually -- due to an understandable fascination with mental health issues -- psychiatry.
Away for the first time from the caring watchful eye of adults, Lynn experienced her first serious episode of clinical depression and attempted to take her own life by overdose."

As a psychiatrist, Lynn knew what it was she needed to do to keep herself healthy.

Professor Tom Fahey of the Institute of Psychiatry in London had keenly noted this during the trial: avoiding stress, working as a locum rather than at a full-time post, avoiding "difficult" patients and compartmentalising her problems.

She also had a loyal and caring circle of family, friends and colleagues who loved her. As a human being, Lynn was kind, gentle and honourable; she was an organised and hard-working professional, a thoughtful and loving friend and, as a mother, had always put her children first."

"As a successful couple -- Lynn a psychiatrist and Gerard a well-respected lecturer in avionics, who runs the only course of its kind in the country at Carlow Institute of Technology -- they could afford to build themselves the home of their dreams."

"After an unhappy two weeks on student exchange in France, Ciara, tall, beautiful and highly talented, had hit a speedbump with which Lynn herself was all too familiar with. It was feared she was developing anorexia nervosa.

Lynn was wracked with guilt that she had passed this difficulty on to her daughter and she began to take an extremely pessimistic view of her daughter's condition, believing her daughter had no hope of a career or a family of her own.

Ciara had been furious to be told by her mother that she was to see a specialist in St Patrick's hospital in Dublin and had, on one occasion, shouted at her mother that she hated her and that she, herself, would be better off dead.

Lynn's friends, consultant psychiatrists themselves, were shocked at Lynn's own deteriorating state -- she was constantly exhausted and completely preoccupied with Ciara and they urged her to seek professional help. However, she seemed sensitive to the side-effects of any medication she tried and so her condition continued to worsen."

"The last person to see Lynn and Ciara that night was Lynn's close friend of 30 years, consultant psychiatrist Marese Cheasty, who had called on her way home from work.

She had been worried about Lynn for a number of weeks, dismayed by her obvious depression and had tried to help her.

Lynn had admitted that thoughts of death had come to her mind "from time to time," but she said she would never do anything about it.

Dr Cheasty believes her friend was telling the truth that night. However, in the middle of the night, Lynn's mind finally snapped.

"Lynn admitted pushing Ciara under the water and trying to end her own life. She believed there was no hope for herself or for Ciara, she explained to them. She planned they both would die.
https://www.independent.ie/opinion/analysis/three-generations-united-by-tragedy-26345351.html

Citat:

A court heard Mrs Gibbs was suffering from a major depressive disorder and believed that she was helping her daughter Ciara (16) escape a hopeless life ruled by anorexia nervosa when she drowned her two years ago."

"Through tears, Ciara's father, Gerard Gibbs, told the court how he and his wife were trying to get their daughter help for her undiagnosed eating disorder at the time of her death."

"Mrs Gibbs had also suffered her own obsession with body image at 17 and had worked with anorexic and bulimic patients at St Vincent's Hospital in the past."

"Mr Gibbs said he went with his 14-year-old son, Gearoid, to Ballypatrick, Co Tipperary, to stay with his mother as they often did. He broke down in court as he said Ciara called and texted him that afternoon talking about buying her mother a coat for Christmas."

"Once inside he said he walked into the upstairs bedroom found his daughter lying motionless on the ensuite floor, the bath full of water and a bloody meat cleaver on the floor.

He picked up her cold wet body and put her on the bed before noticing his wife was lying with blood on her by the chest of drawers."

"Mrs Gibbs was taken to St Luke's Hospital, suffering cuts to her neck and left wrist and having overdosed on sleeping and anti-depressant pills."

"She said her mood had been low for a number of months and she had trouble sleeping.
"I remember being very low. I believed there was no hope for Ciara or myself. I planned that we both die."

"She said her daughter had been suffering anorexia nervosa since September and she believed her outlook was poor."

"Dr Tom Fahey, a consultant psychiatrist from London, said Mrs Gibbs presented a picture of full-blooded depressive illness developing from September onwards, and diagnosed a major depressive disorder."
https://www.independent.ie/irish-news/there-was-no-hope-mum-tells-why-she-killed-ciara-26345028.html

Citat:

“I felt Lynn’s worries were out of proportion as it was early days for Ciara,” said Dr Cheasty."

"Lynn had herself been prescribed two anti-depressants within the previous month but had come off both of them herself."

"Ciara had been suffering from anorexia for the previous six or seven months, according to Mr Gibbs’s statement, but had not been diagnosed."
https://www.irishexaminer.com/ireland/tearful-father-hears-how-ciara-drowned-at-home-55791.html

Citat:

"Your daughter and her mother had an excellent relationship?", asked Brendan Grehan SC, for the prosecution. "Excellent," said Gerard Gibbs, before gathering all his emotional and physical strength to add in a voice broken with grief: "She loved Ciara".

"He wept as they described her miserable two-week summer student exchange to France, which sparked the beginning of serious weight loss, compounded by a "deportment" course which, said her GP, Dr Gobnait Kearney, placed "a lot of emphasis on diet and calorie counting".

By the time she died, Ciara weighed just over 50 kilos, a stone below the healthy body weight of a girl her size."
-------------------------------
Prof Thomas Fahy, a UK-based psychiatrist, described her as "quite self-contained and reserved, but I don't doubt that underneath, she is quite an emotional person".

All her life, we would hear, her coping mechanism was to compartmentalise her feelings.

The "shy, introverted, self-contained" Lynn was a fragile 22-year-old when her 49-year-old mother, Iris Hutchinson, took her own life, taking three days to die from an overdose of the weedkiller, Gramoxone, after years of overdoses and hospital treatment for severe depressive illness.

The risk to offspring of inheriting such an illness is one in five, possibly higher, said Prof Fahy."

When Lynn was 12, she had needed sleep medication to help her through a difficult transition to boarding school. At 17, she had a "brush with an eating disorder" and at 20, while a medical student at Trinity, a serious depressive episode involving a suicide attempt forced her to take a year out. The bouts came at time of change and crisis, said Prof Fahy.

"But she made a very good recovery and completed her studies. . . not even interrupted by her mother's death".

Marriage to Gerard, her childhood sweetheart, led to years of stability, said Dr Cleo Van Velsen, a London-based psychiatrist.

But her coping mechanism meant that her mother's suicide was never discussed; Gerard didn't know the details of Iris's death until recently. Lynn's sister never knew about her overdose at 20."

"This crisis [ Ciara's weight loss] precipitated an arousal of her own feelings about herself, to her it was a statement about herself. . . that she had doomed her daughter, that there was something unfixable about her. . . The enmeshment and confusion with her daughter had reached a level that was psychotic."
https://www.irishtimes.com/news/numbed-silence-as-family-nightmare-unfolds-1.928954

Ciara, 16 år:
https://img.rasset.ie/00013edf-500.jpg
Hennes mor psyikatrikern Lynn:
https://cdn-02.independent.ie/migration_catalog/article25037135.ece/142f2/AUTOCROP/w620/lynngibbs

__________________
Senast redigerad av develi 2019-01-29 kl. 05:00.

Citera

2019-01-29, 05:27 #**45688**

Medlem

Reg: Nov 2017

Inlägg: 13 725

Citat:

Ursprungligen postat av develi

Gällande föregående inlägg, läs resten i sin helhet om fallet.
Det är det här jag funderar på ang depression, malign altruism vid sk mercy killing.

Tidigare trauma---> depression ---> undertryckta känslor --->Kompartmentalisering ---> identifikation sjukdom mor/dotter ---> tror dottern är sjukare än hon är ---> Depression gone deeper than deep... ---> pseudoaltruism ---> maternal filicide och självmordsförsök.

Diagnos: Major depressive disorder.

Många likheter och en förklaring till reaktionen från omgivningen varför O inte förtjänade den sista tiden. Motivet med missriktad altruism förefaller fullt ut kvinnligt. Den manlige medspelaren i dramat går ”all in” i sin manlighet som familjens försörjare - i sin föreställning om vad det betyder att vara stark blir han medgärningsman. Paret försöker hålla fast vid det man tror är familjeidealet in i det sista. Att inte en kan leva ett ”liv i egentlig mening” betyder i förlängningen att ingen kan det eftersom de är en sammansvetsad enhet.

Om livet ska vara så förbannat svårt att det bara känns meningslöst - så kan man lika gärna vara död.

Om du dör kommer jag inte heller orka leva!

Det en känner - känner alla. Dit en går - går alla och den svagaste går i täten.

Kvinnlig missriktad altruism och manlig missriktad lojalitet. Så kan det vara....

Citera

2019-01-29, 05:42 #**45689**

Medlem

Reg: Sep 2015

Inlägg: 86

Citat:

Ursprungligen postat av develi

Gällande föregående inlägg, läs resten i sin helhet om fallet.
Det är det här jag funderar på ang depression, malign altruism vid sk mercy killing.

Tidigare trauma---> depression ---> undertryckta känslor --->Kompartmentalisering ---> identifikation sjukdom mor/dotter ---> tror dottern är sjukare än hon är ---> Depression gone deeper than deep... ---> pseudoaltruism ---> maternal filicide och självmordsförsök.

Diagnos: Major depressive disorder.

Jag förstår, develi, men tycker du att just den familjen var så genomskinliga? Inte för att motsäga, utan för att få analys. Jag får inte ihop det. De skriver "goodbye" ett bra tag innan något/dådet. De står för hemundervisning, när staten säger nej. En av få stater i världen. I kända Europa, i alla fall.

Kaos händer.

Citera

2019-01-29, 06:18 #**45690**

Medlem

Reg: Dec 2013

Inlägg: 38 056

Citat:

Ursprungligen postat av N.Armstark

Många likheter och en förklaring till reaktionen från omgivningen varför O inte förtjänade den sista tiden. Motivet med missriktad altruism förefaller fullt ut kvinnligt. Den manlige medspelaren i dramat går ”all in” i sin manlighet som familjens försörjare - i sin föreställning om vad det betyder att vara stark blir han medgärningsman. Paret försöker hålla fast vid det man tror är familjeidealet in i det sista. Att inte en kan leva ett ”liv i egentlig mening” betyder i förlängningen att ingen kan det eftersom de är en sammansvetsad enhet.

Om livet ska vara så förbannat svårt att det bara känns meningslöst - så kan man lika gärna vara död.

Om du dör kommer jag inte heller orka leva!

Det en känner - känner alla. Dit en går - går alla och den svagaste går i täten.

Kvinnlig missriktad altruism och manlig missriktad lojalitet. Så kan det vara....

Ja, jag försöker skönja konturer via forskningen och det senaste exemplet på rättsfall sammanfogades bitarna jag sitter och plockar med.
Ju mer jag läser, ju mer gemensamt och i samförstånd framträder och roten till det onda är djup depression, deras personligheter som vid kris snarare binder dem samman på ett malignt sätt - jag kör min synergism igen där ett plus ett blir mer än två.

Var de inte tighta förut så blev de mitt i tragedin. Om jag ska ägna mig åt symbolspråk så är O The hunter initialt; the provider. Han flackar runt ända bort i Tyskland och tar ansvar för familjen - här ska det botas. Agnes lär inte bli friskare, snarare tvärtom gällande ME. Ju mer utmattad ju mer nedstämd?
Mycket troligt i mitt tycke om man måste göra avkall på allt man varit aktiv i. Att vilja men veta att det sen gör ont, att det blir sängläge, vänner när man orkar, ett inrutat liv.
Agnes is garanterat very bored..
Nu blir det BUP, fortfarande av goda skäl om dottern är deprimerad. Altruismen är flaggskeppet.
Det blir inte bra och inte blir det bättre med ME heller. Ju mer bakslag, ju mer sjunker föräldrarna ner i sin depression. Här tror jag att då att mamma hamnar i Extended Self för jag tror hon är mer illa däran. Hon förmår inte särskilja sin djupa depression versus sin dotter, hon går in i omsorgen så den blir extrem och ju mer det sker, ju mer lider hon. Hon ser ingen framtid alls för A eftersom hon vet hur fruktansvärt dåligt hon själv mår.
Vilket inte är sant för hon applicerar sig själv på dottern, för hon tänker inte normalt längre.

Vad det beträffar O är han likaväl nedstämd, bekymrad och oroad för sin dotter - men jag tror inte det är lika djupt som för mamma inledningsvis. Kraschen kommer när M väl får diagnosen på hösten är det fullständigt tvärnit. Varav jag tror att Hanna nu kopplat igång sitt extended Self - varken med flit, ondska eller för att vara drivande - utan för att hon är extremt melankonisk, hyperaltruistisk och lever sig in i dottern till den grad att hon blir ett med henne. Nuet är så dystert att framtiden tagit slut. Nån sorts dissociativ reaktion via M:s diagnos.
Det finns nämligen inte i min värld att två dyker så identiskt samtidigt varav jag tror O även absorberas i det hela för att han inte kan tänka sig leva utan varken henne eller döttrarna - en lika sjuk bindning men av annat slag. Han tycks beskriva delar med sorg i ögonen att det är illa ställt hemma, att han är bekymrad. Det är mer än vad H verkar ha gjort så tyst som det är i den frågan, kompartmentalisering?
Hur som haver blir de tyvärr rörande överens i frågan, de är som sagt lika eländiga rådgivare och fattar ett fatalt beslut:

Det en känner - känner alla. Dit en går - går alla.

__________________
Senast redigerad av develi 2019-01-29 kl. 06:38.

Citera

2019-01-29, 07:03 #**45691**

Medlem

Reg: Nov 2017

Inlägg: 13 725

Citat:

Ursprungligen postat av develi

Ja, jag försöker skönja konturer via forskningen och det senaste exemplet på rättsfall sammanfogades bitarna jag sitter och plockar med.
Ju mer jag läser, ju mer gemensamt och i samförstånd framträder och roten till det onda är djup depression, deras personligheter som vid kris snarare binder dem samman på ett malignt sätt - jag kör min synergism igen där ett plus ett blir mer än två.

Var de inte tighta förut så blev de mitt i tragedin. Om jag ska ägna mig åt symbolspråk så är O The hunter initialt; the provider. Han flackar runt ända bort i Tyskland och tar ansvar för familjen - här ska det botas. Agnes lär inte bli friskare, snarare tvärtom gällande ME. Ju mer utmattad ju mer nedstämd?
Mycket troligt i mitt tycke om man måste göra avkall på allt man varit aktiv i. Att vilja men veta att det sen gör ont, att det blir sängläge, vänner när man orkar, ett inrutat liv.
Agnes is garanterat very bored..
Nu blir det BUP, fortfarande av goda skäl om dottern är deprimerad. Altruismen är flaggskeppet.
Det blir inte bra och inte blir det bättre med ME heller. Ju mer bakslag, ju mer sjunker föräldrarna ner i sin depression. Här tror jag att då att mamma hamnar i Extended Self för jag tror hon är mer illa däran. Hon förmår inte särskilja sin djupa depression versus sin dotter, hon går in i omsorgen så den blir extrem och ju mer det sker, ju mer lider hon. Hon ser ingen framtid alls för A eftersom hon vet hur fruktansvärt dåligt hon själv mår.
Vilket inte är sant för hon applicerar sig själv på dottern, för hon tänker inte normalt längre.

Vad det beträffar O är han likaväl nedstämd, bekymrad och oroad för sin dotter - men jag tror inte det är lika djupt som för mamma inledningsvis. Kraschen kommer när M väl får diagnosen på hösten är det fullständigt tvärnit. Varav jag tror att Hanna nu kopplat igång sitt extended Self - varken med flit, ondska eller för att vara drivande - utan för att hon är extremt melankonisk, hyperaltruistisk och lever sig in i dottern till den grad att hon blir ett med henne. Nuet är så dystert att framtiden tagit slut. Nån sorts dissociativ reaktion via M:s diagnos.
Det finns nämligen inte i min värld att två dyker så identiskt samtidigt varav jag tror O även absorberas i det hela för att han inte kan tänka sig leva utan varken henne eller döttrarna - en lika sjuk bindning men av annat slag. Han tycks beskriva delar med sorg i ögonen att det är illa ställt hemma, att han är bekymrad. Det är mer än vad H verkar ha gjort så tyst som det är i den frågan, kompartmentalisering?
Hur som haver blir de tyvärr rörande överens i frågan, de är som sagt lika eländiga rådgivare och fattar ett fatalt beslut:

Det en känner - känner alla. Dit en går - går alla.

Det kan ha varit Moa som till slut var det enda ljuset för H, det som gjorde tillvaron meningsfull. Sen fanns plötsligt H även i henne. Jag misstänker att hon beskyllde sig själv för sjukdomarna. Hennes självpåtagna symboliska straff blev strypningen och O fick vara bödeln. Men dom förklädde det säkert i ljusa och ömma ord.

Citera

2019-01-29, 07:20 #**45692**

Medlem

Reg: Dec 2013

Inlägg: 38 056

Citat:

Ursprungligen postat av N.Armstark

Det kan ha varit Moa som till slut var det enda ljuset för H, det som gjorde tillvaron meningsfull. Sen fanns plötsligt H även i henne. Jag misstänker att hon beskyllde sig själv för sjukdomarna. Hennes självpåtagna symboliska straff blev strypningen och O fick vara bödeln. Men dom förklädde det säkert i ljusa och ömma ord.

Jag tror inte M är en slags livboj - den här personligheten har nog altruism i överflöd under mammans vingar, men däremot brinner väl hela proppskåpet.
Jag tror som sagt att diagnosen ordagrant är spiken i kistan.
Det är som om altruismen eskalerar från benign (gott och bra när det är som det ska) till malign (sjukdom, klappjakt, överdrift, orolig omsorg) till extremt patologisk (döden som ultimata omsorgen).

__________________
Senast redigerad av develi 2019-01-29 kl. 07:28.

Citera

2019-01-29, 07:28 #**45693**

Medlem

Reg: Nov 2017

Inlägg: 13 725

Citat:

Ursprungligen postat av develi

Jag tror inte M är en slags livboj - den här personligheten har nog altruism i överflöd under mammans vingar, men däremot brinner väl hela proppskåpet.
Jag tror som sagt att diagnosen ordagrant är spiken i kistan.

Jag tror att pappor med adhd är rätt dåliga på att stötta sina söner med adhd. Kanske utmattade mammor inte heller riktigt fixar döttrar med trötthetssyndrom? Det blir för mycket identifikation, skuldkänslor och mixade personligheter. Allt blir en enda röra av känslor hit och dit och svårt att hitta ut.

Citera

2019-01-29, 07:34 #**45694**

Medlem

Reg: Dec 2013

Inlägg: 38 056

Citat:

Ursprungligen postat av N.Armstark

Jag tror att pappor med adhd är rätt dåliga på att stötta sina söner med adhd. Kanske utmattade mammor inte heller riktigt fixar döttrar med trötthetssyndrom? Det blir för mycket identifikation, skuldkänslor och mixade personligheter. Allt blir en enda röra av känslor hit och dit och svårt att hitta ut.

Så kan det nog vara, men kanske mer inledningsvis? Men det är mer - för de flesta mammor är utmattade. Jag härrör det till depressionens djup och en viss altruistisk grundpersonlighet ihop med kompartmentalisering. Ju djupare melankoli, ju större feltolkningar.
Jag skrev ett tillägg - en altruismfundering.

Citera

2019-01-29, 07:51 #**45695**

Medlem

Reg: Nov 2017

Inlägg: 1 251

Citat:

Ursprungligen postat av develi

Jag tror inte M är en slags livboj - den här personligheten har nog altruism i överflöd under mammans vingar, men däremot brinner väl hela proppskåpet.
Jag tror som sagt att diagnosen ordagrant är spiken i kistan.
Det är som om altruismen eskalerar från benign (gott och bra när det är som det ska) till malign (sjukdom, klappjakt, överdrift, orolig omsorg) till extremt patologisk (döden som ultimata omsorgen).

Det är det jag undrar över kring Moa, som sagt. Fick hon en diagnos snabbt pga/tack vare föräldrarnas oro och övertolkning av tecken? (Säger igen: Hon kan naturlugtvis ha haft ME och fått exakt rätt diagnos vid exakt rätt tillfälle.) Eller var föräldrarna övertygade om att blixten inte kan slå ner två gånger på samma ställe och fick en svår chock när det faktiskt visade sig att hon också hade ME? Föräldrarna kanske, tvärtemot mina patetiskt träiga och sensationslystna gissningar, trodde att Moa var deprimerad utifrån sin hemsituation och blev krossade av diagnosen.

Citera

2019-01-29, 08:13 #**45696**

Medlem

Reg: Dec 2013

Inlägg: 38 056

Citat:

Ursprungligen postat av Tey44

Det är det jag undrar över kring Moa, som sagt. Fick hon en diagnos snabbt pga/tack vare föräldrarnas oro och övertolkning av tecken? (Säger igen: Hon kan naturlugtvis ha haft ME och fått exakt rätt diagnos vid exakt rätt tillfälle.) Eller var föräldrarna övertygade om att blixten inte kan slå ner två gånger på samma ställe och fick en svår chock när det faktiskt visade sig att hon också hade ME? Föräldrarna kanske, tvärtemot mina patetiskt träiga och sensationslystna gissningar, trodde att Moa var deprimerad utifrån sin hemsituation och blev krossade av diagnosen.

Jo, jag är med på hur du tänker - det enda som jag dock reserverar mig mot är den där doktorn. Man driver inte bara fram saker hur som helst, även om man har den tanken kring föräldrarna.
Jag har svårt att tro att en läkare skulle höfta vad det gäller ett barn då det är vårdprogram (även om det finns bättre och sämre sådana inom skrået) och oavsett om man tycker tiden är kort - från nån gång på vårkanten troligen (mötet är i början på juni) sen diagnos på hösten (när nu det var). Hon kanske varit hemma som en viss tid innan skolan fattar beslut på bas av intyg:
https://www.elevhalsan.se/nils_lundin/sjukskrivning-av-elev.htm

Oavsett om skolpersonalen inkl kurator och skolsköterska inte är diagnostiserande så borde väl nån reagerat på om tösen inte såg sjuk ut öht? De hade ju lång erfarenhet via Agnes innan.
Moa är mer svårtolkad än Agnes då det är så bristfällig information likaväl - samt att ME är fluktuerande. Oavsett om de var med vid midsommar (enligt Elli) så är det svårbedömt eftersom den extrema utmattningen kommer efteråt.
Stehlitz nämner "Det kan ju förklara varför Moa var borta mycket från skolan redan på vårterminen" samt "Moa var sjuk mycket under hela våren." Dess emellan kommer missan med sitt frisk som en nötkärna. Våren är dock maj likaväl så därom går det väl att tvista och veckan har fler dagar än dygt 40 minuter pianolektion.
Sen säger Elli09 att det gällde sommaren - "Moa hade ingen frånvaro på vårterminen ! I vart fall ingen anmärkningsvärd !.Sjuk blev hon under sommarlovet" - men ärligt talat har Elli sagt annat som denne fått backa på också (innehåll avskedsbrev, diagnos ME).

Sen kan det som sagt vara en helt relevant diagnos efter en korrekt utredning och det blir rena domedagen för de redan slutkörda, deprimerade föräldrarna.

__________________
Senast redigerad av develi 2019-01-29 kl. 08:24.

Citera

Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Skapa ett konto

Logga in